Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heidenheim - von Heidenstam, ätt - von Heidenstam, 1. Gerhard - von Heidenstam, 2. Oskar - von Heidenstam, 3. Verner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEIDENSTAM
miindustri samt, sedan 2:a världskriget, optisk
industri (avläggare av Zeissverken). På
Schloss-berg ligger slottet Hellenstein från 1000-talet,
delvis i ruiner. H. blev stad 1356.
von Heidenstam, adlig ätt, stammande från
Heide i Dithmarschen. Med. dr Peter
Peter-sen (1708—83) anställdes som livmedikus hos
hertig Karl Fredrik av Holstein 1737, hos den
svenske kronprinsen Adolf Fredrik 1747, blev
arkiater 1752, adlad von H. 1770. Dennes son
var nedannämnde H.i), vars yngre bror,
majoren vid Sjöart.-reg. i Karlskrona Werther
Verner von H. (1763—1852), g.m. Charlotta Elisabet
Fischerström (1782—1861), var farfar till H.3).
1) Gerhard Johan Baltasar von H.,
diplomat, orientalist (1747—1803), anställd i kansliet
1771, kommissionssekr. vid svenska beskickningen
i Konstantinopel 1774, ministerresident där 1782.
H. lyckades avsluta ett mot Ryssland riktat
fördrag med Turkiet men måste ta avsked 1791
efter freden i Värälä, som stod i strid med
fördraget. Därefter var han bosatt i Smyrna till 1802.
2) Oskar Gustav von H., den föreg:s
sonson, diplomat (1840—1933), tjänstgjorde vid
olika beskickningar 1868—83, tf. generalkonsul i
Alexandria 1883—87, generalkonsul i Rio de
Janeiro 1887—93, kammarherre sistn. år, utgav bl.a.
”Marie Antoinette, Fersen et Barnave. Leur
cor-respondance” (1913), i vilken f.f.g. denna
märkliga brevsamling gjordes allmänt bekant; det
ytterst lättvindiga sätt, varpå utgivningen av de
obetingat autentiska breven skett, förklarar, att
beskyllningar kunde riktas mot H. för att ha
förfalskat hela samlingen. [C.]B.
3) Carl Gustaf Verner von H., den föreg:s
syssling, författare (®/? 1859—2% 1940). Enda
barnet till överstelöjtnant Nils Gustaf v. H.,
överingenjör vid rikets lots- och fyrinrättning,
en praktiskt duglig, mångsidigt begåvad man
med musikaliska och litterära intressen, och
hans maka Magdalena Charlotta Rütterskiöld,
tillbringade H. sin barndoms somrar på
Ols-hammars gård, där han var född, omhuldad av
sm mormor och av kvinnliga släktingar, och
blev förtrogen med Vättern och Tiveden, med
den mellansvenska bruks- och herrgårdsmiljön
och dess historiska traditioner, som i hans verk
skulle få sin konstnärliga förklaring. Hans hälsa
var vacklande, och skolgången i Stockholm vid
Beskowska skolan gav icke tillfredsställande
resultat; den missnöjde fadern beslöt att låta
sonen göra en resa till Orienten. 1876—78 besökte
han Egypten, Palestina, Syrien och Grekland
och förvärvade med hjälp av sin ciceron,
orientalisten Carlo Landberg, en åskådlig bild av
österlandet och dess historia; sina intryck återgav
han i teckningar och målningar. Hösten 1879
begav han sig till Rom för att utbilda sig till
målare, men studierna, bl.a. för Julius Kronberg,
fullföljdes icke; han sysslade också med lyrisk
diktning och tvekade länge mellan penseln och
pennan. 1880 gifte han sig med Emilia Uggla;
faderns misstro och kritik ledde till en
långvarig brytning. Från Rom sände H. 1881 ett
urval av sina dikter till Zachris Topelius, och
dennes uppmuntran bestämde honom för att
välja författarbanan. Visserligen arbetade han
från 1881 vid École des beaux-arts på Gérömes
ateljé i Paris, men han skrev också, han
påverkades av den revolutionära radikalismen och
republikanismen i Frankrike och sände 1882 en
ny diktsaml. till Topelius. Under de närmaste
åren förde H. ett sällsamt turist- och
enstörings-liv med sin hustru vid Rivieran och i Schweiz,
upptagen av studier och grubbel — han var i
själva verket autodidakt — och framför allt av
en lidelsefull strävan att finna sin egen
konstnärliga form. I sina äldsta lyriska försök hade
han anslutit sig till Wirsén, Topelius och
Runeberg, och hans världsbild svarade närmast
mot den man möter i signaturpoesien på
1870-talet, men 1884 anmälde han sig hos den i
Schweiz bosatte Strindberg som radikal,
anti-romantisk meningsfrände på både det religiösa,
politiska, sociala och litterära området och
inledde en förtrolig vänskap med intensivt
meningsutbyte, bl.a. på Schloss Brunegg
(”tankeövningar efter nya skolan”, skildrade av H. i
”Från Col di Tenda till Blocksberg”, 1888, och
av Strindberg i ”Författaren”). Men trots all
ömsesidig sympati bevarade H. sin
självständighet i det rent estetiska: när han 1887 återvände
till Sverige, försonade sig med den dödssjuke
fadern och efter dennes frivilliga död debuterade
med ”Vallfart och vandringsår” (1888), visade
det sig, att han visserligen omfattade många av
Strindbergs och 80-talets moderna idéer, men
han gav dem en färgrik, fantasifull form, som
alls ingenting hade gemensamt med den
metodiska naturalismen — i den orientaliska
exotismen bröt det fram en ny romantik, djärv,
munter och pittoresk. H. hade med denna paradoxala
och överraskande diktsaml. inlett en ny epok i
den svenska litteraturen, 90-talets.
I broschyren ”Renässans” (1889) utvecklade
H. sin artistiska trosbekännelse och förkunnade
en estetisk idealism, en förnyelse av
inbillnings-kraften, kvickheten, skönhetssinnet i
överensstämmelse med det svenska lynnets krav;
inflytanden från Tegnér, Rydberg och
weimar-klassicismen gjorde sig gällande. Hans försök
att få Strindberg med på de nya signalerna
lyckades icke, men han inspirerade Fröding, Selma
Lagerlöf och 90-talsdiktarna, och särsk. vann
han helt för sig Oscar Levertin, som blev hans
närmaste vän och vapenbroder; i Davos i Schweiz
författade de tillsammans den muntra lilla
stridsskriften ”Pepitas bröllop” (1890) mot den s.k.
skomakarrealismen. I romanen ”Endymion”
(1889) hade H. skildrat den österländska
livsglädjen och den stämningsfulla miljön i
Damaskus, redan besjungen i hans första diktsaml.;
uppslaget med kärlekshistorien mellan den
arabiske hjälten och den moderna europeiska
kvinnan hade han fått från ett reseäventyr, som
Anne Charlotte Edgren-Leffler upplevat i
Nordafrika, och den arabiska nationalismen hos Emin
förebådade hans egen patriotiska utveckling. Men
den litterära tekniken i ”Endymion” var långt
mindre originell och personlig än den, som
präglade hans stora epos ”Hans Alienus” (1892),
där han på vers och prosa formade sina
djupsinniga men dilettantiska filosofiska idéer och
sin skönhetshänförelse, som tillfredsställdes i
— 59 —
— 60 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
