Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hembygdsförening - Hembygdsgård - Hembygdsmuseum - Hembygdsundervisning - Hembygdsvård - Hemema - Hemeralopi - Hemerobiidae, Hemerobius - Hemerocallis - Hemerofiler - Hemerytrin - Hemesa - van Hemessen, Jan (Sanders) - Hemfallsrätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEMFALLSRÄTT
mycket stort antal av dessa ha tillkommit under
1920- och 30-talen. H. sammanslöto sig också
i hembygdsförbund*. — Litt.: B. Waldén,
”Hembygdsrörelsen” (i ”Svenska folket genom
tiderna”, 11, 1940); S. Erixon & Å. Campbell,
”Svensk bygd och folkkultur” (1946—48). En
förteckning över h. ingår också i S. Svensson,
”Hembygdens arv” (1929), som kompletteras av en
löpande krönika ”Från landskapsmuseer och
hembygdsgårdar” (i ”Fataburen”, sedan 1931). Sn.
Hembygdsgård, se Hembygdsmuseum.
Hembygdsmuseum, ett lokalt museum, avsett att
belysa äldre kulturförhållanden, främst
bostads-skick och arbetsliv, inom en trängre bygd, i allm.
en socken el. ett härad. H. äges och vårdas i
regel av en hembygdsförening, som ofta bildats
med åstadkommande av ett h. som främsta
uppgift. Den vanligaste formen av h. är
hembygdsgården (”fornstuga”, ”gammelgård”), d.v.s. en
gårdsanläggning el. enstaka byggnad av äldre
datum, som flyttad el. på ursprunglig plats bevarats
som kulturminnesmärke och inretts efter bygdens
äldre bruk. — Ibland användes h. i en trängre
betydelse åsyftande i mots. till hembygdsgården en
byggnad (även den ofta med kulturhistoriskt
värde) med rent musealt uppställda
föremålssamlingar av växlande slag. Antalet h. i
Sverige torde uppgå till o. 500, det största
antalet tillkomna under tiden mellan de båda
världskrigen. Genom h. har bevarats ett utomordentligt
värdefullt material för hembygdskunskapen och
folklivsforskningen; den framtida vården av
dessa föremål och byggnader utgör dock redan nu
brännande problem. — Litt., se
Hembygdsförening. Sn.
Hembygdsundervisning. I
Folkundervisnings-kommitténs betänkande ang. folkskolan 1914
föreslogs införandet av ämnet ”hembygdskunskap”
på folkskolans lågstadier. Förslaget, som i
huvudsak utarbetats av N. O. Bruce, resulterade i
att 1919 års ”Undervisningsplan för rikets
folkskolor” upptog ämnet ”h. med arbetsövningar”
för de första 3 åren i skolans A-form och de 4
första åren i B-formen. Enl. planen avser ämnet
att förmedla övergång från hem till skola, att
barnen skola lära sig göra planmässiga
iakttagelser och ges tillfälle till övningar av olika slag,
avsedda att vidga deras föreställningskrets samt
främja deras kännedom om hembygdens historia,
natur och arbetsliv. Därjämte avser ämnet att
utgöra förberedelse för senare undervisning i
geografi, historia och naturkunnighet, samt
ar-betsövningarna att förbereda senare undervisning
i teckning och slöjd. — Genom det relativt rikligt
tilltagna timantalet (5 å 6 pr vecka) har man i
stort sett kunnat förverkliga målet att i svensk
miljö omplantera den s.k. samlade undervisningen
(ty. Gesamtunterricht) samt därjämte tillgodose de
reformpedagogiska kraven på att arbetet
koncentreras till intresseområden. Studiebesök och
utflykter i naturen ha blivit viktiga led i h. Barnens
iakttagelser från olika områden ha sedan i
skolsalen kompletterats med visning av olika föremål
och bilder, korta berättelser och redogörelser,
varefter barnen genom bl.a. teckningar och
uppsatser få visa, hur de tillgodogöra sig stoffet. —
Vid arbetsövningarna få barnen i anslutning till
studiebesök och intresseområden öva sig i att
teckna, måla, skriva uppsatser, lägga stickor,
klippa, vika, modellera samt utföra flätnings- och
bastarbeten. Den under 1900-talet alltmer
blomstrande hembygdsforskningen har givit h. ett rikt
stoff att ösa ur. Samtidigt ha olika pedagoger
utarbetat arbetsböcker, läroböcker och
handledningar för h. I volymen ”En socken berättar”
(1945, utg. av H. Malmberg) har ett försök gjorts
att konkretisera, hur det lokala materialet kan
infogas i skolans undervisning. — Litt.: K.
Nordlund, Anna Sörensen & S. Wikberg, ”Arbetssättet
i folkskolan”, 2 (1924); G. Sjöholm & A. Goès,
”Handledning vid undervisning i
hembygdskunskap” (3 bd, 1916—22, 4 uppl. 1946). E.Bng.
Hembygdsvård. Som folkrörelse har h. alltmer
bestämt utsöndrat sig från kulturminnesvården*.
H. avser att tillvarata och odla den folkliga
traditionens livskraftiga värden och vill sålunda
bygga det nutida nyskapande och på framtiden
inriktade arbetet i bygderna på traditionens grund.
Framvuxen ur romantikens intresse för den
folkliga kulturens vildvuxna flora av sägner,
folksagor och folkmusik, ålderdomliga seder och
bruk med rötter i uråldriga tider, har h. länge
tagit formen av en folklig, fri kulturuppgift dels
i en analys av den folkliga traditionens värden
och dessas betingelser att fortleva i föryngrad
gestalt, dels i ett folkbildningsarbete, som syftar
till att bygga upp medborgarkunskap och
medborgaransvar på en intim kännedom om
hembygdens natur, kultur och vardagliga funktioner, dess
fritidsmöjligheter, historia och utveckling. Ett
av h:s förnämsta verksamhetsområden är
bygg-nadsväsendet på landsbygden. H. vill där dels
tillvarata den värdefulla äldre bebyggelsen och
verka för dess bevarande och sanerande till
modernt funktionsdugligt skick, dels aktivt arbeta
för den nya bebyggelsens utformande i sådan
anda, att den ej bryter av mot den gamla och
hävdvunna el. störande ingriper i
kulturlandskapet. En samlande organisation för svensk h. med
de arbetsuppgifter, som här antytts, är Sa
m-fundet för hembygdsvård*, som under
senare tid i väsentlig grad inriktat verksamheten
på folkbildande och medborgardanande arbete. —
Litt.: K. E. Forsslund, ”H.” (1914); N. Alenius
i ”Verdandis småskrifter”, 1940; Samfundets för
h. publikationer. EkL.
Hem’ema, fartygstyp, se Turuma.
Hemeralopi’, se Nattblindhet.
Hemerobfidae, Hemero’bius, se Florsländor.
Hemerocairis, se Dagliljesläktet.
Hemerofi’ler, bot., se Antropokorer.
Hemerytri’n, se Blodfärgämnen.
Heme’sa, stad i Syrien, se Homs.
van He’messen [fann], Jan (eg. Jan
Sanders), nederländsk målare (o. 1500—75), en
typisk övergångsmästare med anknytningar till både
nederländskt och italienskt, betr, genrebilden
förelöpare till Aertsen och Jordaens, mest berömd
för sina halvfigurbilder i Matsys’ stil, under det
att Kristus som smärtornas man är hans
vanligaste motiv. Representerad i Nationalmuseum,
Stockholm.
Hemfallsrätt, statens e. vissa inst:s rätt till
herrelöst gods, särsk. egendom, vars ägare avlidit
— 173 —
— 174 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
