Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Helm, Brigitte - Helmand Rud, Hilmend Rud - Helmert, Friedrich Robert - Helmfelt, Simon Grundel (Hjelmfelt, Grundel-Helmfelt) - von Helmholtz, Hermann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELMHOLTZ
vudrollen i ”Metropolis” (1926). Hennes bästa
filmer efter den äro ”Den underbara lögnen”,
”Den sjungande staden”, Jan Kiepuras debutfilm,
”Vampyren”, ”Guld”, ”Polisens villebråd” samt
Pabsts i Frankrike producerade ”Atlantis”.
Hennes rollfack var den internationella äventyrerskan.
Efter en bilolycka 1934 har hon icke mera filmat.
Helmand Rud, Hilmend Rud, flod i
Afghanistan (se d.o., sp. 247).
Helmert, Friedrich Robert, tysk geodet
(1843—1917), dir. för preussiska geodetiska inst.
och Internationella jordmätningens centralbyrå
1886, från 1887 tillika prof, vid Berlins univ. Av
H:s talrika skrifter, kännetecknade av grundlighet,
lärdom och självständighet, märkas ”Die
Aus-gleichungsrechnung nach der Methode der
kleins-ten Quadrate” (1872, 3 Aufl. 1924) och ”Die
mathematischen und physikalischen Theorien der
höheren Geodäsie” (2 bd, 1880—84). H.
behandlade ingående gradmätningar och
tyngdkrafts-bestämningar, de två huvudmetoder, med vilka
kännedom om jordens gestalt och massfördelning
vinnes. Han utförde därvid ett banbrytande arbete
i fråga om den rationella bearbetningen av det
vidlyftiga observationsmaterialet. Preussiska
geodetiska inst., som 1892 förlädes till Potsdam,
utvecklades under H:s ledning till ett mönsterinst. Som
ledare för Internationella jordmätningen har hans
verksamhet haft stor betydelse, och det är till stor
del hans förtjänst, att denna sammanslutnings
arbete blev i så hög grad fruktbärande. I.C.J.
Helmfelt, Simon Grundel, 1646 adlad
H j e 1 m f e 11, 1674 friherre G r u n d e 1-H e 1
m-f e 11, krigare (1617—77), tjänstgjorde först vid
svenska beskickningar
till England och
Nederländerna, följde 1641
Torstenson till
Tyskland, avancerade där
1646 till
generalkvartermästare och överste,
blev 1653 krigsråd,
1655 generalmajor av
infanteriet, 1656
guvernör i Riga, 1658
generallöjtnant, 1664
riks-tygmästare, 1668
fältmarskalk och
generalguvernör över
Nar-va och Ingermanland,
1673 riksråd. Under de första åren av sin militära
bana tjänstgjorde H. växelvis vid fortifikationen,
artilleriet och infanteriet och deltog med
utmärkelse i alla Torstensons tyska och danska fälttåg.
Sin största berömmelse förvärvade H. dock genom
sin tappra och skickliga, trots brist och pest med
fullständig framgång krönta ledning av Rigas
försvar mot den mångfalt överlägsna ryska armén
under tsarens eget befäl 1656. Vid krigsutbrottet
1675 befann sig H. i Tyskland och kunde endast
med stor möda över England taga sig hem till
Sverige. Här blev han formellt överbefälhavare
för armén i Skåne, men i verkligheten blev den
unge konungens vilja så dominerande, att H.
försvann i hans skugga, så mycket mer som H., trots
all sin erfarenhet, kunskap och tapperhet, tydligen
ej var någon egentlig fältherrenatur. Segrarna vid
Halmstad och Lund få därför knappast tillskrivas
H. I slaget vid Tirup uh 1677 träffades H. av
en kula i bröstet och avled strax därefter. Han
slöt själv sin ätt. — H:s änka donerade 1683
17,000 rdr till Uppsala univ., det s.k. Helmfeltska
stipendiet. P.S.
von Helmholtz [-hålts]. Herm ann Ludwig
Ferdinand, tysk fysiker och fysiolog (1821—
94). H. ägnade sig först åt medicinska studier och
blev 1843 militärläkare i Potsdam. 1848 blev han
lärare i anatomi vid konstakad. i Berlin, 1849 prof,
i fysiologi i Königsberg, 1855 i Bonn och 1859 i
Heidelberg, 1871 i fysik i Berlin, 1888 president vid
den nyinrättade Physikalisch-technische
Reichs-anstalt i Charlottenburg. H. var en av nyare
tidens främsta naturforskare. Hans forskning
karakteriseras av stor mångsidighet och genialitet
och har varit av epokgörande betydelse för en
mängd olika forskningsområden. H. var på en
gång framgångsrik experimentator och teoretiker
och visade i båda avseenden en genial intuition. I
”Über die Erhaltung der Kraft” (1847;
populärvetenskaplig omarbetning ”Über die
Wechselwirk-ung der Naturkräfte”, 1854) utvecklade han
energiprincipen och gav åt denna ett strängt
matematiskt uttryck, helt oberoende av de för H. okända
samtida arbetena av J. R. Mayer och J. P. Joule.
H. påvisade, att värme utvecklas i muskler vid
deras sammandragning, och han är även den
förste som visat, att nervretningar ha en ändlig
fortplantningshastighet, och som lyckats uppmäta
denna hastighet. Bland H:s övriga arbeten inom
fysiologien märkas studier av ögat och
synförmågan och av hörselförmågan. H. uppfann
ögon-spegeln, utforskade
ögonlinsens
formförändringar vid
ackom-modation och
konstruerade för detta
ändamål oftalmometern.
Läran om färgseendet
bragtes av H. till stor
klarhet genom vidare
utveckling av den
youngska teorien, och
åt läran om
rymduppfattningen på
grundval av synintrycken gav
H. en ny inriktning.
Sina undersökningar
av ögats fysiologi sammanfattade han i
”Hand-buch der physiologischen Optik” (1867). Även
inom örats fysiologi (se Hörsel) utförde H.
grundläggande arbeten, sammanfattade i ”Die Lehre
von den Tonempfindungen” (1863), vari han
beskrev matematiska och experimentella
undersökningar över ljudets natur och bl.a. visade orsaken
till de musikaliska instrumentens klangfärg
genom att utföra en klanganalys. Genom dessa
undersökningar lades grunden till en fysikalisk teori
för den musikaliska harmoniläran. Efter 1871
ägnade sig H. nästan uteslutande åt fysikaliska
problem. H. utförde betydelsefulla arbeten inom
termodynamiken och den mekaniska värmeteorien.
Inom optiken studerade han teorien för den
ano-mala dispersionen. Inom elektricitetsläran
behandlade han i flera avh. grunderna av
elektrodynami
— 145 —
— 146 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
