Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Henrik (VII) (tysk konung) - 8. Henrik Raspe (lantgreve av Thüringen, tysk motkonung) - 9. Henrik VII av Luxemburg (tysk-romersk kejsare) - Henrik (pseudonym) - Henrik (biskop av Lund) - Henrik från Kalkar - Henrik från Nördlingen - Henrikarnas krig - Henrik av Lancaster - Henrik av Luxemburg - Henrik av Navarra - Henrik av Orléans - Henrik av Trastamara - Henrik Beauclerc - Henrik II:s stil, Henri-deux-stil - Henrik den stolte - Henrik den svarte - Henrik Fågelfängaren - Henrik Harpestreng, Henricus Dacus el. de Dacia - Henrik Julius - Henrik Karlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRIK
geringen, sökte med borgerskapets hjälp hävda
sin myndighet gentemot territorialfurstarna men
tvingades av dem till vittgående eftergifter på
hovdagen i Worms 1231; de här fattade besluten
bilda vändpunkten i Tysklands konstitutionella
historia under medeltiden, centralmaktens
sammanbrott och furstarnas definitiva seger. Mellan
H. och hans fader blev förhållandet alltmer spänt,
och 1234 grep den förre till öppet uppror.
Anslutningen blev emellertid ringa, och då Fredrik
1235 ryckte in i Tyskland, avföllo de flesta av
H:s anhängare. Han måste ge sig till fadern och
hölls därefter i fängsligt förvar till sin död. B.
8) Henrik Raspe, (mot)konung, lantgreve
av Thüringen (d. 1247), son till lantgreven
Herman I och Sofia av Bayern, fördrev 1227 sin
äldre broders änka och tog Thüringen i besittning.
H. blev 1242 tysk riksföreståndare, tog därefter
parti mot kejsar Fredrik II, valdes 1246 av det
klerikala partiet till motkonung i Tyskland men
dog redan 1247.
9) Henrik VII av Luxemburg,
tyskromersk kejsare (1270-talet—1313), son till greve
Henrik III av Luxemburg, deltog ivrigt i den franska
politiken och var såväl till språk som bildning
mer fransk än tysk. Vid Albrekt av Österrikes
död 1308 uppställdes H. som kandidat till tronen
av huset Habsburgs motståndare och blev vald.
Han lyckades snabbt befästa sin ställning och
skaffa sitt hus en med Habsburg likvärdig makt,
då han i rivalitet med Habsburg för sin son Johan
lyckades vinna kungariket Böhmen och sålunda
i ö. Tyskland skaffa sin ätt ett nytt, viktigt
do-minium. H. beslöt nu återuppta den gamla, mot
Rom riktade tyska politiken och drog 1310 till
Italien, som på 60 år ej beträtts av någon kejsare.
I n. Italien hyllade flera städer, ss. Genua och
Pisa, H., 1311 kröntes han i Milano med den
lombardiska järnkronan; i s. rustade sig däremot
konung Robert av Neapel för att med fransk
hjälp hejda H. Påven ställde sig först på H:s
sida och krönte honom 1312 till kejsare men
skiftade därefter parti, varefter den gamla
motsatsställningen mellan ghibelliner och guelfer
ånyo framträdde. H. rustade sig till kamp mot
Robert men dog 1313 under förberedelser till
krigståget. H. var den siste furste, som sökte
göra kejsarmakten gällande på samma sätt som
högmedeltidens stora kejsare; det var på H., som
Dante fäste sina stora förhoppningar om
kejsarmaktens restauration i Italien; av honom väntade
han sig förverkligandet av det program han
framlade i skriften ”De monarchia”. — Litt.: F.
Schnei-der, ”Kaiser Heinrich VII.” (3 bd, 1924—28). B.
Henrik, pseud. för journalisten Alf Henrikson.
Henrik, den förste biskopen av Lund, utsedd
av Sven Estridsson, då denne o. 1060 upprättade
stiften i Lund och Dalby. Enl. Adam av Bremen
skall H. förut ha varit biskop på Orkneyöarna
och kapellan hos Knut den store; han skildras
tendentiöst som en liderlig sälle i kontrast till
Egino, Adams idealbiskop; tydligen var H. en
representant för den angelsaxiska missionen i
Danmark.
Henrik från Kalkar, tysk mystiker,
tillhörande kartusianorden (1328—1408), prior i
Strass-burg och Köln, visitator för ordens Rhenprovins.
Henrik från Nördlingen, tysk mystiker
(mitten av 1300-talet). H. var präst, bl.a. en tid i
Nördlingen, och stod i förbindelse med de
mystiska kretsarna (”Gudsvänner”) kring Tauler, H.
Suso o.a. och för vilkas sammanslutning han
särsk. verkade. Mest känd är han genom
brevväxling med Margareta Ebner*.
Henrikarnas krig, De tre, se Hugenottkrigen.
Henrik av Lancaster [lägTasta], hertig, se
Henrik, England 9).
Henrik av Luxemburg, kejsare, se Henrik,
Tyska riket 9).
Henrik av Navarr’a, konung, se Henrik,
Frankrike 4).
Henrik av Orleans [årleat)’], se Henrik,
Frankrike 6) och 7).
Henrik av Trastama’ra, konung, se Henrik,
Ka-stilien 2).
Henrik Beauclerc [båuTdäo], konung, se
Henrik, England 1).
Henrik II :s stil, H e n r i-d e u x-s t i 1,
förhärskande stilart under den franska högrenässansen
från o. 1500-talets mitt till 1570-talet; den
utmärker sig för anslutning till italienska former och
flitigt upptagande av antika motiv. Lescot,
Del-orme, Goujon och Ducerceau (se Frankrike, sp.
400) äro dess förnämsta konstnärsnamn. En
under nämnda tid framträdande fajansfabrikation,
med stora former och granna färger, kallas efter
tillverkningsorten Saint-Porchaire- el.
Henri-deux-fajans. E.W.
Henrik den stolte, hertig, se Henrik, Sachsen 1).
Henrik den svarte, greve, se Henrik, Schwerin 1).
Henrik Fågelfängaren, konung, se Henrik,
Tyska riket 1).
Henrik Harpestreng, Henricus Dacus el.
de D a c i a, dansk läkare och medicinsk författare
(d. 1244), vid sin död kanik i Roskilde, enl.
traditionen konung Erik Plogpennings läkare. H.
är trol. densamme som den Henricus Dacus, som
förf, ett latinskt arbete ”De simplicibus” (utg. av
J. W. S. Johnsson, 1914). Han tillhör
Salerno-skolan och bygger i sina på danska skrivna,
populära verk (växtböcker, diagnostiska anvisningar,
en delvis förlorad läkarbok m.m.) på arbeten av
olika av Salerno-skolans förf. (Constantinus
Afri-canus m.fl.). H:s danska arbeten (senast utg. av
M. Kristensen, 1908—20) blevo grundläggande för
en rad nordiska läkarböcker. P.Rw.
Henrik Julius, hertig, se Henrik,
Braunschweig-Wolfenbüttel 1).
Henrik Karlsson (lat. Henri’cus Ca’roli),
ärkebiskop i Uppsala (d. 1408). H. nämnes f.g. på
1370-talet som medl. av Birgittas krets i Rom
och erhöll rekommendationer av den heliga
Katarina. Han var kanik i Uppsala, valdes 1382 till
biskop i Växjö men förbigicks vid kurian till
förmån för drottning Margaretas skyddsling
Peder Lodehat. H. blev i stället präst i Växjö och
upphöjdes redan 1383 till ärkebiskop i Uppsala
trots konung Albrekts vägran att erkänna honom.
H:s personlighet framträder ej med skarpa
konturer i de bevarade källorna. Han bedrev
omfattande godsaffärer för ärkebiskopsstolens
räkning och hade ekonomiska mellanhavanden med
drottning Margareta, Karl Ulfsson till Tofta och
Bo Jonsson. Under de politiska omvälvningarna
— 247 —
— 248 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
