Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Henrik av Lancaster (engelsk hertig) - 1. Henrik I (konung av Frankrike) - 2. Henrik II (konung av Frankrike) - 3. Henrik III (konung av Frankrike) - 4. Henrik IV (konung av Frankrike)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRIK
övertog H:s titlar och gods och blev stamfader
för den kungliga ätten Lancaster. I.An.
Frankrike, i) Henrik (fra. Henri) I, konung
(d. 1060), son till Robert II, kröntes 1025 till
konung och tillträdde vid faderns död 1031
regeringen. H. fullföljde ätten Capets kamp för
att stärka kungamakten men hade ingen
märkbar framgång. Bourgogne, som fadern lyckats
förvärva, förlänade han 1032 till brodern Robert.
2) Henrik II, konung (1519—59), son till
Frans I och Claudia, blev tronföljare vid sin
äldre broders död 1536 och efterträdde 1547 sin
fader. Under sin
tron-följartid stod H. i
ganska skarp motsats
till fadern och
behärskades helt av sin
älskarinna, Diane de
Poitiers, och
konne-tabeln Montmorency.
Efter H:s trontillträde
föll makten i
händerna på dessa och
släkten Guise, då H. var
en svag och
medelmåttigt begåvad man.
Lika ivrigt som
fadern hävdade H. i det
inre sin kungliga myndighet och gick hårt fram
mot de franska protestanterna, men han
understödde de tyska och förvärvade därigenom
bis-kopsdömena Metz, Toul och Verdun. Genom
freden i Cateau Cambrésis 1559 erhöll H. även
Calais men måste uppge sina anspråk på
italienska områden. H. närmade sig nu Spanien,
hans dotter Elisabet förmäldes med Filip II, och
man väntade, att de franska protestanternas
utrotande skulle bli följden. Vid en tornering
under bröllopsfestligheterna träffades emellertid H.
dödligt i ögat av greve Montgomerys lans. H.
var sedan 1533 förmäld med Katarina av
Me-dici och hade med henne 7 efterlevande barn,
av vilka sönerna Frans (II), Karl (IX) och
Henrik (III) efter varandra blevo franska
konungar. p.A.
3) Henrik III, konung (1551—89), son till
H.2) och Katarina av Medici, var sin moders
älsklingsson, stod under hugenottkrigen troget
vid hennes sida och hjälpte henne bl.a. att
organisera Bartolomeinattens blodbad. Sedan några
förhandlingar om att uppsätta H. på Sveriges tron
strandat, valdes han 1573 till konung i Polen, men
1574 flydde han vid
nyheten om broderns
död därifrån för att
överta Frankrikes
krona. Ej utan begåvning
men förvekligad och
degenererad,
utsvävande och bigott kunde
H. ej göra sin
myndighet gällande.
Huge-notterna slöto sig till
Henrik av Navarra,
katolikerna till
Henrik av Guise, och H:s
försök att tränga un-
Henrik IV. T.v. teckning tillskriven Pière du Morstier.
Bibliothèque Nationale, Paris. T.h. bronsmask från
1500-talet. Louvren, Paris.
dan denne och själv göra sig till ligans ledare
misslyckades fullständigt. Då H. därpå lät mörda
Henrik och Ludvig av Guise (dec. 1588), tvangs
han av katolikernas harm över dådet att sluta
sig till Henrik av Navarra. Jämte denne
belägrade H. Paris men blev Vs 1589 mördad av en
fanatiker, munken Jacques Clément. Med H.
utslocknade huset Valois på manssidan. P.S.
4) Henrik IV, konung (1553—1610), son
till Anton av Bourbon och Jeanne d’Albret,
drottning av Navarra. H. fick en protestantisk
uppfostran, blev 1569 hugenotternas åtm.
nominelle ledare och 1572 vid moderns död konung
av Navarra. Hans förmälning med Margareta av
Valois s.å. skulle bli inseglet på försoningen
mellan partierna men gav i stället tillfälle till
Bar-tolomeinatten el. parisiska blodbröllopet.
Genom att övergå till katolicismen räddade H. sitt
liv men hölls i fångenskap vid hovet till 1576,
då han lyckades fly och åter trädde i spetsen
för hugenotterna. Från 1584 närmaste arvinge
till franska tronen men som kättare utestängd
därifrån genom fördraget i Nemours 1585 och
bannlyst av påven sökte H. med vapen göra sin
rätt gällande. Efter mordet på Guiserna 1588
erkände visserligen Henrik III H. som sin
arvinge, men blott få franska katoliker hyllade
vid dennes död 1589 H. Flera segrar, den mest
berömda vid Ivry 1590, bragte visserligen H.
stor berömmelse men förde honom knappast
närmare målet, och Filip II:s inblandning
hotade att göra Frankrike till en spansk vasallstat.
För att hindra detta övergick H. 1593 till
katolicismen, alla utom de mest fanatiska
katolikerna hyllade honom, genom Nantesiska ediktet*
gjorde han slut på religionsstriderna och gav
hugenotterna en tryggad ställning. Freden med
Spanien i Vervins 1598 återställde även det yttre
lugnet. H:s strävan gick nu ut på att åter höja
den genom de långvariga inbördes striderna
djupt sjunkna kungl. myndigheten, att skänka
landet ordning och lugn, att återupprätta de
fullständigt förstörda finanserna, att främja
näringslivet och så sätta Frankrike i stånd att åter
spela en roll i Europa. Med bistånd av en rad
framstående medhjälpare, främst Sully, uträttade
H. också stora ting, även om hans regering blev
— 237 —
— 238 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
