Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hellenism, hellenistisk kultur - Hellenismen och kristendomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELLENISM
den hellenistiska världens största stad och
ledande kulturcentrum. Bl.a. betydande städer må
nämnas Seleukia vid Tigris, Pergamon i n. Mindre
Asien samt den stora sjöstaden Rhodos på ön
med samma namn. Bland de äldre grekiska
orterna bevarade Aten sin rangställning som den
fina bildningens egentliga hemstad.
Den materiella kulturen nådde i de hellenistiska
storstäderna en betydande höjd. Många tekniska
framsteg gjordes, bostäderna förbättrades,
klädlyxen steg, och den allmänna levnadsstandarden
höjdes. Städerna planerades systematiskt och
byggdes med en förut okänd prakt och
bekvämlighet. Så utrustades t.ex. Antiokia med
gatubelysning, och vid infarten till Alexandria
uppfördes ett ryktbart fyrtorn.
På den andliga odlingens område karakteriseras
h. framför allt av ett storartat uppsving för
fackvetenskaperna. Särsk. inom matematik, fysik,
astronomi och geografi gjordes lysande framsteg,
och män sådana som Archimedes, Eratosthenes
och Aristarchos räknas bland alla tiders främsta
forskare. Men också andra vetenskaper, ss.
språkforskning och litteraturhistoria, blomstrade. Den
klassiska litteraturen utforskades, och kritiska
editioner av de stora diktverken (t.ex. Homeros)
utgåvos. Huvudsätet för det vetenskapliga
arbetet var Alexandria, där Ptolemaios I instiftade
en akad., Museion, som gav vetenskapsmännen
tillfälle att uteslutande syssla med forskning. Till
denna akad. hörde den antika världens främsta
bibi. Filosofien hade emellertid alltjämt sin
egentliga hemstad i Aten, där de av Platon och
Ari-stoteles grundade läroanstalterna förde
traditionerna vidare. Jämte dessa framträdde två nya
tänkarskolor, stoicismen och epikureismen, vilka
båda i väsentlig grad ha satt sin prägel på den
hellenistiska tidens filosofi. Denna har en
karaktär, som klart avviker från äldre tiders tänkande.
Dess huvudintresse riktades från metafysik och
världsförklaringar mot etiska problem. Den blev
i första hand morallära, men den fick som sådan
en djupgående inverkan ej endast på den
hellenistiska tidens bildade kretsar utan på den
västerländska moraluppfattningen över huvud. Den
filosofiska moralläran var individualistisk, tog sikte
på den enskilda människan, men den var också
kosmopolitisk, i det den underströk det allmänt
mänskliga, oberoende av varje nationell el. annan
social samhörighet. Individualism och
kosmopo-litism äro därför typiska drag i tidens hela
andliga hållning. Filosofiens stigande betydelse
sammanhängde med den gamla religionens
tillbakagång, som å andra sidan också ledde till att
åtskilliga orientaliska kulter vunno stor spridning.
Ett annat hithörande fenomen är den stora
betydelse, som astrologien fick genom att den gav
vad filosofien icke förmådde ge, en på tidens
modernaste vetenskapliga resultat fotad
världsförklaring.
Av den hellenistiska tidens omfångsrika
skönlitterära alstring (se Grekiska litteraturen) har
största delen gått förlorad, medan däremot dess
konst (se Grekisk konst) tack vare de senaste
generationernas arkeologiska upptäckter är
ganska väl känd. I sin oändligt skiftande rikedom,
där nya motiv tagas upp och nya uttrycksmedel
prövas, ger den hellenistiska konsten en trogen
återspegling av tidens andliga struktur.
H. var en utpräglad stadskultur. Att bo i
städer var för grekerna sedan gammalt det
naturliga, och då efter Alexanders tåg en väldig ström
av grekiska emigranter drog österut, blev följden,
att Främre Orienten täcktes av ett nät av
grekiskt organiserade städer. Kungahusen, som togo
arv efter Alexander, gynnade dessa städer, medan
dessa å sin sida accepterade den absoluta
monarkien, eftersom ett förbund med denna var deras
viktigaste skydd mot de numerärt oändligt
överlägsna orientaliska folkmassorna. Den sociala
och kulturella ledningen hävdade grekerna främst
tack vare ett fast och effektivt skolsystem,
överallt, där greker slogo sig ned, grundade de
gymnasier, för vilkas upprätthållande de icke skydde
stora uppoffringar. Den breda allmänbildning,
som härskade inom de grekisktalande folkskikten,
är därför också ett för den hellenistiska tiden
ytterst betecknande drag.
Den hellenistiska kulturens blomstringstid blev
kortvarig. Efter o. 150 år började tillbakagången,
och under det sista årh. f.Kr., då den hellenistiska
världen steg för steg införlivades med det
romerska riket, var dess tillstånd tröstlöst. Men
genom sin individualism och kosmopolitism kunde
den hellenistiska kulturen lösgöra sig från sin
bundenhet vid det nationellt grekiska elementet
och hade kraft nog att göra den nya världsmakten
Rom till en hellenistisk stat. Det romerska
imperiet vilade på den grundval, som h. lagt, och
h:s egen världshistoriska betydelse ligger just däri,
att den omformade den nationella klassiska
grekiska kulturen, så att den kunde bli europeisk
världskultur. K.H.
Hellenismen och kristendomen. Redan
judendomen hade under tiden efter Alexander den store
starkt helleniserats, särsk. den s.k. ”diasporan”
(”förskingringen”) utanför Palestina. Även i
Palestina trängde h. in; dess fulla seger förhindrades
dock genom mackabéerupproret, som
konsoliderade judendomen på traditionella grundvalar. Men
under den herodianska dynastien grundades en
rad blomstrande hellenistiska städer i Palestina,
hovet och aristokratien präglades av grekisk
kultur. I de breda folklagren utanför de stora
städerna levde dock judendomen obruten, delvis i
medveten motsättning till h. Jesus tillhörde denna
arameiska judendom och röjer icke något
inflytande från grekiskt tänkesätt. I diasporan däremot
ingick judendomen intim förbindelse med h., och
när evangeliet började sprida sig i
Medelhavsländerna, gick det i den hellenistiska judendomens
banor, språkligt, litterärt och teologiskt.
Grekiskan blev den urkristna missionens språk, hela den
äldsta kristna litteraturen är skriven på grekiska.
Med språket följde litteraturformer och
åskådningar. H. var kosmopolitisk och individualistisk
och motsvarade sålunda i viktiga avseenden
kristendomens grundtendenser. Den språkliga
utvecklingen mot ett gemensamt världsspråk
(”koi-ne”) liksom de ledande idéernas utveckling mot
den rena humaniteten skapade utmärkta betingelser
för evangeliet i den internationella,
grekisk-romerska miljön. I sht har stoan i sin populära form
(”diatriben”) klart utgestaltat h:s väsen och er-
— 127 —
— 128 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
