Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heliga alliansen - Heliga elden, Den - Heliga enfald - Heliga familjen - Heliga graven - Heliga gravens väktare - Heliga jungfrun - Heliga juntan - Heliga krig - Heliga landet - Heliga ligan - Heliga natten - Heliga romerska riket av tyska nationen - Heligas gemenskap, De - Heliga sjukdomen - Heliga skrift, Den - Heliga släkten - Heliga staden - Heliga stolen - Heliga synoden - Heliga Trefaldighets församling - Heliga tre konungar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELIGA ELDEN
1815 mellan Österrike, Preussen, Ryssland och
England och till vilken 1818 Frankrike anslöt sig. Denna
höll med vissa mellanrum kongresser och blev
reaktionens vapendragare i Europa; Alexander I:s
deklaration var endast dess sinnebild. På kongressen
i Aachen 1818 beslöts, att om uppror bröt ut i
Frankrike, skulle de förbundna återställa den gamla
ordningen; på kongressen i Troppau utsträcktes
interventionsprincipen att gälla också andra land,
och den kom till flitig tillämpning: 1821 i Italien,
1822 i Spanien. Då den sistn. interventionen
beslöts vid kongressen i Verona 1822, bröt England
med förbundet och motarbetade det sedan både i
Portugal och genom att 1825 erkänna de
förutvarande spanska kolonierna i Amerika som fria
republiker. Sin djupaste svaghet röjde h. vid
grekiska frihetskrigets utbrott: här stod ett kristet
folk mot ett muhammedanskt, men här stodo också
upproriska undersåtar mot sin laglige suverän. Var
och en tolkade h:s principer på sitt sätt: Österrike,
som önskade ett starkt Turkiet som motvikt mot
Ryssland, tog parti mot grekerna; de andra
understödde el. sympatiserade med dessa. Efter
julirevolutionen 1830 förlorade Metternich,
förbundets starke man, sitt dominerande inflytande i
Europas storpolitik, och då England förband sig
med Frankrikes nye konung, Ludvig Filip,
upphörde h. att existera mer än till namnet. — Litt.:
W. A. Phillips, ”The confederation of Europé”
(1914); G. Landberg, ”Fredsorganisation och
maktpolitik” (1928); E. Forssberg, ”Sveriges accession
till den h.” (i ”Hist. tidskr.”, s.å.). P.Dhl.
Heliga elden, Den, elden på brännofferaltaret
i Jerusalem, vilken aldrig fick slockna (3 Mos. 6:9).
Detsamma gällde h. i de fornpersiska eldtemplen
(jfr Elddyrkan).
Heliga enfald, se O sancta simplicitas.
Heliga familjen, en framställning av jungfru
Maria med Jesusbarnet och Josef, den senare vanl.
i åldrig gestalt. Jesu födelse är en sådan scen
mot bakgrund av ”krubban” med oxen och åsnan
(jfr Heliga natten). En särskild typ, som genom
den heliga Birgittas uppenbarelser blev mycket
populär, framställer Maria knäböjande framför
barnet och Josef med avtagna skor. Under
renässansen tillkom ofta den lille Johannes som
lekkamrat till Jesus; Josefsgestalten saknas då
stundom. Tillökas scenen med de två andra Mariorna
med barn och män, kallas framställningen ”d e n
heliga släkte n”. I protestantisk konst
uppträder h. ej sällan i enkel interiör, t.ex. Josefs
snickarverkstad; Rembrandt har här givit det
förnämsta ex. Jfr Santa conversazione. E.W.
Heliga graven, se Jerusalem. Den runda
memorialbyggnaden över h. blev mönstergivande redan
under gammalkristen tid, och genom korstågen
infördes denna typ (San Sepolcro i Italien o.s.v.)
överallt i Västerlandet (heliga grav-kyrkor,
tem-pelherrekyrkor); den runda formen på romanska
lantkyrkor, t.ex. i Böhmen och Skandinavien, räknar
därifrån sitt ursprung. Jfr Gammalkristen konst.
Heliga gravens väktare, franciskanermunkar i
klostret San Salvator i Jerusalem, vilka sedan
1200-talet vaka över de heliga platserna där.
Heliga jungfrun, se Maria (Jesu moder).
Heliga juntan, se Comuneros 1).
Heliga krig, se Heligt krig.
Heliga landet, benämning på Palestina.
Heliga ligan, benämning på flera
sammanslutningar mellan olika stater i sht under 1500-talet.
Bland de mera bekanta märkas ligan i Cambrai
1508 mellan påven, kejsar Maximilian I, Ludvig
XII av Frankrike, Ferdinand av Aragonien samt
flera italienska stater mot Venedig, vidare ligan
i Cognac 1526 mellan påven Clemens VII,
Frankrike, England, Venedig och Milano mot kejsar
Karl V. Särsk. användes uttrycket om det förbund,
som 1511 ingicks mellan påven Julius II, Venedig,
Spanien, det schweiziska edsförbundet och snart
även Henrik VIII av England, i syfte att fördriva
fransmännen ur Italien. H.Bg.
Heliga natten, en framställning av Jesu födelse
under julnatten. En mystisk stämning
åstadkommes ofta genom ljusdunkel. Det mest bekanta ex.
är Corregios bild i Dresden. Ett ex. från svensk
konst ger Hörbergs altartavla i Söderköpings
stadskyrka.
Heliga romerska riket av tyska nationen, se
Tysk-romerska riket.
Heligas gemenskap, D e, se Communio sanctorum.
Heliga sjukdomen, morbus sacer, under den
klassiska forntiden och även senare benämning
på epilepsi. Som benämningen antyder, ansågs
sjukdomen ha gudomliga el. demoniska
orsaker. I sin skrift ”Om den heliga sjukdomen”
framlade redan Hippokrates som sin åsikt, att
sjukdomen hade naturliga orsaker och att
uppfattningen om dess övernaturliga karaktär
berodde på okunnighet och förundran inför den
egendomliga sjukdomsbilden.
Heliga skrift, Den, se Bibeln.
Heliga släkten, se Heliga familjen.
Heliga staden, benämning på Jerusalem.
Heliga stolen (lat. sa’ncta sedes), benämning på
det påvliga ämbetet, påven och de kyrkliga
myndigheter, som utgöra den centrala administrationen (jfr
Kuria); även påvens och dessa myndigheters
residens. Jfr Cathedra.
Heliga synoden, högsta kyrkliga ledningen inom
ortodoxa kyrkan*.
Heliga Trefaldighets församling, 1) se
Bond-kyrka, 2) se Gävle.
Heliga tre konungar har senare tradition kallat
de i Matt. 2:1 ff. omtalade ”vise männen från
österns länder” (grek, texten har mag’oi, mager, och
avser därmed trol. babyloniska astrologer), vilka
hyllade Jesusbarnet i Betlehem. Berättelsen kan ej
anses historisk utan måste betraktas som en
legendarisk utsmyckning. St järnmotivet kan härledas ur
tidens allmänt utbredda stjärntro (jfr
Betlehems-stjärnan). Hos öster- och västerländska teologer
har sedan legenden fått många tillägg och
undergått många olika tolkningar; de i Västerlandet
brukliga namnen, Melchior, Kaspar, B
al-t h a s a r, uppträda först hos Beda venerabilis men
finnas i hellenistisk-alexandrinsk litteratur redan
på 500-talet. Från teologien gick legenden över i
diktningen (Heliand, mysteriespel m.m.) och den
medeltida folktron, vilken senare anknöt till den
ursprungliga mager-föreställningen och gjorde h.
till skyddspatroner på olika områden (mot
epilepsi, för resande och värdshus m.m.).
H. el. Vise männen från
österlandet blevo tidigt framställda i konsten såsom fram-
— m —
— 112 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
