Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Henrik III (konung av England) - 4. Henrik IV (konung av England) - 5. Henrik V (konung av England) - 6. Henrik VI (konung av England) - 7. Henrik VII (konung av England)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRIK
Johan utan land, var i
den vanskliga
situationen vid faderns död
1216 blott nioårig, men
kronan räddades åt
honom undan den
franske tronpretendenten,
prins Ludvig (VIII),
genom den valde
re-genten Earlen av
Penn-brokes ingripande,
hans seger vid Lincoln
1217 och eftergifter
gentemot feodaladeln.
Efter dennes död 1219
förestods regeringen av H. de Burgh. Men 1227
blev H. myndig, lät 1232 avlägsna de Burgh
och sökte själv styra i antifeodal anda, stödd på
inkallade franska gunstlingar, samtidigt som han
upptog Plantagenets traditionella politik att söka
utvidga sitt välde i Frankrike. Försöket slog illa
ut; en mäktig stormannaopposition framträdde,
och 1258 måste han i de s.k. Oxford-provisionerna
göra långt gående eftergifter, bl.a. tillsättandet
av ett stormannaråd, varinom H:s svåger Simon
av Montfort blev den ledande. Då konungen
sökte avskudda sig dess förmynderskap, grep
Montfort, stödd på lågadel och borgerskap, till
vapen samt besegrade och tillfångatog H. vid
Lewis 1264. Han blev nu regent och inkallade
1265 ett parlament, vartill även kallades valda
representanter från lågadel och borgerskap.
Sedan sonen Edvard, som fötts i H:s äktenskap
med Eleonora av Provence, s.å. besegrat
Montfort vid Everham, återfick H. friheten, men
Edvard (I) behöll makten till sin tronbestigning
1272. B.
4) Henrik IV, konung (1367—1413), son
till John av Gaunt, sonson till Edvard III,
dotterson till hertig Henrik av Lancaster (H.9),
ingrep i kungahusets
inre strider 1387 till
förmån för hertigen
av Gloucester mot
Rikard II, skiftade
senare parti, deltog i
Tyska ordens krig
mot litauerna,
lands-förvisades från
England 1398 efter en
tvist med hertigen av
Norfolk, höjde
upprorsfanan följ, år i
samförstånd med en
missnöjd adelsfraktion
och landsteg i
Eng
land. Rikard II tvangs att abdikera. H. erkändes
som konung av parlamentet och blev stamfar för
huset Lancaster. H. sökte upprätthålla en
konstitutionell regeringsmetod men hade att kämpa
med stora svårigheter inom landet. Upprepade
uppror, stödda från Skottland och Wales,
kuvades endast med svårighet. I sin utrikespolitik
stödde H. det orléansska partiet i Frankrike. Han
var gift 2 ggr, med Mary av Bohun och
Johanna av Bretagne, och efterträddes av sonen i
1 :a giftet, Henrik V. [E.Lö.JB.
5) Henrik V,
konung (1387—1422), son
till H.4) och Mary av
Bohun. H. blev 1399
prins av Wales och
anförtroddes under sin
ungdom styrelsen av
detta land. Han
företrädde redan som
kronprins andra
utrikespolitiska tendenser
än fadern. 1413
tillträdde han regeringen,
försonade kungahusets
fiender inom landet
och riktade Englands intressen utåt. 1415 ingrep
han i det franska kriget i förbund med Burgund
och vann segern vid Azincourt. Genom
diplomatiska och militära framgångar lyckades H. isolera
Frankrike och göra sig till herre i större delen
av landet. 1420 äktade H. den franska
prinsessan Katarina och erkändes i fördraget i Troyes
s.å. som fransk tronföljare. Hans död 2 år
senare avbröt hans frammarsch. H. var en
betydande regent, god fältherre, personligen
hängiven medeltidens ridderliga kungaideal. Han
efterträddes av sonen Henrik VI. — Litt.: Biogr.
av J. H. Wylie & W. T. Waugh (3 bd, 1914—
29); P. Lindsay, ”King Henry V. A. chronicle”
(1934); J. D. G. Davies, ”King Henry V”
(1935). [E.Lö.JB.
6) Henrik VI, konung (1421—71), son till
H.5) och Katarina av Frankrike, hyllades vid
icke fyllda 2 års ålder som konung av England
och Frankrike. Under hans omyndighet styrdes
England till 1442 av en förmyndarregering, där
växlande viljor gjorde sig gällande. Ett parti
under ledning av den med kungasläkten
befryn-dade familjen Beaufort arbetade för fredspolitik
i Frankrike, och till denna riktning anslöt sig
H. Englands
sjunkande makt i
Frankrike alltifrån 1430-talet
ställde regeringen
inför svåra problem.
Ett mot familjen
Beaufort fientligt
parti under ledning av
Rikard av York kom
1450 till makten. En
hos H. utbrytande
sinnessjukdom
försvagade hans ställning;
1461 antog Rikards
son Edvard IV
kunga-namn och
tillfånga
tog 1464 H., som insattes i Towern. Edvards
motståndare allierade sig emellertid med H:s
gemål Margareta av Anjou och lyckades 1470
befria den nu helt sinnessjuke H. och åter
uppsätta honom på tronen. Redan 1471 var
Edvard åter situationens herre, H. återfördes till
Towern, där han s.å. omkom, trol. på huset Yorks
föranstaltande. [E.Lö.JB.
7) Henrik VII, konung, den tudorska
dynastiens grundläggare (1457—1509), var son till
Edmund Tudor, Earl of Richmond, härstammade
— 233 —
— 234 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
