Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Henrik VII (konung av England) - 8. Henrik VIII (konung av England) - 9. Henrik av Lancaster (engelsk hertig)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRIK
genom modern,
Margareta Beaufort, från
en yngre linje av
huset Lancaster, övertog
efter Henrik VI :s död
dess tronkrav, fann
stöd i Frankrike,
gjorde 1483 en misslyckad
resning i s. England,
landsteg 1485 i Wales,
vann genom segern
över Rikard III vid
Bosworth s.å. den
engelska kronan. Han
tryggade sin ställning
genom giftermål med Elisabet av York, Edvard
IV:s dotter, och lyckades bevara sin tron mot
ett flertal mer el. mindre legitima
tronpretendenter. H. var en utmärkt regent, förde en fredlig
utrikespolitik och genomförde en allmän
omorganisation av den engelska förvaltningen. Under
hans regering lades i flera avseenden grunden till
den kommande utvecklingen i England, sedan den
inre striden där av honom avvecklats — Litt.: A.
F. Pollard, ”The reign of Henry VII” (3 bd, 1913
—14); G. Temperley, ”Henry VII” (1918); C.
Williams, ”Henry VII” (1937). [H.Bg.]B.
8) Henrik VIII, konung (1491—1547).
Yngre son till H.7) och Elisabet av York blev H.
vid den äldre brodern Arturs död 1502 prins
av Wales. Han
äktade därpå sin
broders änka, den
spanska prinsessan
Katarina, med vilken han
hade dottern Maria.
Vid faderns död 1509
besteg H. den
engelska tronen. Hans yttre
politik bestämdes till
en början av
handelsintressena och den
gamla motsättningen
till Frankrike; han
anslöt sig till den
mot detta fientliga
Heliga ligan men ernådde inga större resultat.
Då han efter Frans I:s nederlag vid Pavia 1525
närde vittsvävande planer på att vinna franska
tronen och mötte ringa sympati härför hos sin
allierade, Karl V, slog H. om och började
närma sig Frankrike. Hans minister, kardinal
Wol-sey, som under H:s tidigare regering var
Englands verklige styresman och som drömde om
att spela en medlarroll i kampen på fastlandet,
arbetade för ett giftermål mellan H. och en
fransk prinsessa. Både han och H. önskade
näml, få till stånd en skilsmässa med Katarina,
varvid H. drevs av önskan att äkta en av
hennes hovdamer, Anna Boleyn. Planerna stötte
dock på motstånd hos påven, som vägrade att
ge sitt samtycke till skilsmässa trots alla H:s
och Wolseys ansträngningar. Misslyckandet
kostade Wolsey hans ställning 1529. Inom
parlamentet var missnöjet med påvens ingripande i
vad man ansåg vara en inre engelsk
angelägenhet starkt, och det kom snart till en öppen
schism mellan H. och Rom. H. förklarade sig
1534 med parlamentets bifall för den engelska
kyrkans överhuvud och ingick giftermål med
Anna Boleyn. De avgifter man tidigare givit
Rom, ss. annater m.m., upphävdes el. tilldelades
kronan. En engelsk nationalkyrka uppstod, och
en antikatolsk reaktion vidtog, som leddes av
Thomas Cromwell, vilken efterträtt Wolsey som
H:s ledande minister. Det var framför allt
klostren, som drabbades hårt av en reduktion, vilken
upphävde inemot 600 av dem. Den våldsamhet,
varmed man gick till väga, vållade emellertid
stort missnöje; ett stort uppror (the pilgrimage
of grace) utbröt 1536 men nedslogs. H. beslöt
dock slå in på mer moderata vägar och
svängde ånyo i katolsk riktning. 1539 genomdrev han
i parlamentet en lag, som fastslog den katolska
lärans giltighet. Cromwell föll i onåd och
halshöggs 1540. Av betydelse för framtiden blev
det starka intresse H. visade för skapandet av
en engelsk sjömakt. Klosterreduktionen tillförde
kronan stora rikedomar, även om mycket gods
kom i adelns och biskoparnas händer.
Välståndet steg även kraftigt under H:s regering. 1535
lät han införliva Wales med England; 1542
började han ett krig med Skottland för att vinna
detta land, 1543—46 låg han i krig även med
Frans I. — H. var en kraftfull härskartyp, som
trots sina utpräglat autokratiska tendenser
förstod att begagna sig av dugliga rådgivare och
även kunde medge dem avsevärt inflytande. Han
var en blodfull renässanstyp i all sin stolta
självhävdelse med starka drag av sinnlighet,
framför allt ådagalagda genom hans många
gif-termålshistorier. Anna Boleyn lät han på
misstanke för otrohet avrätta 1536 för att omedelbart
därefter gifta sig med Jane Seymour, som dog
1537 strax efter sonen Edvards födelse. 1539
kom på Cromwells tillskyndan ett äktenskap till
stånd med Anna av Kleve, från vilken han
skildes efter få dagar, då hon ej behagade honom.
1540 gifte han sig ånyo med Katarina Howard,
vilken 1542 halshöggs, överbevisad om otrohet.
Den sjätte och sista av hans gemåler, Katarina
Parr, som han äktade 1543, överlevde honom.
Trots all sin despotism och sina anlag för
grymhet, som drabbade även hans förtrogna, ss.
Wolsey och Cromwell, om de ej förmådde
tillfredsställa hans vilja, var H. populär hos det engelska
folket; otvivelaktigt är han vid sidan av sin och Anna
Boleyns dotter Elisabet den främste härskaren på
Englands tron under 1500-talet. — Litt.: Biogr. av
A. F. Pollard (1902), F. Hackett (1929; sv. övers,
s.å.) och K. Pickthorn (1934). [H.Bg]B.
9) Henrik av Lancaster, hertig (o. 1300
—61), sonsons son till H.3), 1337 Earl av Derby,
efterträdde sin far som Earl av Lancaster och
Leicester och upphöjdes 1351 till förste hertig av
Lancaster. H. ledde arméer i Gascogne och
Nor-mandie samt kämpade i sjöstriderna vid Sluys och
Winchelsea. H. utnyttjades även för
diplomatiska uppdrag. 1354 förhandlade han i Avignon
med påve Innocentius VI, som ville mäkla fred
mellan England och Frankrike, och deltog vid
uppgörandet av freden i Brétigny 1360. H.
efterlämnade inga söner, men hans ena dotter Blanche
blev g.m. Edvard III:s son John av Gaunt, som
— 235 —
— 236 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
