Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Helgelse - Helgelseförbundet - Helgelserörelsen - Helger, Nils - Helgerum - Helgerån - Helgesen (Eliesen), Poul (Paulus Helie el. Eliae)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGELSEFÖRBUNDET
människorna i och genom Kristi ständigt
pågående verk, varigenom synden, h:s motsats, brytes
och människan insättes i livsgemenskap med Gud
och i ett nytt förhållande till andra människor,
blir medl. i ett ”de heligas samfund”, en ”den
Helige Andes” samfundsskapelse. Kristendomen
innebär enl. trons syn just Guds helgande av
människorna i denna mening. H. är då alltigenom
fattad som ett Guds verk i och med människan, ej
något som hon själv förverkligar, och man kan
ej skilja h. från t.ex. frälsningen el. omvändelsen,
utan allt är fattat som en enhetlig gudshandling.
Efter reformationen började man emellertid i
psykologiskt och pedagogiskt intresse urskilja olika
moment i frälsningen; h. fick då beteckna
människans sedliga förvandling. Hos Schartau
betecknar h. ett moment i ”nådens ordning”. Inom
sektfromheten skiljer man bestämt mellan
omvändelse och h. och tänker den senare med större
el. mindre psykologisk nödvändighet följa på den
förra. Att h. är ett Guds verk blir ofta då en
undanskymd tanke, och största vikt lägges på
människans egen viljeansträngning. H. tänkes då
som människans sedliga hållning och dess
motsats, synden, fattas ofta moralistiskt. Delvis
genom påverkan från en sådan uppfattning har h.
i vanligt religiöst språkbruk fått betydelse av en
på omvändelsen följande sedlig förvandling. R.Br.
Helgelseförbundet, missionssällskap för
bedrivande av inre och yttre mission, stiftades 1887
som ett ”osekteriskt missionssällskap”, då den
av O. G. Hedengren m.fl. ledda väckelserörelsen
i Närke vid denna tid kom under inflytande av
den anglo-amerikanska helgelserörelsen*. H:s
ledande män blevo godsägaren E. L. M. Hedin
på Torp, Kräklinge, och f.d. statskyrkoprästen
C. J. A. Kihlstedt. Den senare blev H:s andlige
ledare och höll från 1890 varje höst bibelkurser
för att utbilda evangelister, män och kvinnor,
vilka sändes till alla delar av landet för att
predika väckelse och främja de för H. utmärkande
helgelseidéerna. På Torp anordnades årl. vid
midsommar en ”konferens”, ett uppbyggelsemöte,
till vilket stora skaror från hela landet samlades.
1890 startades H:s tidn. ”Trons segrar”, och s.å.
beslöts att uppta mission i n. Shansi (Kina).
1891 upptogs hednamission även i Sydafrika. H.
hade 1947 sammanlagt 74 missionärer och 1946
utgifter för den yttre missionen på o. 486,000 kr.
I hemlandet verkade 1947 357 evangelister,
antalet förs, var 60. Kassaomslutningen för H:s hela
verksamhet uppgick s.å. till 313,778 kr. H. har
under senare år rönt inflytande från
pingströrelsen, och dess ursprungliga helgelselära
framträder icke nu lika starkt som förr. — Litt.: ”H:s
missionsverksamhet 1887—1912” (1912); ”Av
Herren har det skett. H. 60 år” (1947). N.J.N.
Helgelserörelsen. Icke utan sammanhang med
metodismens helgelselära (”frälsningen innebär
fortsatt helgelse ända till relativt syndfri
fullkomlighet”) framväxte på 1800-talet inom den
anglo-amerikanska kristenheten en mystisk-kvietistisk
h., vars upphovsmän och mest betydande
befräm-jare i Amerika voro C. G. Finney, Th. C. Upham,
Asa Mahan, W. E. Boardman och R. P. Smith.
I tal och skrift voro dessa ivrigt verksamma för
helgelseidéernas (botkamp, andedop, helgelse)
ut
bredning, och den sistn. övade under ett besök i
England (1873—75) ett icke ringa religiöst
inflytande, som väsentl. bidrog till uppkomsten av
Kes-wickkonferenserna*. Även till Tyskland fördes h:s
idéer och ledde där till uppkomsten av
Gemein-schaftsbewegung*. I Sverige infördes h.
förnämligast av F. Franson* och ledde här till bildandet
av Helgelseförbundet*. N.J.N.
Helger, Nils, skolman (f. 2/u 1873),
folkskollärarexamen 1894, överlärare i Lidingö 1918—34;
led. av A.k. 1912—18, av Skolkommittén 1919—22,
av Lärarnas lönekommitté 1920—23, av
Centralstyrelsen för Sveriges allm. folkskollärarförening
1918—26 (v. ordf. 1923—24), av
Riksidrottsför-bundets överstyrelse 1926—34. H. har bl.a. utg.
en mycket använd ”Medborgarbok för
ungdomsskolor” (1917, 32 uppl. 1943), ”Gåsborns sn”
(1916), ”Staten och lärarna” (1925), ”Skolreformen
av 1927 och dess tillämpning under tio år” (i
”Föreningen. Tidskr. för Sveriges allm.
folkskollä-rarefören.”, 1938) och ”Lidingö folkskolor och
deras överbyggnader” (1942). [W.N.JE.Bng.
Helgerum, egendom i Västrums sn i Småland,
innerst vid en n. flik av Gåsfjärden 15 km s.
om Västervik, omfattar 850 ha, därav 75 åker,
med ett taxeringsvärde av 154,300 kr. H., som
förr var vida större, har tillhört bl.a. ätterna
Trolle, de Mornay, Sparre, Bååt, Cederflycht,
Cederbaum och Raab. Nuv. ägare är Knut
Nel-sons stärbhus. — Slottet av sten i tre våningar
med brutet tak uppfördes 1753—55 i fransk-svensk
rokokostil; jämte värdefulla inventarier och park
donerades det 1940 av godsägare Ch. Cahier och
hans maka, sångerskan Sara Jane Cahier, till
Föreningen Svenska tonsättare som vilohem för
tonkonstnärer. 1945 såldes det dock till Kalmar läns
köpmannaförbund som semester- och vilohem. —
Namnets förled är möjl. bestämd form av adj.
helig, syftande på någon forntida tro el. sedvana;
senare leden är rum, röjning (se Hj. Lindroth, ”De
nordiska ortnamnen på -rum”, 1916, sid. 33, 147).
Namnet skrevs 1543 Helge Rum, Helierum. —
Litt.: M. Hofrén, ”H. i Tjust” (1949). P.;Er.
Helgerån (till den svaga formen av helig, jfr
helgedom o.s.v.; väl bildat efter lat. sacrileg’ium),
stöld av något till religiöst bruk avsett föremål,
i sht från en kyrka; nu vanl. i bildlig användning.
Helgesen (Eliesen), Poul (lat. Paulus
Helie el. Eliae), dansk karmelitmunk,
teologisk och politisk skribent (o. 1485—o. 1535), född
i Halland, utbildad inom karmeliterorden och vid
univ. H. var i sin allmänna teologiska åskådning
en typisk representant för reformkatolicismen,
och med sällsynt oräddhet kämpade han
lidelsefullt för att vinna gehör för sin uppfattning.
Samtiden fann hans uppträdande motsägelsefullt
och anklagade honom för att hållningslöst vackla
mellan gammalkatolicism och lutheranism. Hans
vacklan var dock skenbar. Hela sin levnad intog
han en klar mellanställning mellan de två
huvudpartierna lutheraner och gammalkatoliker med
skarp kritik av båda, men hans polemiskt inriktade
natur kom honom att ställa sig skarpast i
opposition mot det av de två partierna, som
tillfälligtvis hade överhand. I början av hans bana
övervägde sålunda kritiken mot den katolska
kyrkan, vilket fäste Kristian II :s uppmärksamhet vid
— 99 —
— 100 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
