Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hegi, Gustav - Hegias - Hegius, Alexander - Hegumenos - Hegvald - Hebe - Hehn, Viktor - Heiankyo - Heiberg, släkt - Heiberg, 1. Peter Andreas (författare) - Heiberg, 2. Johan Ludvig (författare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEIBERG
jahrsschrift der Naturforschenden Gesellschaft in
Zürich”, 77, 1932).
He’gias, grekisk bildhuggare, verksam i Aten
under förra hälften av 5:e årh. f.Kr. H.
arbetade i brons och skapade framför allt gudabilder.
Av hans verk finns emellertid intet bevarat. H.
var lärare till Fidias.
He’gius, Alexander, nederländsk humanist (o.
1433—98), se Deventer.
Hegu’menos, se Igumen.
Hegvald, det äldsta bevarade konstnärsnamnet
från Gotland, inristat med runor på dopfunten i
Etelhem, som härstammar från o. 1100. Den har
en synnerligen rik figurutsmyckning, och
liknande dopfuntar el. rester av sådana ha funnits i ett
tiotal andra kyrkor på Gotland, bl.a. Rone (nu i
Statens historiska museum, Stockholm), När,
Stånga, Halla, Sjonhem, Ganthem och Viklau. H:s
stil visar tydligt sammanhang med den äldre,
förkristna konsten på Gotland genom
slingornamen-tiken samt även djurbilderna med gripfötter och
glupskt gapande mun, vilken ofta biter i annan
djurkropp. E.W.
Hehe, folkstam, se Wahehe.
Hehn, Viktor, tysk kulturhistoriker (1813—
90). En mångvetare av betydande mått och
elegant formkonstnär var H. en av det tyska
1800-talets finaste humanister. Bland hans skrifter
märkas ”Die Physiognomie der italienischen
Landschaft” (1844), ”Italien” (1867),
”Kultur-pflanzen und Haustiere” (1870; 8 Aufl. 1911), ”Das
Salz” (1873), ”Gedanken über Goethe” (1887), ”De
moribus Ruthenorum. Tagebuchblätter” (1892),
”Ueber Goethes Hermann und Dorothea” (1893, 3
Aufl. 1913), ”Reisebilder aus Italien und
Frank-reich” (1894, 2 Aufl. 1906). — Litt.: R. M. Meyer
i ”Deutsche Charaktere” (1897). A.Bd.
Heiankyo, namn på nuv. japanska staden
Kyoto, när den blev kejserligt residens 794 e.Kr.
Byggt efter mönstret av den kinesiska
huvudstaden Chang-an (nuv. Si-an) var H. en lysande
huvudstad. Efter H. kallas perioden 794—858
(den kejserliga regimens blomstringstid) i
Japans historia för Heianperioden.
Heiberg [häi’bär], norsk släkt, utgrenad även
till Danmark. Förutom nedannämnda släktmedl.
märkas bröderna Christen H. (1799—1872),
från 1836 prof, vid Kristiania univ. och
överkirurg vid Rigshospitalet, och Johan
Fritz-ner H. (1805—83), generalkirurg vid norska
armén, fäder till resp. Hjalmar H. (1837—97)
och Jacob Munch H. (1843—88), båda med.
prof, vid Kristiania univ.; vidare den sistn:s
bror konsul Axel H. (1848—1932), som
frikostigt understött bl.a. flera norska arktiska
exp. och grundlagt F. Nansens fond til
viden-skabens fremme. — Litt.: G. F. Heiberg,
”Slek-ten H.” (1942). C.
1) Peter Andreas H., dansk författare (1758
—1841), född i Vordingborg, där fadern var
rektor. Student 1774, cand. philol. 1777, kom H. efter
ett kringflackande ungdomsliv i Sverige och Norge
1785 till Köpenhamn, blev medhjälpare hos
no-tarius publicus och gjorde sig oumbärlig genom
sina sällsynta språkkunskaper. Genom en
omfattande författarverksamhet blev han snart
namn
kunnig som talesman
för det liberala
bor-gerskapet. I en rad
satiriska skådespel,
t.ex. ”Virtuosen n:r
2”, ”De Vonner og
Vänner”, ”Indtoget”,
”Chinafarerne”,
hud-flängde han tidens
missbruk. En annan
riktning tog hans
satir med
resebeskrivningen ”Rigsdalersed-lens Hændelser”, som
utkom som periodisk
skrift. Farligare voro hans bitande ironiska
politiska visor, artiklar och flygskrifter, som utan
omsvep angrepo regeringen: ”Suum cuique”,
”Politisk Dispache”, ”Sproggranskning”, ”Læsning
for Publicum” m.fl. H. lyckades snart skaffa sig
regeringens onåd och många personliga ovänner
genom sin hänsynslösa polemik och sin något
kverulanta läggning; han skilde icke på sak och
person, och särsk. angrep han hätskt den då
allsmäk-tige ministern C. Colbjörnsen. Katastrofen
uteblev icke; 31/i2 1799 blev han av Höjeste Ret dömd
till landsförvisning. H. hade icke tänkt sig, att
denna skulle bli för livstid, men nya svåra sorger
gjorde snart vistelsen i fäderneslandet omöjlig
för honom. Hans hustru (se Gyllembourg,
Thoma-sine) ville icke arbeta för hans sak utan önskade
skilsmässa och i stället äktenskap med C. F.
Ehren-svärd-Gyllembourg, vilket hon också verkligen
fick till stånd. H. tog nu anställning i franska
undervisningsministeriet och följde Talleyrand på
hans resor. 1817 fick han avsked med pension.
Hans landsflykt upplivades genom besök av sonen,
slutl. också av svärdottern. H:s senare politiska
skrifter och memoarer utkommo i Norge. — Litt.:
H. Schwanenflügel, ”P. A. H.” (1891). P.Rw.
2) Johan Ludvig H., den föreg:s son,
författare (1791—1860), tillbragte sina barndomsår i
föräldrarnas kosmopolitiska hem men blev efter
deras skilsmässa 1801 uppfostrad hos främlingar,
bl.a. hos Rahbeks i Bakkehuset, detta ehuru han
tillbad modern och i smyg uppsökte henne. 1809
blev han student, varefter han slöt sig till det
gyllembourgska hemmet. 1812 gjorde han en resa
i Sverige, och de högre kretsarnas sällskapsliv i
Stockholm kom alltid att stå för honom som
mönstret för ett distingerat levnadssätt. Han
ägnade sig under dessa
år åt allehanda
intressen: litterära
studier, matematik,
astronomi, entomologi,
med utpräglad
förkärlek för formella
och klassificerande
vetenskaper; än ville
han bli läkare, än
landskapsmålare, än
diplomat, än
estetiker, lärd el. förf.
Hans ungdoms
författarskap var amatör-
— 49 —
— 50 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
