Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hedin, 4. Adolf - Hedin, 5. Sven (forskningsresande)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEDIN
bildats. Orsaken till denna H:s självständighet var
hans nästan fullständiga oförmåga att samarbeta
med andra, hans starkt utvecklade självkänsla och
häftiga sinne, vars växlingar både vänner och
motståndare fingo känna av. Men även som ensam
kämpe betydde H. mycket som föregångsman,
initiativtagare och pådrivare, slutl. som föredöme.
Hans utomordentliga viljestyrka, arbetskraft,
kunskapsrikedom och lysande oratoriska talang
kom-mo sålunda i hög grad de liberala och
demokratiska strävanden till godo. H:s främsta politiska
patos var det demokratiska statsskicket. Hans
oavlåtliga strävan, alltmer märkbar ju äldre han
blev, var att slå vakt om det i våra grundlagar
nedlagda konstitutionella styrelsesättet, att
beivra alla missbruk därav och att söka utveckla
såväl grundlag som praxis därhän, att regeringens
befogenheter skulle kringskäras och i betydande
utsträckning överlämnas till riksdagen. H. har
därför gått till eftervärlden främst som den stränge,
något formalistiske grundlagsväktaren och den
skarpe, oblidkelige oppositionsmannen, som med
lika häftighet angrep små som stora missbruk
men därmed också förtog kritiken något av dess
kraft. Hans drivfjäder härvidlag var ej minst hans
önskan att skydda och hjälpa de små i samhället.
Men H. hade även andra strängar på sin båge.
Samtidigt som han var en varm försvarsvän, ivrade
han för en genomgående demokratisering av
för-svarsväsendet och för en möjligast öppen och
fredlig utrikespolitik. Som en konsekvens både
härav och av hans skandinavistiska föregåenden
får man fatta hans förslag 1899 och 1902 om att
de tre nordiska länderna gemensamt skulle
förklara sig som ständigt neutrala. I unionspolitiken
spelade H. en framträdande roll. Av hela sin
demokratiska grundsyn drevs han att sympatisera
med norska vänsterns strävanden. Ju mer
uni-onsstridigheterna tilltogo, desto ivrigare
verkade H. för en lösning huvudsaki. enl. de norska
kraven. Att denna hans verksamhet skulle ådraga
honom misstro och ovilja i vida kretsar i Sverige
är förklarligt. Då unionen redan sprängts, sökte
han ännu från sitt dödsläger bidraga till
konfliktens fredliga biläggande, varvid hans maningar av
naturliga skäl riktades väl så mycket till Norge
som till Sverige. Genom sin kontakt med
utländska reformrörelser och på gr. av sitt livliga intresse
för småfolket kom H. att bli den, som i Sverige
inaugurerade den moderna socialreformatoriska
politiken. Det skedde genom hans stora motion
1884 om yrkesinspektion, olycksfalls- och
ålder-domsförsäkring. I den s.k.
arbetarförsäkrings-kommittén (1884—89) var han medl. Många
andra reformsträvanden funno i honom en
målsman; så kämpade han mot ”latinherraväldet”
inom den högre undervisningen, ivrade för
folkskolan som bottenskola och verkade för
folkhögskolan under dennas genombrottsår i
Sverige. H:s politiska anföranden och artiklar ha i
urval utg. av V. Spångberg (”Tal och skrifter”,
2 bd, 1904—15). — Litt.: V. Spångberg, ”A. H. i
liv och gärning” (1925); G. Hellström, ”A. H.”
(1948). E.Ths.
5) Sven Anders H., sonsons son till H.i),
adlad 1902 enl. RF § 37, medl. av Svenska akad. 1913,
forskningsresande (f. 19/2 1865). Efter
studentexa
men 1885 konditionerade H. en tid som informator
i Baku och företog därefter en färd genom
Kaukasien, Persien och Mesopotamien. Han började
1886 sina akademiska studier med
huvudinriktning på geografi och geologi först för W. C.
Brögger vid Stockholms högsk., senare för A.
G. Högbom i Uppsala, där han 1888 blev fil.
kand. Genom Brögger länkades hans
uppmärksamhet till F. v. Richthofens epokgörande
geologiska forskningar i Kina, vilket föranledde H.
att följ, år fortsätta sina studier vid dennes inst.
i Berlin. V; Richthofens inflytande blev
bestämmande för H:s val av forskningsfält:
Central-asiens och Tibets till större delen okända öknar,
högplatåer och invecklade bergskedjesystem. 1890
medföljde H. som tolk svenska ambassaden till
Persien och företog i anslutning därtill en färd
genom ö. Persien och Västturkestan till Kashgar.
Efter återkomsten hösten 1891 fortsatte H. sina
studier i Berlin och blev 1892 fil. dr i Halle,
dit v. Richthofen då av formella skäl måste
sända sina elever för att promoveras. Sedan
följde en rad fleråriga expeditioner till
Centralasien med relativt korta uppehåll för materialets
bearbetande. Den första, 1893—97, hade till
huvuduppgift en rekognoscering av Pamir och
Tarim-bäckenet men utsträcktes även till n.
Tibet, varifrån H. sedan via Tsaidam, Kuku-nor,
Kansu och Ordos fortsatte till Peking. Bland
de många viktiga resultaten av denna resa, som
redan 1900 redovisades i det mästerliga verket
”Die geographisch-wissenschaftlichen Ergebnisse
meiner Reisen in Zentralasien, 1894—97”, böra
särsk. nämnas de djärva korsningarna av
sandöknen Takla Makan i Tarim-bäckenet,
upptäckten av de i ökensanden begravda ruinstäderna
Dendan-öilik och Karadung samt klarläggandet
av Tarims lopp och dess ändsjöar.
Reseberättelsen åtföljdes av en av B. Hassenstein
konstruerad utomordentlig översiktskarta i skalan
1:1,000,000 i 6 blad, till stor del baserad på H:s
routekarteringar, vilken ger en utmärkt god bild
av Centralasiens geografi.
Nästa stora expedition följde 1899—1902.
Under denna utfördes en detaljerad kartering av
Tarims lopp med talrika mätningar av dess
vattenmassa från byn Lailik nära Jarkend ned
till dess av Przjevalskij upptäckta ändsjö
Kara-koshun, en sträcka på c:a 800 km. Under
vintrarna 1899—1900 °ch 1900—01 utforskades
Lop-nor-bäckenet; genom kartering av Tarims forna
flodfåra, som kunde spåras framför randen av
ö. Kuruk-tagh, samt upptäckten av en depression
i bäckenets n. del visade han, att Lop-nor i
forna tider intagit det läge de gamla kinesiska
kartorna ange samt att en av v. Richthofen
uttalad förmodan, att de s. vattenvägarna och
ändsjöarna bildats i senare tid, var riktig. Detta
bestyrktes ytterligare genom upptäckten av
ruinerna av den på 300-talet e.Kr. genom
flodloppets ändring ödelagda kinesiska garnisonsstaden
Lou-lan vid det forntida Lop-nors n.v. strand,
med rika fynd av antikviteter och manuskript,
vilka spridde ett klart ljus över Tarim-bäckenets
roll som genomgångsland mellan Europa och
Östasien under denna tid. Somrarna 1900 och
1901 ägnades forskningar inom Tibet, där bl.a.
— 19 —
— 20 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
