Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heine, Heinrich - Heine, Thomas Theodor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEINE
Porträtt av G. Gassen.
som skulle göra hans namn världsberömt. Våren
1828 reste H. till England, ett land, som han
ständigt hyste antipati mot på gr. av dess prosaiska
affärsanda, och s.å. besökte han Italien, skildrat
i nya ”Reisebilder” (1830). En kort tid var han
tidningsman i München under Cotta, uppehöll sig
sedan i Berlin och Hamburg men flyttade efter
julirevolutionen till Paris 1831, varifrån han till
tyska tidn. sände korrespondenser, sedan särsk.
utg., t.ex. ”Französische Zustände” (1833) och
”Lutetia” (i ”Vermischte Schriften”, 1854). Då hans
korrespondenser 1832 blevo förbjudna, lagade han
så, att han av franska staten fick en årlig pension
på 4,800 frcs (1837—48). I Paris gifte han sig 1841
med f.d. butiksflickan Eugénie Mirat. Blott två
kortare besök gjorde han därefter i sitt hemland
(1843, 1847). Bland hans prosaskrifter från denna
tid, samlade i ”Der Salon” (1834—40), märkas ”Zur
Geschichte der neueren schönen Literatur in
Deutschland” (1833), den under intryck av bl.a.
Hegel och Saint-Simon koncipierade ”Zur
Geschichte der Religion und Philosophie in
Deutschland” (1854) samt ”Die romantische Schule” (1836),
som skulle vara en forts, på Mme de Staèls verk
om Tyskland och där H. gör upp räkningen med
sin forne lärare Schlegel och visar sig ironiskt
stämd mot tysk romantik. Dessa verk äro halvt
kåserande framställningar av tysk kultur, skrivna
för fransk publik. Hans stora dikt ”Deutschland,
ein Wintermärchen” (1844) är en kvick men
hänsynslös satir, där han gycklar med byråkratismen,
brackigheten, despotismen etc. i samtidens
Tyskland. ”Atta Troll, ein Sommernachtstraum” (1847)
är ett på en gång romantiskt, satiriskt och
polemiskt epos, ett slags djurfabel med motiv från
Spanien, vari han bl.a. hånar 1840-talets tyska
tendensdikt. H. började 1845 få känning av det
rygg-märgslidande, som 1848—56 band honom vid
sängen. Sitt lidande bar han tappert och
förlorade intet av sitt frejdiga humör. En ung, mysteriös
kvinna, La Mouche (Elise v. Krientz), skänkte
honom tröst den sista svåra tiden, och henne äro
också H:s sista dikter ägnade. Hans lyriska
inspiration förnyades näml, under sjukdomstiden, och
han skrev nu ”Romanzero” (1851) och ”Neueste
Gedichte” (1853—54), fortfarande hållna i lekande
ton men ärligare och uppriktigare. — Som
tids-aktuell förf, representerar H. närmast den unga
tyska liberalismen, ”das junge Deutschland”. Hans
patos för idéer är dock varken särsk. allvarligt el.
äkta. Det negativa, kritiklusten och lusten att
gyckla, samt subjektiviteten dominera. Av
he-gelianismen och fransk försocialism utbildade H.
en sorts livsåskådning, som angrep den
judisk-kristna etiken och tog fasta på driftens frigörelse
och andens egenmäktighet. Han ville utbilda en
hellenism, som stod över både moral och
nationalism. Som diktare utgår H. från romantiken. H.
har tillgodogjort sig den folkliga lyrikens enkla
form, måleriska stämning, naivitet och känsla.
H:s subjektivitet och kvickhet skänka den spec.
heineska tonen åt hans dikt. A ena sidan är han
en äkta representant för romantiken med dess
förankring i tradition, dess känslosvärmeri och
folklighet, å andra sidan drar han ut konsekvenserna
av den romantiska ironien därhän, att den krossar
stämningen och slår mystiken i spillror. Han
vinner effekt genom plötsligt inkastade, prosaiska,
ironiska el. skämtsamma reflexioner, han är alltid
färdig att parodiera sig själv. Betyder än posen
mycket hos H., är han dock en äkta lyriker, en av
sitt lands största. Den formella elegansen, den
lekande rytmen, behaget och omedelbarheten i H:s
poesi ha gjort denna mycket uppskattad, dock
mer i utlandet än i Tyskland. Hans lyrik hör till
den mest efterbildade, flitigast översatta och
oftast tonsatta. — Sv. övers, av H. ha samlats i
”Världslitteraturen”, 30 (1929); ”Valda verk”,
övers, av T. Nerman (3 bd, 1926—29); ”Sångernas
bok”, övers, av H. A. Ring (1885), av A. Victorin
(1906), av H. Procopé (1920); ”Tyskland, en
vintersaga”, övers, av H. Procopé (1906), av. Hj.
Söderberg (1919). Tyska ed. av E. Elster (7 bd, 1887
—90; ny uppl., 4 bd, 1924—25), av O. Walzel (10
bd, 1910—15); brev, utg. av F. Hirth (3 bd, 1914
—20); ”Gespräche mit H.” av H. Houben (1926).
— Litt.: Monogr. av J. Legras (1897), G. Brändes
(1898), G. Karpeles (1900), H. Lichtenberger (1905),
G. P. Platke (1914), H. Wendel (1916), M. J. Wolff
(1922), H. G. Atkins (1929): W. Berendsohn, ”Der
lebendige H. im germanischen Norden” (1935);
bibliogr. av F. Meyer (1905). E.Ek.
Heine [håi’na], Thomas Theodor, tysk
tecknare (1867—1948), började sin utbildning i
Düsseldorf och gjorde sig först känd genom
sina landskap och symboliska kompositioner.
Med utgångspunkt från de senare skapade han
sin satiriska stil, genom vilken han framför allt
blivit bekant. En tid var han knuten till
”Flie-gende Blätter”, men 1896 startade han i München
tills, med Alb. Langen den liberala skämttidn.
”Simplicissimus”, som genom sin socialt och po-
— 76 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
