Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hemmoorkärl - Hemo- - Hemocyanin - Hemodynamik - Hemofili - Hemoglobin - Hemoglobinbestämning - Hemoglobinometer - Hemoglobinuri - Hemokromogen - Hemolymfa - Hemolys - Hemolysiner - Hemolytisk - Hemolytisk icterus - Hemometer - Hémon, Louis - Hemopericardium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEMOPERICARDIUM
typ tyda på provinsialromerskt ursprung. Vid
analys har metallen visat sig innehålla en avsevärd
del zink, varför legeringen måste betecknas som
mässing. Då zinkförekomster voro kända av
romarna vid Gressenich nära Aachen, har h:s
tillverkningsort på goda grunder kunnat förläggas
hit. Genom äldre former som ett kärl från
Fyck-linge i Västmanland anknyta h. till i Pompeji
funna prakttyper med dubbelhank. Dessa stamma å
sin sida från grekiska bronskärl, kända särsk. från
Rhenländerna. — Litt.: G. Ekholm i ”Upplands
fornminnesförenings tidskr.”, bil. 2 (1934). G.Em.
Hemo- (av grek, haima, blod), i sms.: blod-.
Hemocyani’n, se Blodfärgämnen.
Hemodynami’k, läran om blodomloppet.
Hemofili’ (till hemo-* och grek. fili’a, böjelse),
blödarsjuka*.
Hemoglobi’n, se Blodfärgämnen.
Hemoglobinbestämning, jämte
blodkroppsräk-ning en av de viktigaste kliniska undersökningarna
för bedömande av primär el. sekundär blodbrist
samt plethora. Värdet av hemoglobinhalten anges i
procent av ett visst normalvärde (enl. Haldane det
blod, som pr 100 cm3 absorberar 18,5 cm3 syrgas,
maximala syrgaskapaciteten). H. utföres med h
e-moglob inomet r a r av olika slag. De kliniskt
mest brukade äro: Tallquists
hemoglo-binskala, där en på ett läskpapper uppsugen
bloddroppes färg jämföres med vissa
standardfärger, motsvarande bestämda ”blodprocenter”; L i 1
i-e n d a h 1-P etersens hema t i n tab e 11, lik
den föreg. men med den skillnaden, att
hemoglobi-net i det särsk. preparerade filtrerpapperet överföres
i brunt hematin (se Blodfärgämnen), som jämföres
med en standardfärgskala med motsvarande
färgnyanser; Sahlis hemometer, vid vilken
hemo-globinet överföres till hemin med koncentrerad
saltsyra och jämföres efter spädning med en färgvätska
av samma färgstyrka som en heminlösning av känd
koncentration; Autenriet h-K önigsbergs
hemometer, samma princip som Sahlis men med
en apparatur och teknik, som tillåter en
noggrannare avläsning. Normalvärdena för
hemoglobinhalten äro för män 120—98 °/o (medel 108 °/o) och
för kvinnor 102—88% (medel 95%). A.Ch.
Hemoglobinome’ter, se Hemoglobinbestämning.
Hemoglobinuri’ (till hemoglobin och grek, uron,
urin). 1) Med., avsöndrandet av hemoglobin
med urinen. Den primära orsaken härtill är,
att blodfärgämnet lämnar de röda
blodkropparna och övergår i blodplasman (hemolys), som
normalt ej innehåller hemoglobin. H. förorsakas
framför allt av en del gifter, ss. klorat, nitrobensol,
anilin, karbolsyra och kinin, men kan även
uppträda vid akuta infektionssjukdomar, t.ex. tyfus.
Utbredda brännskador verka upplösande på de
röda blodkropparna och giva därför ofta upphov
till h. En anfallsvis uppträdande h., som går
under namn av paroxysmal h., förekommer i
samband med avkylning; i många fall har man kunnat
påvisa syfilis som orsak till symtomet. [IV k] A.G.
2) Veter., se Blodstallning.
Hemokromogen, se Blodfärgämnen.
Hemolymfa, den vätska, som hos de
ryggrads-lösa djuren motsvarar såväl blodet som lymfan hos
ryggrads djuren, se Blod, sp. 175.
Hemoly’s (till hemo-* och grek. ly’ein, upplösa),
— 197 —
en process, som kännetecknas av
hemoglobi-nets utträdande ur de röda blodkropparna,
varigenom det normalt ogenomskinliga blodet blir
genomskinligt. H. kan framkallas genom fysikalisk
påverkan på blodet av allehanda slag, ss. rent grov
mekanisk inverkan, genom tillsats av destillerat
vatten el. hypotoniska saltlösningar till blodet
m.m. Många kemiska ämnen kunna framkalla h.,
likaså en del av djur, växter och bakterier
avsöndrade gifter. Den specifika h. åstadkommes
genom i blodserum normalt förekommande el. efter
immunisering uppträdande specifika hemolysiner.
Vid vissa serologiska reaktioner, framför allt
de på komplementbindningen grundade,
användes den för blotta ögat lätt iakttagbara h:s
inträdande el. uteblivande som indikator på
reaktionens förlopp i den ena el. andra riktningen. Vid
några sjukdomar, ss. paroxysmal hemoglobinuri
och hemolytisk icterus, utgör h. ett symtom. A.Fl.
Hemolysi’ner (se Hemolys), cytolysiner*, som ha
förmågan att upplösa röda blodkroppar. H., som äro
specifika och termostabila, verka endast vid närvaro
av termolabilt komplement, som icke är specifikt. De
specifika h. (autolysiner; jfr Hemolys) framställas
genom immunisering av djur med en viss
blodsort, varvid man i det behandlade djurets serum
erhåller h., som verka blott mot det blod, som
använts vid immuniseringen, el. mot med detta
närbesläktat; sålunda verkar t.ex. ett med
människoblod framställt hemolytiskt serum lösande
även på röda blodkroppar från apa och omvänt.
Ett skenbart undantag från denna regel utgöra de
s.k. heterogenetiska h., som J. Forssman
framställde genom att behandla kaniner med
marsvinsor-gan, varvid erhölls ett högvärdigt fårhemolytiskt
serum. Normalt kan människans serum innehålla
isohemolysiner, vilka ha förmåga att
upplösa röda blodkroppar från andra individer,
vilket måste beaktas vid anskaffandet av
givare vid blodtransfusioner (blodgruppsbestämning
av givare och mottagare). Till de icke
specifika höra vissa kemiska ämnen, växtgifter (ricin,
abrin). bakteriegifter (tetanolysin, stafylolysin,
streptolysin) och av djur avsöndrade gifter (ormgift,
skorpiongift). De flesta av dessa från djur, växter
och bakterier stammande h. äro antigener*, d.v.s.
man kan med dessa icke-specifika h. framställa
antihemolysiner. A.Fl.
Hemoly’tisk, som avser hemolys.
Hemolytisk icterus, med., se Gulsot.
Hemome’ter, se Hemoglobinbestämning.
Hémon [emåo’], Louis, fransk författare (1880
—1913). H. föddes i Brest, begav sig efter några
års vistelse i England till Canada för att studera
lant- och skogsarbetarnas liv men dödades efter 2
år av ett tåg. I ”Le Temps” skildrade H. sina
intryck av de kanadensiska pionjärernas hårda liv,
1916 utgivna i bokform i Canada som roman:
”Maria Chapdelaine, récit du Canada framjais” (sv.
övers. 1923). Mäktigt gripande, enkel och sober i
framställningen av den kvinnliga huvudfiguren,
uppnådde romanen, när den 1921 utgavs i
Frankrike, stor ryktbarhet. Senare utgåvos ur hans
efterlämnade skrifter ”La Belle que voilå” (1923),
”Colin-Maillard” (1924), ”Battling Malone
pugi-liste” (1925). G.Lw.
Hemopericar’dium, utträde av blod i hjärtsäcken.
— 198 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
