Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hegel, 1. Friedrich - Hegel, 2. Karl von - Hegel, 1. Fredrik Vilhelm - Hegel, 2. Jacob - Hegel, 3. Frederik - Hegelianism - Hegelska skolorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEGELSKA SKOLORNA
med varandra i en högre enhet. Tesen är t.ex. det
rena varat. När detta fattas utan några som helst
bestämningar, går det över i sin motsats, det rena
intet (antitesen). Men båda förenas i vardandets
begrepp, i vilket de ingå som moment (syntesen).
De ”upphävas” men ”uppbevaras” på samma gång.
Varje vunnen syntes blir i sin tur utgångspunkt
för nya helhetsbildningar enl. det dialektiska
schemat; tänkandet blir sålunda en fortskridande
utvecklingsprocess, där varje stadium innesluter de
föreg. i sig. Nu hävdar H. liksom Schelling
enheten av tanke och vara; han erkänner intet ”ting
i sig” oberoende av tänkandet. Det dialektiska
schema, som tänkandet följer, gäller även för
världsprocessen. I sin logik ger H. på samma
gång en teori om verklighetens allmännaste
bestämningar. Den kulminerar i läran om idén el.
det förnuftiga som all sedlig el. naturlig
verklighets innersta väsen. Naturfilosofien visar oss idén
i sitt ”annatvara”, en värld, där tingen falla
utanför varandra i rummet och där tillfälligheterna
driva sitt spel. I systemets 3:e huvuddel, andens
filosofi, skildras idéns återvändande till sig själv
som ”subjektiv ande” i det individuella själslivet,
som ”objektiv ande” i det sociala livet och som
”absolut ande” i konstens, religionens och
filosofiens utvecklingsprocesser, överallt söker H.
uppvisa det förnuftiga i det verkliga och att hävda
varje stadiums relativa värde som moment i
framåtskridandet. Som samhällsfilosof hävdar han en
konservativ ståndpunkt med bestämd front mot
liberala doktriner och mot restaurationsfilosofer
av K. L. v. Hallers typ. I sin religionsfilosofi
söker han att genom en spekulativ tolkning av de
kristna troslärorna visa deras överensstämmelse
med sitt filosofiska system. Djupast når han
måhända i sin historiefilosofi, ett stort anlagt drama
om staternas och folkens öden, där strider och
motsatser, erövrarnas maktvilja, rikenas storhet
och sammanbrott bilda moment i förnuftets eviga
självförverkligande, Guds gång genom världen.
Världshistorien blir innerst ett fortskridande mot
ett allt högre frihetsmedvetande. — Den senaste
uppl. av H:s skrifter är utg. av G. Lasson (1905
ff.). Litt. om H. är utomordentligt omfångsrik.
Bland mera sammanfattande arbeten kunna
nämnas: K. Rosenkranz, ”H:s Leben” (1844); R. Haym,
”H. und seine Zeit” (1857); K. Fischer, ”H:s
Leben, Werke und Lehre” (2 bd, 1901); W. Dilthey.
”Die Jugendgeschichte H:s” (1905) och Th.
Hae-ring, ”H.” (1929). Av skandinaviska verk om H.
märkas: A. Thomsen, ”H.” (1905); A. Phalén, ”Das
Erkenntnisproblem in H:s Philosophie” (1912) och
G. Aspelin, ”H:s praktiska filosofi under åren
1800—1803” (1925). En kortfattad översikt av
he-gelianismen i Norden lämnas i A. Nymans
uppsats ”Hegelarvet” (i hans ”Från Platon till
Ein-stein”, 1933). Om H:s inflytande på svenskt
kulturliv under mitten av 1800-talet se B. Tarschys,
”Talis Qualis” (1949). G.A.
2) K a r 1 von H., den föreg:s son, historiker
(1813—1901), 1841 prof, i Rostock, 1856 i
Er-langen, utgav bl.a. ”Chroniken der deutschen
Städte” (1862 ff.), ”Städte und Gilden der
ger-manischen Völker im Mittelalter” (2 bd, 1891),
”Die Entstehung des deutschen Städtewesens”
(1898) samt ”Leben und Erinnerungen” (1900).
Hegel. 1) Niels Frederik Vilhelm H.,
dansk bokförläggare (1817—87), son till en dansk
flicka, som senare blev g.m. en invandrad tysk
snickare, enl. traditionen brorson till filosofen F.
W. Hegel, vars namn H. erhöll. 1833 lärling
hos J. Deichmann i
dennes bokhandel i
Köpenhamn (se
Gyl-dendalske Boghandel)
övertog H. 1846
bokhandeln, 1850 även
förlaget, vilket han
med sin
utomordentliga organisationsförmåga och vakna
af-färsblick upparbetade
till Nordens på sin tid
mest betydande
förlag; från o. 1860 var
H. förläggare för
praktiskt taget alla de
mera bekanta av den dansk-norska
skönlitteraturens förf., till vilka han därjämte stod i ett
rent personligt vänskapsförhållande. — Litt.: L.
C. Nielsen, ”F. V. H.” (2 bd, 1909). C.
2) Jacob Deichmann Frederik H., den
fö-reg:s son, bokförläggare (1851—1918), upptogs
1877 i faderns firma och blev 1887 ensam
innehavare av förlaget, som under hans tid
ytterligare utvecklades men vars skötsel han i
huvudsak överlät åt andra, framför allt Peter Nansen,
Ernst Bojesen och sonen H.3); 1903 blev firman
aktiebolag.
3) Frederik Jacob Deichmann H., den
förege son, bokförläggare (f. 1880), urspr. i
diplomattjänst, 1919—39 verkst. dir. i Gyldendalske
Boghandel. Sina minnen från föräldrahemmet,
där Nordens alla litterära koryféer möttes, har
han skildrat i ”Erindringer” (2 bd, 1946).
Hegelianism’, filosofen F. Hegels
världsåskådning. Se Hegelska skolorna.
Hegelska skolorna, fil. Hegels filosofi avsåg att
med den dialektiska metodens hjälp övervinna alla
ensidiga ståndpunkter och försona alla tankens
och livets motsättningar. Efter tänkarens död
visade det sig emellertid snart nog, att systemet
kunde tolkas på mycket olika sätt och giva
anledning till nya stridsfrågor. Under de närmast
följ, årtiondena framträda tre riktningar, som
livligt polemisera mot varandra och som man plägar
kalla hegelianismens höger, center och vänster.
”Högerns” ståndpunkt företrädes av män som
Hinrichs och Göschel, till den förmedlande
centerriktningen hör bl.a. Hegels levnadstecknare
Rosenkranz, och på vänsterflygeln befinna sig den
talangfulle publicisten A. Ruge, teologerna Strauss
och B. Bauer samt religionsfilosofen L. Feuerbach.
— Striden gällde framför allt den hegelska
religionsfilosofiens konsekvenser. Själv hade Hegel
hävdat dess förenlighet med den kristna
kyrkoläran särsk. i dess protestantiska form. ”Högern”
gick vidare i denna riktning och sökte utveckla en
spekulativ teologi på den kyrkliga bekännelsens
grundval. ”Vänstern” däremot anknyter till de
panteistiska tendenserna i Hegels filosofi, vänder
sig mot tanken på en övervärldslig Gud och riktar
en allt skarpare kritik mot den religiösa traditio-
— 45 —
— 46 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
