Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heiberg, 6. Gunnar - Heiberg, 7. Kristian Axel - Heiberg, 8. Jean
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEIBERG
stadsbarnet bland norska förf., född i Oslo, fadern
litterärt intresserad ämbetsman, modern av en fint
kultiverad dansk släkt. Student 1874 började H.
studera juridik, men efter en resa 1878 till
Danmark, Tyskland och Italien förde hans litterära
intressen honom över i journalistiken, varvid han
ägnade särskild
uppmärksamhet åt teater.
H. debuterade 1878
med två dikter,
”Men-neskets genesis” och
”En soirée dansante”.
Den senare prisar den
nakna sanningen och
uppställer förnuftet
som enda rättesnöre.
Han anslöt sig helt till
den naturalistiska
oppositionen i dikt och
livsföring. Politiskt och
litterärt ställde han sig
ytterst på v. flygeln,
nära lierad med Hans Jæger, huvudfiguren i den
s.k. bohemstriden. H. har radikalast företrätt
1880-talets individualism. Motsatserna mellan
generationerna var ämnet i hans första skådespel, ”Tante
Ulrikke” (1879, tr. 1884). Som ledare för Den
na-sjonale scene i Bergen 1884—88 dokumenterade
sig H. som en ypperlig sceninstruktör och regissör.
Senare uppehöll han sig länge på kontinenten,
framför allt i Paris, som korrespondent till norska
tidn. i:a världskriget drev honom åter till Norge,
där han verkade som journalist och sceninstruktör.
H. utövade stort inflytande som dramatiker och
kritiker. — H:s skådespel kunna efter ämnet
uppdelas i två grupper: samhällssatiriska och erotiska.
I ”Kong Midas” (1890) hånas sanningssägaren av
Björnsons typ, i ”Det store lod” (1895) får den
unge arbetsledaren ändra åsikt, då han vinner
pengar, i ”Folkeraadet” (1897) hudflänges de norska
partiernas ineffektiva unionspolitik, i ”Harald Svans
mor” (1899) journalister och tidningsvärlden, i
”Kjærlighed til næsten” (1902) får familjekänslan
segra över altruismen, i ”Jeg vil værge mit land”
(1912) hånar han sina landsmäns eftergivenhet
gentemot Sverige, i ”Paradesengen” (1913) visas, hur
den store mannens efterlevande utnyttja den
avlidnes rykte till egen fördel. H:s satiriska
dramatik är hänsynslös i tonen, den hämtar uppslag och
förebilder direkt ur verkligheten; i ”Jeg vil værge
mit land” får Chr. Michelsen sitta emellan, i
”Paradesengen” Björnsons familj. — Sitt andra
huvudtema, kärleken, har H. gemensamt med
åttiotalet, men hans behandling därav är hans egen.
Han ser ej kärleken ur social och moralisk
synpunkt utan som en rent individuell upplevelse.
För H. är kärleken obönhörlig som en naturmakt.
Den spränger civilisationens band. Den kräver allt.
Motsatsen mellan mannens kall och kvinnans kärlek
är huvudtemat i H:s erotiska dramatik. I
”Kunst-nere” (1893) och ”Gerts have” (1894) får detta
tema närmast lustspelsartad utformning, i
”Bal-konen” (1894) och ”Kjærlighedens tragedie” (1904),
H:s märkligaste skådespel, en intensiv tragisk
gestaltning. — H. var en lysande journalist. Han
skrev främst om teater, litteratur och politik. Varje
artikel blev ett konstverk. Hans stil var knapp och
levande, vare sig ämnet utlöste hans ironi och satir
el. betagenhet och beundran. De bästa art. äro
samlade i ”Pariserbreve” (1900), ”Set og hört”
(1917), ”Ibsen og Björnson paa scenen” (1918),
”Franske visitter” (1919), ”Norsk teater” (1920),
”1905” (1923), ”Salt og sukker” (1924). ”Samlede
dramatiske verker” utkommo i 4 bd 1917—18. —
Litt.: G. Gran i ”Norsk aandsliv i hundrede aar”,
3 (1919)- E.
7) Kristian Axel H., brorson till H.4),
läkare (f. 1880), cand. med. 1905, har i
åtskilliga arbeten över bukspottkörtelns normala och
patologiska anatomi, bl.a. ”Die Krankheiten des
Pankreas” (1914), givit bidrag till förståelsen av
detta organs funktion och dess betydelse för
uppkomsten av sockersjuka.
8) Jean Hjalmar Dahl H., norsk målare (f.
1884). H. blev tidigt föräldralös och fick ärva
en liten förmögenhet, som möjliggjorde hans
konststudier på kontinenten. Han började med
att teckna och modellera och uppnådde i
München 1904 stor drivenhet som något
Hodler-influerad tecknare. Men i Paris drogs han
alltmer till måleriet; han inledde studierna där 1905,
och då han återvände dit våren 1908, blev han
Matisses förste norske elev, som före årets slut
skulle locka en hel rad unga landsmän till
skolan vid Boulevard des Invalides: Sörensen,
Re-vold, Per Krohg o.a. Av Matisse lärde han den
klara bildförenklingen med djärvt kontrasterande
färgplan och markerade, stort dragna konturer,
men hans form fick karaktär av egen
upplevelse och lynnesart: en intellektuell, litet kylig
stringens och en fasttimrad uppbyggnad på
naturstudiets grund, ibland med nästan klassisk
plastik i aktfigurerna. I Paris stannade H. till
1912, besökte följ, år som nygift Italien och
uppnådde sedan under krigsperioden en
höjdpunkt i de bilder han målade på öarna Vasser
och Tjöme vid Oslofjordens mynning ett par
somrar o. 1916. Hit hör den folkliga men
absolut osentimentala måltidsbilden ”Eftasvæl”, ett
måleriskt mästerverk av för H. ovanligt varm
och djup klang i all strävheten, visande hans
frändskap med Harriet Backer. Den ingår i
skeppsredare I. B. Stängs kända saml., Oslo,
jämte flera målningar av H. från ung. samma
tid, ss. ”Mor og barn”, ”Hester på havn” och
badscenen ”Solblank dag”. Så omedelbar,
färg-saftig och mänskligt charmerande som här var
H. ej under sin 10-åriga, mera
formexperimenterande tid i Paris efter kriget. Han sökte nu en
stramare, alltigenom logiskt beräknad
komposition, som inom stafflimåleriets ram skulle
in-pressa monumentalkonstens allmängiltiga
formvärden utan att slå över i abstrakt
konstrukti-vism. Kravet på linjernas och volymernas samspel
ställdes ännu strängare än under lärotiden hos
Matisse, och all intimitet såväl som koloristisk
improvisation trängdes medvetet tillbaka. Den
nyväckta stilviljan märktes redan i den rytmiskt
avbalanserade aktkompositionen ”Kvinner” (1919)
och i ett samtidigt, förenklat självporträtt i
interiör samt kulminerade i det ”nysakliga”,
kyligt plastiska porträttet av en dansk kollega,
Georg Jacobsen (1928). Skulpturen återupptogs,
betecknande nog, under denna period. Efter
— 53 —
— 54 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
