Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Henrik Sjöfararen (prins av Portugal) - 1. Henrik (prins av Preussen) - 2. Henrik (prins av Preussen) - 1. Henrik den stolte (hertig av Sachsen) - 2. Henrik Lejonet (hertig av Sachsen) - Henrik den svarte (greve av Schwerin)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRIK
belägrade staden. 1419
blev han guvernör
över prov. Algarve
och förläde sitt
residens till Sagres nära
Kap S:t Vincent. I
Sagres upprättade H.
ett observatorium och
en arsenal. För att
vidga Portugals
inflytande i Afrika,
knyta nya
handelsförbindelser, sprida
kristendomen och
utforska okända
områ
den utsände H. nästan varje år sjöexpeditioner
längs Afrikas v. kust, vilka till stor del
bekostades av Kristusorden, vars stormästare H. blivit
1420. Porto Santo nåddes 1418, huvudön
Madeira 1420 och Azorerna 1431. Dessa
nyupptäckta öar, som redan under 1300-talet
utsattes på italienska och katalanska
portolankar-tor, fingo nu sin första kolonisation. Kap
Bo-jador kringseglades 1434 av Gil Eannes, Kap
Blanco 1443 av Nuno Tristam och Kap Verde
1445 av Diniz Diaz. Bijagösöarna upptäcktes
1455 av de Cada Mosto och Kap Verde-öarna
1460 av Diego Gomez. Flera av H:s
expeditioner hade medfört guldsand och slavar. H. var
den store vägrödjaren för de senare
forskningsfärderna, som slutade med upptäckandet av
sjövägen till Indien. G.N.
Preussen. 1) Henrik (ty. Heinrich) Fredrik
Ludvig, prins (1726—1802), son till Fredrik
Vilhelm I och Sofia Dorotea, följde under de båda
första schlesiska
krigen sin broder
Fredrik II i fält. Under
sjuåriga kriget erhöll
han från 1757 det ena
viktiga befälet efter
det andra, skyddade
vintern 1757—58
Sach-sen, 1759 Schlesien
och gav genom sina
skickliga rörelser
brodern tid att hämta sig
efter nederlaget vid
Kunersdorf, hindrade
1760 ryssarnas
förening med österrikarna,
höll 1761 de betydligt överlägsna fienderna stången
och vann 1762 den lysande segern vid Freiberg.
Som fältherre karakteriseras H. framför allt av
stor försiktighet och vann sina framgångar mest
genom manövrer. Broderns ”onödiga
batalje-rande” klandrade H. skarpt, och förhållandet
mellan dem var tidvis ganska spänt, ehuru
konungen satte H. som fältherre mycket högt.
Som diplomat spelade H. en rätt betydande roll
vid de förhandlingar i Petersburg, som föregingo
Polens i:a delning. H:s förhoppningar att under
brorsonen Fredrik Vilhelm II få större
inflytande gingo ej i uppfyllelse. P.S.
2) Henrik Albert Vilhelm, prins, sjömilitär,
yngre bror till exkejsar Vilhelm II (1862—-1929),
konteramiral 1895, amiral 1901, storamiral och
ge
neralinspektör för marinen 1909. På kejsarens
befallning ledde H. eskaderbesök i Östasien 1898—
1900 och USA 1902. Under i:a världskriget var
han chef för de relativt obetydliga tyska
sjöstridskrafterna vid Östersjön.
Sachsen. 1) Henrik den stolte (ty.
Heinrich der Stolze), hertig (1108—39), son till
Henrik den svarte av welfersläkten, efterträdde
denne 1126 som hertig av Bayern och förmälde sig
1127 med en dotter till Lothar av
Supplin-burg. Genom sitt giftermål förvärvade H.
betydande egendomar i Sachsen. 1136 följde han
Lothar till Rom och erhöll markgrevskapet
Toscana. 1137 utnämndes han av Lothar till
hertig av Sachsen. Vid dennes död s.å. var
H. en ansedd pretendent till tronen, blev
emellertid icke vald. Han tillbragte sina sista år i
strid mot hohenstauferna och deras anhängare
och berövades av dem 1138 hertigdömena Bayern
och Sachsen. [E.Lö.]B.
2) Henrik Lejonet {Heinrich der Löwe),
den föreg:s son, hertig (1129—95). H:s tidiga
ungdom inföll under welfernas kamp mot kejsar
Konrad III. 1142 erkändes hans rätt till
Sachsen, medan arvlandet Bayern t.v. var förlorat.
Efter flera försök av H. att sätta sig besittning
av Bayern erhöll han 1154 landet av kejsar
Fredrik I. Denne sökte i sin frände H. skapa ett
stöd för sin makt i Tyskland. Från sitt sachsiska
hertigdöme utövade H. ett stort och
självständigt inflytande på grannfolken i n. De danska
tronstriderna möjliggjorde inblandning, som slutl.
gjorde konung Valdemar I avhängig av H.
Genom korstågen mot venderna, koloniseringen av
deras land och grundandet av städer och
kyrkliga centra vid
östersjökusten utförde H.
ett verk av
världshistorisk betydelse.
Lübeck, som H.
förvärvade av grevarna av
Holstein, hade i
honom en mäktig
gynnare; dess handel
befrämjades genom
fördrag, som H. slöt, bl.a.
med Knut Eriksson
av Sverige. Hans
strävan att konsolidera
och befästa sitt
nordliga välde förde honom
emellertid i konflikt med de sachsiska
stormännen. H:s självständighetstendenser och vägran
att understödja kejsaren i dennes lombardiska
fälttåg grundläde en brytning mellan H. och
Fredrik I. 1178 inskred Fredrik till hjälp för
H:s upproriska vasaller. 1180 dömdes han i
rikets akt och berövades sina län, 1181 måste han
underkasta sig och gå i landsflykt. Han behöll
av sina land blott de från modern ärvda
supp-linburgska stamländerna Braunschweig och
Lü-neburg. Återvänd till Tyskland 1189 deltog H.
i upprepade revolter mot Henrik VI men tvangs
1193 åter att underkasta sig. — Litt.: M.
Philipp-son, ”Heinrich der Löwe” (2 Aufl. 1918). [E.Lö.]B.
Schwerin. Henrik den svarte (ty.
Heinrich der Schvjarze), greve (d. 1228), låg efter
— 241 —
— 242 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
