Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Henrik IV (tysk-romersk kejsare) - 5. Henrik V (tysk-romersk kejsare) - 6. Henrik VI (tysk-romersk kejsare) - 7. Henrik (VII) (tysk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRIK
Henrik IV. Teckning i en
handskrift, Corpus Christi College
1113—14, i Cambridge.
först 1075 genom
segern vid Unstrut.
— Genom sin
ungdoms erfarenheter
hade H. utvecklats
till en självständig
och lidelsefull
förkämpe för den
tyskromerska kejsarmakten. Det föll på hans
lott att möta den
växande
påvemaktens angrepp, lett
av Gregorius VII.
H. öppnade kampen
efter pricipiellt
klara linjer, men han
överskattade sin
makt inom
Tyskland. Uppror
utbröt, och motko-
nungar uppställdes mot H. på samma sätt,
som denne understödde rivaler till de
fientliga påvarna. Efter den bekanta botgörarfärden
till Canossa 1077, de därpå följ, segrarna över
Gregorius samt motkonungarnas på varandra
timade dödsfall föreföll H. ha övertaget i
striden, och 1084 kröntes han till kejsare i Rom av
en sin motpåve Clemens III. Hans förhoppningar
om seger gäckades dock, då splittring inom hans
egen familj uppstod, och hans söner Konrad
(d. 1101) och Henrik (V) trädde i spetsen för
upprorspartiet. Det gregorianska påvedömet steg
genom i:a korståget i makt och prestige, medan
H. fortsatte sin ojämna kamp. Han tillfångatogs
1105 svekligt av sonen Henrik och tvangs att
abdikera. Frigiven sökte han ånyo samla sina
anhängare till kamp, då han 1106 avled, bedömd
på vitt skilda sätt efter olika partisynpunkter.
H. var gift 2 ggr, med Berta av Savoyen (d.
1087) och Praxedis, en rysk storfurstedotter, som
han 1094 lät häkta på gr. av äktenskapsbrott,
en kontrovers, som i de politiska striderna
spelade en betydande roll. — Litt.: G. Meyer v.
Knonau, ”Jahrbücher des deutschen Reiches unter
Heinrich IV. und Heinrich V.”, 1—5 (1890—
1904); A. Dammann, ”Der Sieg Heinrichs IV.
in Kanossa” (2 bd, 1907—09); B. Schmeidler,
”Kaiser Heinrich IV. und seine Helfer im
In-vestiturstreit” (1927); ”Die Briefe Heinrichs IV.”
hrsg. von C. Erdmann (1937). [E.Lö.JB.
5) Henrik V, den föreg:s son, tysk-romersk
kejsare (1081—1125), blev vid brodern Konrads
uppror mot fadern tronföljare 1098, närmade sig
dock själv de oppositionella och ställde sig 1104
i spetsen för ett uppror. Vid faderns frånfälle
stod H. som anförare för det upproriska och
påvevänliga partiet inom landet. Situationen var
gynnsam, och H. syntes stå inför möjligheten
till en fördelaktig uppgörelse i påvestriden. Det
visade sig emellertid, att principkonflikten
kvarstod oförändrad och att H. var ställd inför
uppgiften att liksom fadern försvara den världsliga
monarkiens rättigheter. Krig i Polen och
Böh-men uppsköt under flera år avgörandet, nio
drog H. till Rom, fick påve Paschalis II att
erkänna hans investiturrätt och kröntes im till
kejsare. En upprorsrörelse i Rhenländerna, som
sökte stöd hos påven och till vilken Sachsens
prelater anslöto sig, tillfogade 1115 H. nederlag.
Investiturstriden slöts 1123 i kompromissens tecken
genom konkordatet i Worms. H. var i ett
barnlöst äktenskap förenad med Mathilda, dotter till
Henrik I av England, sedermera omgift med
Gottfrid Plantagenet och stammoder till huset
Plantagenet. [E.Lö.JB.
6) Henrik VI, tysk-romersk kejsare (1165
—97), son till kejsar Fredrik I Barbarossa,
valdes 1169 till tysk konung och förmäldes 1186
med Constantia av Sicilien, arvinge till det
normandiska kungariket i s. Italien. Vid faderns
korståg 1189 sattes H. att styra Tyskland,
råkade i kamp med Henrik Lejonet men avbröt
denna, då konung Vilhelm II av Sicilien s.å.
avled. H. begav sig till Italien för att ta sin
makas rike i besittning, men där hyllades en
illegitim ättling av den gamla dynastien som
konung, och denne fick stöd av påven och den
från sitt korståg hemvändande Rikard
Lejonhjärta. H:s försök att bemäktiga sig landet blev
utan framgång; däremot lyckades han efter
faderns död vinna kejsarkronan 1191. Ganska snart
ljusnade utsikterna för H. Rikard råkade i
fångenskap hos en personlig fiende och frigavs först,
sedan han erkänt H. som länsherre över England;
1194 bemäktigade sig denne Sicilien efter
usur-patorns död. Han var nu i obestridd besittning
av sina länder och intog en ställning, som
betecknar kulmen för den tysk-romerska
kejsarmakten. Utom England erkände även Ungern,
de västslaviska länderna samt korsfararrikena
Cypern och Armenien hans överhöghet; med
framgång inblandade han
sig i det
bysantinska rikets tronstrider
och tvang dess
kejsare till tribut. I
Tyskland var
motståndet mot honom
dämpat om än icke
krossat. Italien
styrde han med fast
hand genom sina
mi-nisterialer. Sin plan
att införa arvsrätt i
Tyska riket kunde
han dock ej
genomföra men lyckades
väl 1196 få sin son
Fredrik II vald till
tysk konung. H.
förberedde nu ett stort
korståg; redan hade
en del av hären av-
sänts till Palestina, där Beirut intagits, då H:s
plötsliga död 1197 omintetgjorde den stort lagda
och omsorgsfullt förberedda planen. B.
7) Henrik (VII), konung (1211—42), son till
kejsar Fredrik II och Constantia av Sicilien,
kröntes 1212 till konung av Sicilien, utnämndes
1216 till hertig av Schwaben och regent i
Bur-gund, växte upp i Tyskland och valdes 1220 till
tysk konung. Först 1228 övertog han själv re-
— 245 —
— 246 —
Henrik VI. Miniatyr ur
Manes-siska handskriften i Paris.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
