Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hellenism, hellenistisk kultur - Hellenismen och kristendomen - Hellenistiska litteraturen - Hellenistiska rikena - Hellenistisk konst - Hellenistisk religion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELLENISTISK RELIGION
bjudit en rad formella och sakliga
anknytningspunkter för kristen världskultur. Trots allt är
dock den urkristna tanken i sin kärna och struktur
ogrekisk med judiska förutsättningar. —
Närmare besläktad tycks urkristendomen vara med
det orientaliska inslaget i h. (jfr Hellenistisk
religion): tro på kosmiska andemakter, gärna i
förbindelse med himlakropparna (astralreligion med
tro på ödet, fatalism); spekulation över Gud,
världen och världsloppet; känsla av synd, orenhet och
ofrihet, behov av rening, frälsning, förlossning;
sinne för extatiska och sakramentalt-magiska
religionsformer, för fantastiska myter och legender.
Nästan på varje punkt i NT kunna vi uppvisa
hellenistiska paralleller, och många forskare
antaga, att den paulinska och johanneiska teologien
och urkyrkans kult äro djupt påverkade av dessa
samtida strömningar. Ang. detta står alltjämt
skarp strid mellan forskare i olika läger. Att
vissa av h:s religiösa stämningar och termer ha
ingått i urkristendomen, torde vara otvivelaktigt,
men även sakliga sammanhang kunna säkert
påvisas, t.ex. i Uppenbarelseboken. AJ.F.
Litt.t W. W. Tarn, ”Hellenistic civilisation” (2
ed. 1930); M. Rostovtzeff, ”The social and
eco-nomic history of the Hellenistic world” (1941);
M. P:n Nilsson, ”Det grekiska världsherraväldet”
(T943)-— P. Wendland, ”Die hellenistich-römische
Kultur in ihren Beziehungen zum Judentum und
Christentum” (2 Aufl. 1912); G. Wetter,
”Kristendomen och hellenismen” (1923); W. Bousset,
”Die Religion des Judentums im
späthellenis-tischen Zeitalter” (3 Aufl. 1926); R. Reitzenstein,
”Die hellenistischen Mysterienreligionen” (3 Aufl.
1927); G. Rudberg, ”Hellas och Nya testamentet”
(1929); B. Heigl, ”Antike Mysterienreligionen und
Urchristentum” (1932).
Hellenistiska litteraturen, se Grekiska
litteraturen, sp. 1171 ff.
Hellenistiska rikena kallas de riken, vari
Alexander den stores ofantliga välde efter dennes död
(323 f.Kr.) upplöstes, i det olika riksdelar, till
en början styrda av Alexanders generaler som
ståthållare, under en serie av krig mellan
makthavarna blevo självständiga riken, vilkas härskare,
de s.k. diadocherna* och dessas ättlingar,
epigonerna, efter 306 buro kungatiteln. De största av
dessa riken voro Makedonien under
anti-goniderna, Egypten under ptoleméerna och
Syrien under seleukiderna. H., vilkas
huvudstäder (främst Alexandria i Egypten) blevo
härdar för hellenismen*, uppgingo med bibehållande
av sin hellenistiska egenart efter hand i det
romerska världsriket. H.Sj.
Hellenistisk konst, se Grekisk konst.
Hellenistisk religion. Religiöst betecknar
hellenismen* en av de största omvälvningarna i
antikens historia, och ur dess miljö har kristendomen
vuxit fram. De gamla nationalreligionerna
raserades, även om de till det yttre levde kvar, och
nya religionsformer uppstodo, som fingo sin
skarpaste utformning i mysterierna (jfr Attis etc.), som
spriddes över hela den då kända världen och
blevo de förnämsta medlen att tillfredsställa
människornas religiösa behov. De grekisk-romerska
gudarna hade förlorat sitt grepp om
människosjälarna: de voro för starkt antropomorfiserade och
SU 13. — 129 —
5 — Red. avsl. lo/s 49.
därmed berövade det outgrundliga, allt mänskligt
artfrämmande, som är den äkta
gudsföreställning-ens innersta kärna.
Upplöstes i hellenismen de gamla
gudsföre-ställningarna, så skapades ock nya. Den
viktigaste var föreställningen om ödet, grek. tych’e,
moira, heimarmen’e, lat. fatum. Denna vilade på
den i den grekiska filosofien djupt rotade
föreställningen om världen som ett lagbundet helt. Den
högsta och enda gudomen är till sitt innersta
väsen den allomfattande och allbestämmande
natur-och världsordningen, som härskar på ett för
människan oförklarligt men obevekligt sätt.
Människan har att i ödmjuk undergivenhet böja sig för
ödet och taga livet som det är. Men denna
ödestro blev ett olidligt tryck. Den förbands med den
från Orienten stammande astrala fatalismen, som
i stjärnorna såg makter, som härskade i universum.
Så hamnade man i en determinism, som kvävde
livstron och all spontan skaparglädje. I denna
andliga hjälplöshet kommo de i hellenistiska
mysterier dyrkade orientaliska gudomarna som räddare
och frälsare. De voro skarpt utformade gestalter,
som det fromma sinnet i andaktens stund lätt
kunde föreställa sig, och därjämte hade de något
outgrundligt, hemlighetsfullt över sig, som fyllde
den fromme med bävan och hopp. De levde icke
i någon avlägsen himmel utan stego ned på
jorden, där de ledo och dogo för att i dödens
outgrundliga mysterium hämta fram livet och skänka
det åt sina trogna. Den, som gav sig åt dem, fick
i dem en frälsare, som räddade undan all nöd;
t.o.m. ödets obevekliga bojor kunde dessa
gudomar bryta. Med dessa gudsföreställningar
undergick själva fromhetslivet en radikal förvandling.
Religiositeten förinnerligades och
individualiserades; målet för varje människa blev att nå fram
till personliga gudsupplevelser. Detta framträdde
i sht i gudstjänstlivet. I de gamla antika
religionerna bestod detta huvudsaki. i att förse gudarna
med allt vad de behövde. Denna sida fanns också
kvar i h:s mysteriegudstjänster men blev här
subjektivt inställd. Framför allt det mystiska drama,
som i gudstjänstens heligaste ögonblick lät de
invigda skåda gudomens frälsande gärning undan
dödens och de onda andemakternas våld, gjorde
det djupaste intryck på deltagarna och bidrog att
uppväcka det saliga tillstånd, då själen i extas
kunde frigöra sig från kroppens fjättrar och
sin-nesvärldens nöd och i de himmelska sfärerna
förenas med gudomen. — För att emellertid nå
denna extas, som bildade själva kärnan i h:s
fromhets-liv, fordrades, att människans onda natur kuvades
och hennes synder utplånades. Detta skedde dels
genom reningar och dop, dels genom fastor och
asketiska övningar. Dopen, som bildade den
vanliga upptagningsceremonien i mysterierna, voro
icke endast vattendop utan även blodsdop (se
Taurobolium). Med detta botgörande inslag i
fromhetslivet höll den orientaliska askesen sitt
intåg i Västerlandet, ty allt sådant var
främmande för den ursprungliga grekiska och romerska
andan. Den stora vikt, som den romersk-katolska
kyrkan lägger vid det asketiska livet, är ett arv
från h.
I sitt asketiska liv fingo de troende hjälp av
prästerna. Dessa skilde sig i h. radikalt från de
— 130 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
