Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heltberg, Grethe - Helton - Heltonsskala - Heltyg - Heluan - Helwan, Heluan - Helveg, 1. Ludvig - Helweg, 2. Leopold - Helveg, 3. Hjalmar - Helvella - Helvellasyra - Helvete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELTON
ångesten för vad morgondagen skall medföra
märks tydligare. H:s stil är traditionsbunden,
objektiv, nästan kylig, hon föredrar sonettformen.
H. har även försökt sig som prosaist med
romanen ”En Herre kom og gik” (1945) och
no-vellsaml. ”Illusioner” (1948). — Litt.: E.
Frede-riksen, ”Ung dansk Litteratur” (1945). I.Bzs.
Helton, mus., det större av de två
sekundintervallerna inom grundskalan. Tonstegen c—d, d—e, f—g,
g—a, a—h ange sålunda heltonér, e—f och h—c
däremot halvtoner. H. är visserligen ett naturgivet
intervall, såtillvida som det återfinnes mellan
över-tonsseriens* 8:e och q:e toner. I praxis har den
emellertid redan för flera årtusenden sedan
framställts genom avmätning av pipor, resp, strängar
enl. formeln: 2 ggr kvinten minus oktaven =
heltonen. Denna (melodiska) h. har svängningskvoten
9 : 8. Den s.k. lilla h. med svängningskvoten 10 : 9
saknar melodisk betydelse, då den endast utgör
restintervallet mellan den melodiska h. och den
naturliga tersen. Storleksförhållandet mellan ae
olika h. framgår tydligast, om man översätter
svängningskvoterna till 1,200-delar av oktaven, C
(cent), varvid den melodiska h. får 204 C, den
tempererade 200 C och den lilla 182 C. S.E.S.
Heltonsskala, mus., se Impressionism.
Heltyg, papperstekn., se Halvtyg.
Heluan, se Helwan.
Helwa’n, Heluan, bad- och luftkurort i
Egypten, i öknen 25 km s.s.ö. om Kairo. H. har 7
svavelkällor med en temp. av c:a 300 och
modernt inredda bad och bostäder. Klimatet är torrt
och varmt med endast 4—5 regndagar om året.
Vid H. behandlas särsk. sjukdomar i luftvägar och
njurar samt reumatism och syfilis. Militär
flygstation.
Helveg. 1) Ludvig Nicolaus H., dansk teolog
(1818—83), teol. kand. 1840, fil. dr 1855, präst i
Odense 1857; teol. hedersdr vid Köpenhamns univ.
1879. H. var lärjunge till Grundtvig. Hans
viktigaste arbeten äro ”Den danske Kirkes Historie
efter Reformationen” (2 bd, 1851—55, 2 Udg. 1857
—83) och ”Den danske Kirkes Historie til
Reformationen” (2 bd, 1857—70). — Litt.: L. Schröder,
”L. H.” (1884).
2) Leopold Hans Andreas H e 1 w e g, den
föreg:s son, lantbruksekonom (1851—1920), 1878
—84 assistent i trädgårdsskötsel vid
Landbohöj-skolen i Köpenhamn, blev 1886 ledare av de av
Förening til Kulturplanternes Forbedring anlagda
rotfruktsförsöken och 1893 ledare av statens
rot-fruktsförsök. H. genomförde talrika väl planlagda
försöksserier, vilkas resultat blev av stor
betydelse för rotfrukts- och rotfruktsfröodlingen, samt
bragte rotfruktsfröhandeln in i rationellare former.
Bland hans skrifter märkas ”Fröavl af
Foder-roer” (1906), ”Kortfattet Vejledning i Bruksfröavl
af Foderroer och Sukkerroer” (1918); redigerade
”Gartner-Tidende” (1886—1901) och ”Nordisk
il-lustreret Havebrugsleksikon” (3 Udg. 1919). Hj.P.
3) Hjalmar H., den föreg:s kusins son,
psykiater (f. 1886), överläkare vid Oringe
sinnessjukanstalt 1919, med. hedersdr vid Köpenhamns univ.
1929, prof, där och överläkare vid Rigshospitalets
psykiatriska avd. 1937. H., som är en av de mest
betydande företrädarna för modern dansk
sinnessjukvård, har utg. ett flertal uppmärksammade
po
pulär-psykiatriska skrifter, bl.a. ”Sindsygevæsenets
Udvikling i Danmark” (1915), ”Om sjælesorg”
(1932; sv. övers. ”Själsliga lidanden”, s.å.), ”Om
mennesketyper” (1935), ”Sjælelige mekanismer”
(1937; sv. övers, s.å.), ”Den retslige psykiatri i
kort omrids” (1939) samt psykiatriska studier
över Grundtvig (1918), H. C. Andersen (1927)
och S. Kierkegaard (1933; sv. övers, s.å.). På
hans 60-årsdag tillägnades honom festskriften
”Opuscula psychiatrico-neurologica” (1946). C.
HelvelFa, svampsläkte, av fam. murklor*.
Helvellasyra, se Svampgifter.
Helvete (till Hel* och vite*, straff). 1)
Reli-gionsv., beteckning för dödsriket* (jfr Hades och
Hel), särsk. såsom de ondas straffort. En
differentiering i livet efter döden finnes i de flesta
religioner. Vi möta den rikt utvecklad redan hos
lågt stående primitiva folk, varvid man vanligtvis
förknippar människans öde efter döden med
hennes sedliga förhållande här i livet. Nordamerikas
indianer, ainofolket i Japan, dvärgfolken i Afrika
och Asien m.fl. tro, att de goda komma till
himmelens ljusa land och de onda till underjordens
mörka rike. Dessa föreställningar om himmel och
h. ha på mångfaldigt sätt utvecklats i de högre
religionerna. Särsk. har man i fantasien frossat i
tanken på alla de kval, som h. har att bjuda
miss-dådarna och syndarna — säkerligen i det
pedagogiska syftet att få människorna att avstå från det
onda. Bortser man från den kristna medeltidens
krassa och ohyggliga helvetesfantasier (”den eviga
elden” etc.) ha h:s kval ingenstädes blivit så
fruktansvärt utmålade som i de indiska religionerna. I
hinduismen tror man på flera h.: i ett måste
syndarna springa på glödande kol, i ett annat rullas
de i flytande koppar, plågade av ohyggliga djur,
i ett tredje vridas de omkring på hjul och skäras
sönder i tusen delar för att strax bli hela igen
o.s.v. I buddismen äro helvetesföreställningarna
än krassare. — I NT finnas inga föreställningar
om ett h. (möjl. med undantag av Joh. Upp. 20:10,
som dock står isolerat); här är i stället
föreställningen, att de onda förintas, under det att de goda
av nåd få evigt liv. I nutida kristendom ha också
medeltidens krassa helvetesföreställning^r så gott
som fullst. försvunnit. — Litt.: M. Landau, ”Hölle
und Fegfeuer” (1909); C. Clemen, ”Das Leben
nach dem Tode” (1920); K. Kohler, ”Heaven and
hell in comparative religion” (1923). Efr.B.
2) Teol., beteckning för och läran om absolut dom
och evigt straff. Kristen tro innehåller en
grundläggande motsättning, som ej kan upplösas: å ena
sidan har människan inför Gud absolut personligt
ansvar för sina gärningar och för hela sin
person och ådrager sig genom synden skuld; å andra
sidan är Gud den alltigenom nådefulla
kärleksvil-jan. Denna vilja står emellertid obönhörligt emot
det onda och yttrar sig som förintande vrede
gentemot detta. I och med att kristen tro räknar med
personlig skuld och med det onda, som måste
övervinnas, kommer den också att räkna med domen,
som straffar el. förintar det onda. Denna dom
är i och för sig absolut orygglig och i sin
intensitet oändlig. Här ligger grunden till läran om
h. Lutherska reformationen skärpte tanken på
domens allvar och stärkte därmed intensiteten i
hel-vetesuppfattningen. Men den avsåg ej, som
se
— 163 —
— 164 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
