Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hedin, Naboth - Heðin Brú - Hedinexpeditionen 1927—1933 - Hedinmedaljen - Hedjas - Hedjra - Hedkultur - Hedlinger, Johan Carl - Hedlund, 1. Sven Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEDLUND
och senare i olika tidn., bl.a. ”Christian Science
Monitor”, blev 1925 souschef vid och 1926 chef
för Svensk-amerikanska nyhetsbyråns New
York-kontor. H., som på ett förtjänstfullt sätt
bidragit till att skapa goodwill för Sverige i USA,
icke minst före 2:a världskriget, föreslogs 1949
till pension av svenska staten. [C.]E.
Heöin Brü, pseud. för förf. Hans Jacob
Ja-cobsen.
Hedinexpeditionen 1927—1933, se Sino-Swedish
Expedition.
Hedinmedaljen, tillkommen 1930 genom
donation från Generalstabens litografiska anst.
(Bört-zells tryckeri-ab.), präglas över Sven Hedin och
utdelas av Svenska sällskapet för antropologi och
geografi, i guld för geografisk, särsk. kartografisk
forskning i mindre kända trakter, i silver för
gynnare av dyl. forskning. Medaljen har hittills
(1948) tilldelats Sven Hedin, Erik Norin och C.
G. Mannerheim.
Hedjas, del av Arabien, se Hidjaz.
Hedjra, se Hidjra.
Hedkultur, lantbr. De hedar, som äro någorlunda
fruktbara, d.v.s. sådana, där ljungtorven är tjock
och där ljung o.a. hedväxter äro frodiga, kunna i
allm. kultiveras till skogsmark, åker el. äng. Det
svåraste hindret är i regel ljungtorvens
obenägenhet för ytterligare förmultning. Denna process
måste därför påskyndas genom lämplig mekanisk
sönderdelning och luftning, bakterielivets
upphjälpande genom kalkning samt gödsling med
stall-och konstgödsel. Ofta har heden 25—40 cm under
jordytan ett hårdnat jordlager, s.k. al, som
hindrar vattnets ned- och uppåtgående rörelser och
innehåller ämnen, som uttvättats ur ytlagret men
på ett visst djup åter utfällts. Vid uppodling till
åker avbrännes först ljungen, varefter plöjes.
Därefter märglas (märgel anses bättre än kalk), och
bearbetning verkställes med tallriksharv el.
liknande redskap. Efter 1 å 2 år ha torvorna skörnat,
så att fältet kan beredas för sådd av t.ex. råg.
Allagret, om sådant finnes, brytes med alvluckrare
el. liknande redskap. Nyaste danska metod för
uppodling av hed, som har al-lager, är att medelst
motorfräsare finfördela och sammanblanda
ljungtorven och det underliggande al-lagret. Man
erhåller på detta sätt en mycket bättre åkerjord.
Råg och potatis äro de dominerande växterna
på hedjordar; förr odlades mycket bovete och
spärgel. Lupiner odlas för gröngödsling. Såväl
klöver som andra baljväxter och grässlag
användas för vallanläggning. I regel måste ympjord el.
bakteriekulturer tillföras före odling av
baljväxter. Hj.P.
Hedlinger, Johan Carl, medaljgravör (1691
—1771), född i Schweiz, 1710—16 gravör- och
guldsmedslärling i Sitten och Luzern, 1716—17 gravör
i Metz och Nancy och där lärjunge till
medaljgravören S:t Urbain, 1717—18 studier vid akad. i
Paris, 1718 anställd som mynt- och medaljgravör
i Sverige, företog resor till Italien 1726—27, till
Schweiz 1739—44, utnämndes till hovintendent 1745
och lämnade s.å. Sverige för alltid samt bosatte
sig i Schweiz men kvarstod formellt i tjänst med
bibehållen lön till sin död. — Av H:s många
svenska verk, till vilka hans vänner Keder och
Berch ofta ”inventerade” frånsidorna, kunna utom
J. C. Hedlinger: Medalj
slagen av Riksens ständer över
riksrådet Gustaf Cronhielm i
anledning av hans förtjänster
om Sveriges rikes lag, 1734.
den vackra myntsviten framhållas medaljerna över
Karl XH:s död (1718), Fredrik I, Ulrika Eleonora
och den gustavianska ätten (1723), riksbanken
(1729), riddarhuset (1731), G. Cronhjelm (1734),
målareakad. (1735), E. Benzelius (1737), C. G.
Tessin (1739), Lovisa Ulrika (1744),
vetenskaps-akad. (1760) och Karl XII (o. 1769). Till vissa
motiv, ss. Keders och sin egen bild, återvände han
med förkärlek. På
initiativ av Berch
och efter utländska
förebilder arbetade
H. under 1730-talet
på en svensk historia
metallica och
skapade för denna 28
je-tonger över svenska
konungar från Björn
på Håga till
Fredrik I. För en
annan serie, avsedd att
skildra det samtida
Sverige och dess
inst., utförde H.
bl.a. medaljer över
univ. i Uppsala,
Lund och Äbo
(3733) och över manufakturerna (s.å.). Som
hans lärjungar kunna bl.a. räknas svenskarna
D. Fehrman, H:s efterträdare i tjänsten, N.
Georgii, D. Hæsling och C. J. Wikman samt
danskarna G. V. Wahl och M. G. Arbien.
Sedan H. slagit igenom i Sverige, blev han snart
känd över hela Europa och fick upprepade gånger
anbud om utländsk anställning. Under resor till
Danmark 1732 och Ryssland 1735—37 arbetade
han för resp, hovs räkning. Särsk. märkas
medaljerna över drottning Sofia Magdalena (1732) och
kejsarinnan Anna (1736). Medaljerna över
Benedic-tus XIV (1727), Fredrik den store (1750) och Maria
Teresia (1768) tillhöra samma grupp av ypperliga
porträtt av tidens monarker. Några av H:s verk
med schweiziska ämnen vittna om hans
hembygdskärlek. H. prisades redan under sin livstid som
den främste inom den samtida medaljkonsten, och
eftervärlden har icke ändrat omdömet. Som något
för H:s konst särsk. karakteristiskt kan
framhållas en egendomlig förening av kraft och
mjukhet. — Gravyrverk med reproduktioner av H:s
arbeten äro utg. av C. de Méchel (1776) samt av
J. C. Fuessli och J. E. Haid (1781). — Litt." J.
Am-berg, ”Der Medailleur J. K. H.” (1887); K. Warburg,
”H” (1890, med förteckning över H:s verk). N.L.R.
Hedlund. 1) Sven Adolf H., tidningsman
(1821—1900), fil. kand, i Uppsala 1845. H. blev
1847 medarbetare i ”Dagligt allehanda”. Som dess
korrespondent besökte han 1848 Paris och Berlin
och hemsände entusiastiska redogörelser för
frihetsrörelserna på kontinenten. 1849—51 var H.
red. för ”Örebro tidn.” Han verkade främst för
representationsreformen och var bl.a. sekr. vid
reformmötet i Örebro 1850. Efter ett kortvarigt
medarbetarskap i ”Aftonbladet” knöts H. hösten
1852 till ”Göteborgs handels- och sjöfarts-tidn.”,
vars huvudred, han förblev till sin död. H:s
personlighet gav snart tidn. dess färg, han skötte
den självständigt, med tiden patriarkaliskt, och
— 25 —
— 26 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
