Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - von Heidenstam, 3. Verner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEIDENSTAM
det påvliga Rom lika väl som i Sardanapals
un-dergångsmärkta forntidsvärld och i de antika
visionerna; hjärtpunkten i verket är den sköna
dikten ”Pilgrimens julsång”, som uttrycker H:s
främlingsskap i den moderna tiden: han är den
historiska fantasiens bergtagne. Sitt lyriska
mästerskap utvecklade han i de poem, som bildade
saml. ”Dikter” (1895); de återge Tivedens,
hembygdens, herrgårdens poesi, hela hans personliga
känsloliv med dess själsstrider, dess stolta
självkänsla (”Malatestas morgonsång”) och dess
an-daktsbehov, som mynnar ut i panteistisk fromhet
och evighetslängtan (”Jairi dotter”). Det är
linjen från Tegnér, men med större konkret
rikedom och livfullare psykologisk utformning
(”Barndomsvännerna”).
Historicismen förtätade sig till en alltmer
medveten svensk nationalism, som röjde sig i
uppsatsen ”Om svenskarnas lynne” (1897, omtr.
i ”Tankar och teckningar”, 1899) och gav
riktlinjerna för 90-talets kulturpatriotism. Den
inspirerade H:s mäktiga prosaepos ”Karolinerna”
(1897—98), där den nationella myten förnyades
och Karl XII framställdes som den tragiske
företrädaren för svenskt väsen; H. byggde på
Fryxells kritiska framställning, som han
psykologiskt fördjupade, frigjorde sig från ytlig
pane-gyrik men bejakade till slut sin hjältes
romantiska ovärldslighet och moraliska storhet.
”Ka-rolinerna”s diktare kände sig vid sekelskiftet
manad att ingripa i det politiska livet och
dagsstriderna; han tog initiativet till skapandet av
”Svenska dagbladet” som organ för en bildad
opinion, vilken skulle förena frisinnad
reformvänlighet med nationell hållning och
försvarsvilja, och det var han, som hösten 1897 värvade
Harald Hjärne till medarbetare i företaget. I
tidn:s spalter offentliggjorde han bl.a. diktcykeln
”Ett folk” (1899), där han smälte samman
demokratiska och nationella tankegångar,
förfäktade den allmänna rösträtten utan alla förbehåll
och bekände sig till den svenska
storhetsdrömmen.
H:s första äktenskap hade upplösts 1893, och
1896 hade han ingått ett nytt med Olga
Wi-berg; äktenskapets och kärlekens problem
behandlade han bl.a. i två berättelser, ingående i
”Sankt Göran och draken” (1900), där han f.ö.
i ”Guds födelse” uttryckte sin längtan efter en
religiös förnyelse i den dogmfria humanismens
anda. I ”Heliga Birgittas pilgrimsfärd” (1901)
fördjupade han sig i de samvetsproblem, som
möta den starka personligheten, och han
tecknade det svenska helgonet som en mänsklig
idealbild av storhet och fromhet, alla högmodets
och själviskhetens anfäktelser till trots. Från
akademiskt håll riktades 1902 ett häftigt angrepp
mot H. av språkmannen Nils Linder, och s.å.
bröts hans andra äktenskap; i samband därmed
lämnade han sin villa i Djursholm och slog sig
ned på Naddö vid Vadstena i det älskade
vät-terlandskapet samt ingick ett nytt gifte (med
Greta Sjöberg), upplöst 1906. De berättelser
och sagor, som han 1904 samlade i ”Skogen
susar”, utgjorde en förbryllande blandning av
naturmystik, lekfullt fyrverkeri och strängt
klassiskt allvar. I ”Folkungaträdet” (”Folke Filby-
ter”, 1905, och ”Bjälboarvet”, 1907) skapade han
ett väldigt epos, där han på bred grundval av
forskning och intuitiv förtrogenhet skildrade det
medeltida samhällets uppkomst. Vid unionskrisen
1905 uppträdde H. med flera inlägg, bl.a. i en
offentlig brevväxling med Björnstjerne
Björnson, varvid han med klokhet och moderation
hävdade svenska synpunkter och verksamt bidrog
att omstämma den norske skalden, som i mycket
var hans beundrade föredöme. H:s försök att
spela en roll motsvarande Björnsons genom
framträdande vid ungdoms- och hembygdsmöten
(”Dagar och händelser”, 1909) kunde icke
fullföljas, då han med all sin ståtliga talekonst
saknade verklighetsbetonade politiska intressen;
för skolornas bruk utgav han emellertid den
historiska läseboken ”Svenskarna och deras
hövdingar” (2 bd, 1908—10). Vid 50-årsdagen 1909
firades H. som den store nationelle diktaren,
och s.å. blev han fil. hedersdr vid Stockholms
högsk. Strindberg, som ännu 1899 hjärtligt
tackat för det ståtliga hyllningskväde H. ägnat
ungdomsvännen, riktade nu ett våldsamt angrepp
mot H. och hela 90-talet (”Tal till svenska
nationen”, 1910), stämplande honom som charlatan
och pekoralist. H. svarade med
”Proletärfilosofiens upplösning och fall” (1911), där han gav
en besk karakteristik av angriparen.
Strindbergs-fejden fick en avgörande betydelse för H.,
framför allt genom att bringa honom i harnesk mot
arbetarrörelsen och socialdemokratien, som tagit
Strindbergs parti; han drevs alltmer i
konservativ riktning, misskände innebörden i den
politiska utvecklingen och uppfattade den som en
inbrytande kulturskymning, oförenlig med
natio
— 61 —
— 62 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
