Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Henrik IV (konung av Frankrike) - 5. Henrik (fransk tronpretendent) - 6. Henrik av Orléans (hertig av Aumale) - 7. Henrik (prins av Orléans) - 8. Henrik (fransk tronpretendent) - Henrik I (konung av Haïti) - 1. Henrik (Järn-Henrik, greve av Holstein) - 2. Henrik (greve av Holstein) - Henrik (greve av Champagne, konung av Jerusalem) - 1. Henrik I (konung av Kastilien) - 2. Henrik II (konung av Kastilien) - 3. Henrik III (konung av Kastilien) - 4. Henrik IV (konung av Kastilien) - Henrik (prins av Nederländerna) - 1. Henrik (konung av Portugal) - 2. Henrik (greve av Portugal) - 3. Henrik Sjöfararen (prins av Portugal)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRIK
för kort att för framtiden säkerställa hans verk.
H:s yttre politik åsyftade målmedvetet att
undergräva huset Habsburgs ledande ställning i
Europa, men djupt medveten om Frankrikes
militära underlägsenhet undvek H. öppen strid,
ända tills 1609 frågan om jülichska arvet tycktes
göra en sådan oundviklig. Just som H. skulle
öppna fälttåget, föll han för Ravaillacs dolk.
— H. är otvivelaktigt en av Frankrikes främsta
regenter, om han än stundom, framför allt i
fransk historieskrivning, blivit väl mycket
idealiserad. Som statsman var han slug och
beräknande, som krigare kanske mer utmärkt genom
tapperhet än genom fältherrebegåvning. H.
skilde sig från sin första gemål och äktade 1600
Maria av Medici, med vilken han hade 5 barn,
sönerna Ludvig (XIII) och Gaston av Orléans
samt 3 döttrar. Med sina talrika älskarinnor,
bland vilka särsk. märkas Gabrielle d’Estrées
och Henriette d’Entragues, hade han dessutom
flera barn. — Litt.: P. de Vaissière, ”H. IV”
(1928); S. Wikberg, ”H. IV” (1942; populär
framställning på svenska). P.S.
5) Henrik, tronpretendent under namnet
Henrik V (1820—83), greve av C h a m b o r d*.
6) Henrik av Orléans (1822—97),
hertig av A u m a 1 e*.
7) Henrik, prins av Orléans,
forskningsresande (1867—1901), son till hertig Robert av
Chartres och sonsons son till Ludvig Filip av
Frankrike. H. företog 1889—90 med G. Bonvalot
en expedition från Turkestan genom Tibet till
Indokina, reste 1892 från Annam över
Luang-Prabang till Siarn och 1894 tvärs över
Madagaskar. Under en expedition 1895 från Tongking
genom s. Kina och Burma till Bengaliska viken
upptäcktes Irawadis källor. 1897—98 reste han i
Etiopien. Under en expedition för att utforska
området innanför Laos dog H. 1901. G.N.
8) Henrik, tronpretendent under namnet
Henrik VIII (f. 1908), greve av Paris*.
Haiti. Henrik (Henri) I, konung, se Christophe.
Holstein. 1) Henrik (J ä r n-H e n r i k) (1320
—o. 1390), jämte brodern Claus greve av
Holstein och arvtagare till rättigheterna till
Sles-vig och de danska pantområdena. Son till greve
Gerhard III fullföljde H. faderns krig, försonade
sig 1340 med Valdemar Atterdag och fortsatte
den traditionella holsteinska pantlänpolitiken
gentemot Danmark. H. verkade som krigsöverste i
svensk och engelsk tjänst, bistod 1363 och
framgent Albrekt av Mecklenburg och erhöll som lön
för sina tjänster även svenska pantområden. E.Lö.
2) Henrik, greve av Holstein och
pretendent till hertigdömet Sönderjylland (1397—1427).
Vid faderns, hertig Gerhards, död 1404 sändes
H. att uppfostras i Danmark. Då han vuxit upp,
blev han en outtröttlig förkämpe för sina och
sin släkts krav på Sönderjylland i strid mot Eriks
av Pommern utvidgningsplaner. Efter att med
utmärkelse ha lett kriget mot danskarna från 1417
stupade H. 1427 vid en stormning mot Flensburg.
Jerusalem. Henrik, greve av Champagne
(1150—97). H. deltog i 3:e korståget och
utmärkte sig framför Akka. Han gifte sig med
Konrads av Monferrat änka och valdes 1192 till
konung av Jerusalem. Någon verklig makt
er
höll H. dock aldrig och brukade heller aldrig
kungatiteln.
Kastilien. 1) Henrik (spa. Enrique) I,
konung (1204—17), konung från 1214.
2) Henrik II, konung (1333—79), urspr.
greve av Trastamara, naturlig son till
Al-fons XI och Eleonora de Guzman, trädde efter
halvbrodern Pedro III:s tronbestigning i
opposition mot denne och gjorde, stödd på högadeln,
ett misslyckat upprorsförsök. Sedan H. vunnit
hjälpare i Aragonien och Frankrike, lät han,
sedan en fransk här under Guesclin trängt djupt
in i Kastilien, 1366 utropa sig till konung. Pedro
flydde till engelsmännen och kunde, sedan
Edvard av Wales 1367 besegrat H. mellan Najera
och Navarrete, åter ta sitt rike i besittning. Ånyo
fick H. hjälp av Guesclin, 1369 besegrade denne
Pedro vid Montiel, den kastilianska adeln hyllade
H., och denne erkändes efter Pedros mord s.å.
allmänt som konung. Intill sin död regerade han i
Kastilien i franskvänlig och aristokratisk anda. B.
3) Henrik III, konung (1379—1406), son till
Johan I, som han 1390 efterträdde. Under hans
minderårighet till 1393 fördes regeringen av ett råd
med 9 medl.; H. lade som konung i dagen stor
duglighet, hävdade kronans makt inåt, införlivade
Kanarieöarna med sitt rike och stod i begrepp att
företa ett krigståg mot Granada, vars snara fall
tycktes förestående, då han 1406 hastigt avled.
4) Henrik IV, konung (1425—74),
efterträdde 1454 sin fader Johan II och lät liksom denne
helt leda sig av sina gunstlingar. H:s regering
utmärktes av svåra strider rörande
tronföljds-frågor. Då H:s gemål födde en dotter, Johanna
(la Belhanaja), ansågs H. ej vara flickans fader.
Man vägrade erkänna henne som tronarvinge och
lät 1465 utropa H:s bror Alfons till konung. Vid
dennes död 1468 erkände H. motvilligt sin syster
Isabella som tronarvinge, varigenom unionen
mellan Kastilien och Aragonien möjliggjordes. B.
N ederländerna. Henrik (holl. Hendrik)
Wla-dimir Albrecht Ernst, prins (1876—1934), yngste
son till storhertig Fredrik Frans II av
Meck-lenburg-Schwerin, 1901 förmäld med drottning
Vilhelmina av Nederländerna.
Portugal. 1) Henrik (port. Henrique), konung
(1511—80), yngre son till konung Manoel, ingick
i kyrkans tjänst, blev kardinal och besteg 1578 som
den siste av kungaätten Portugals tron. Efter hans
död erövrades Portugal av Filip II av Spanien.
2) Henrik, greve (d. 1112). bistod jämte flera
andra burgundiska ädlingar Alfons VI av Kastilien
i striderna mot morerna, omtalas 1097 f-f-g. som
greve av Portugal. Grevskapet var ärftligt län och
utgjordes av området mellan floderna Minho och
Mondego, d.v.s. n. delen av nuv. Portugal. — H. var
g.m. Alfons VI :s dotter Teresa. Vid Alfons’ död
underlät H. att avlägga ed till dennes dotter Urraca,
som övertagit riket efter fadern och gift sig med
Alfons av Aragonien. H. stödde i stället Urracas
son i ett föregående gifte men bytte sedan under
stridens skiften parti ett par gånger. — H. fortsatte
därjämte till sin död att bekämpa morerna. I.An.
3) Henrik Sjöfararen (port. Henrique
el Navegadör), prins (1394—1460), 3:e son till
konung Johan I. H., som kraftigt bidragit till
Ceutas erövring från morerna, undsatte 1418 den
— 239 —
— 240 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
