Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henrik den svarte (greve av Schwerin) - 1. Henrik I, Fågelfängaren (konung av Tyska riket) - 2. Henrik II (tysk-romersk kejsare) - 3. Henrik III (tysk-romersk kejsare) - 4. Henrik IV (tysk-romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRIK
1208 i fiendskap med Valdemar Sejr, som han
dock 1214 hyllade som herre. En arvstvist
mellan dem underblåste emellertid fiendskapen, och
H. överföll 1223 Valdemar och dennes son
Valdemar den unge på Lyö och bortförde dem som
fångar. H. besegrade vid Möln den danska här, som
under Albert av Orlamünde drog ut för att befria
kungarna, och lösgav dem först 1226 mot hårda
villkor. 1228 deltog han i slaget vid Bornhöved. B.
Tyska riket. 1) Henrik (ty. Heinrich) I,
konung (876—936), kallad Fågelfängaren
(der Eogelsteller), tillhörde liudolfingernas
sachsiska dynasti, son till hertig Otto av Sachsen,
blev 912 dennes efterträdare, motsatte sig med
kraft Konrad I:s försök att hävda kronans
makt och blev 919 vald till dennes
efterträdare men blev först småningom allmänt
erkänd. Som tysk konung sökte H. icke med
biskoparnas stöd öka sin makt inåt utan intog
en reserverad hållning mot kyrkan och överlät
åt stamhertigarna att utan inblandning från ovan
förvalta sina hertigdömen. I sin yttre politik
var H. lycklig: Lothringen, som en tid hyllat
den västfrankiske konungen, erkände 925 H. som
suverän; med ungrarna, som härjade Tyskland,
slöt han ett stillestånd på 9 år, vari han genom
en årlig tribut friköpte Tyskland från härjningar.
Främst var dock H. verksam för att säkra och
framflytta sitt sachsiska hertigdömes gränser åt
n. och ö. Sålunda besegrade han 934 den danske
kungen Gnupa av Hedeby, varefter ett starkt
tyskt inflytande gjorde sig gällande i Danmark.
I talrika krigståg mot venderna underlade han
sig stora delar av deras land och erövrade bl.a.
Brandenburg. H. efterträddes av sonen Otto I.
Till följd av sin mot ö. riktade expansionspolitik
har H. starkt idealiserats och skjutits i förgrunden
av nyare nationalistisk historieskrivning i Tyskland.
— Litt.: G. Waitz, ”Jahrbiicher des deutschen
Reichs unter König Heinrich L” (3 Aufl. 1885). B.
2) Henrik II, tysk-romersk kejsare (973—
1024), den föreg:s sonsons son, son till hertig
Henrik II av Bayern. H:s ungdom påverkades
starkt av faderns
strider med den äldre,
kungliga ättegrenen.
Han fann en fristad
hos andliga
myndigheter och
uppfostrades under kyrkligt
inflytande. Efter
Otto III:s död 1002
stod H. i börd tronen
närmast och lyckades
tack vare kyrkans
stöd vinna allmänt
erkännande som
konung. Gentemot
Bo-leslav av Polen måste
H. ge vika och bekräfta landavträdelser, i Italien
åter lyckades han åtm. delvis hävda sin ställning
och kröntes 1014 till kejsare. I det inre stödde sig
H. på kyrkan och lyckades med dess hjälp
bemästra de världsliga vasallerna. Han privilegierade rikt
kyrkliga institutioner och gynnade ivrigt den
clu-niacensiska kyrkoreformrörelsen. [E.Lö.]B.
3) Henrik III, tysk-romersk kejsare (1017
—56), son till Konrad II. H. erhöll en
utomordentligt vårdad, andligt inriktad uppfostran
och vanns för de kyrkliga reformtankar, som
utgått från klostret Cluny. Han valdes som
barn till faderns efterträdare, blev 1038 konung
av Burgund och tillträdde regeringen i Tyskland
vid faderns död 1039. Sina viktigaste uppgifter
såg H. på kyrkopolitikens fält, där hans
rådgivare var munken Hildebrand, sedermera påven
Gregorius VII. På olika sätt sökte han komma
till rätta med simonien, som förbjöds. För att
universellt genomföra kyrkoreformen hävdade
han den katolska kyrkans beroende av
påvestolen, som uppifrån skulle genomföra
Clunyrörel-sens grundsatser. Genom hans insatser sanerades
den romerska kyrkan och ordnades påvestolens
förhållanden;
påvarna fingo starkt ökad
makt och uppnådde
ställningen som den
katolska kyrkans
absoluta ledare. Trots
att H. bevarade sin
suveränitet över
kyr-kolänen och behöll
stor makt vid
tillsättandet av påvar och
biskopar — 1046
avgjorde han en
kyrko-schism i Rom med att
avsätta tre
rivaliserande påvar, vid vilket
tillfälle han själv kröntes till kejsare —, kom
hans kyrkopolitik på lång sikt att medföra stora
faror för den tysk-romerska kronan, då
påvestolen inom kort frigjordes från beroendet
därav och framträdde som dess mäktige, stundom
övermäktige medtävlare. I sin utrikespolitik hade
H. till att börja med stora framgångar,
erkändes som länsherre av Böhmens hertig samt
Polens och Ungerns konungar. I början av
1050-talet utbröto dock svåra uppror mot H. Ungern
blev ånyo självständigt, och H. stod i begrepp
att företa en krigisk uppgörelse med sina
upproriska vasaller, bland vilka hertigen av
Lothringen stod i främsta ledet, då han 1056
plötsligt avled. H. var gift 2 ggr, med Knut den
stores dotter Gunhild och Agnes av Poitou, som
ivrigt befrämjade hans kyrkopolitiska planer. B.
4) Henrik IV, den föregrs son, tysk-romersk
kejsare (1050—1106). Vid faderns död 1056
övertog H:s mor, kejsarinnan Agnes,
förmynder-skapet och riksregeringen. Under den nu följ,
perioden hunno de decentraliserande makterna
inom riket att växa sig starka och sinsemellan
söka kontakt. De tyska stamhertigarna
frigjorde sig från riksregeringens inflytande, och i Rom
fick den kyrkliga reformrörelsen överhand.
Tidigt erhöll H. personlig känning av det politiska
upplösningstillståndet, då han 1062 bortrövades
av ärkebiskop Anno i Köln och därefter
uppfostrades under länsfurstarnas överinseende. Stödd
av ärkebiskop Adalbert av Bremen lyckades H.
för en tid hävda sin självständighet, men först
1069 började han på allvar sin kamp mot de
stora vasallerna. 1073 utbröt ett stort adels- och
bondeuppror i Sachsen, som H. kunde krossa
— 243 —
— 244 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
