Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heraldik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERALDIK _________
uggla och Venedigs bevingade lejon m.fl., funnos
i mängd under forntiden. Den systematiska h. är
emellertid urspr. blott kunskapen om märkena på
hjälm och sköld, varav sedan det teoretiska fack
bildats, som fastställer lagarna för dessa märken.
Utsmyckandet av stridsskölden går tillbaka till
forntiden. Heraldiskt betydelsefull blir skölden
dock först, när av de personliga märkena ärftliga
släktmärken uppstå. Dylika funnos redan i Atens
storhetstid, men dessas emblematiska bruk har
aldrig här förekommit i så stor utsträckning som
senare i Västeuropa, och en direkt förbindelse
finnes icke. I Rom, där arma picta (lat., målade
vapen) på sköldarna ofta omtalas, voro dessa
sköldmärken blott legionsmärken. Vapenliknande
märken funnos i Orienten av hög ålder, men
arabernas motvilja för bildkonst förhindrade ett
vidsträcktare bruk av vapenbilder i skölden, och
dessa ersattes med inskrifter. Firdausi besjunger
sina hjältars vapen, som hos perserna synas varit
ärftliga. På xooo-talet förekomma dylika vapen i
Syrien och övergå härifrån till mamlukerna i
Egypten, vilkas personliga vapen brukades i stor
utsträckning på dräkter, bostäder, lösören m.m.
Västerns h. lyfter sig dock över alla. Fan- och
hjälmheraldiken är här långt äldre än sköldens.
Bayeuxtapeten visar ännu icke sköldemärken men
väl korsfanan. Huset Plantagenets namn lär ha
uppstått av den riskvist, som Fulco av Anjou bar
på hjälmen. Riddartidens heraldiska vapenskick
anses ha uppkommit i Medelhavsländerna under
korstågen, helt visst under påverkan från
Orienten, och ha utbrett sig till Frankrike för att här
och i Tyskland utveckla sin största prakt,
uoo-talets mitt anses som den systematiska h:s
uppkomsttid. Traditioner från bomärken ha under
påverkan av märken från östern el. Södern av mera
realistisk art i förening bildat det heraldiska
gemens amhetsbruket, som sedan fullföljts i
sköldemärkena och slutl. i sigillet blivit allenarådande
och ärftligt. Med märkets övergång till ärftligt
vapen, som sigillet nu visar, inledes den
västeuropeiska h., som enastående genomförd i varje
punkt med sitt fulländat konstnärliga utnyttjande
av varje motiv är ett mästerverk av oförlikneligt
värde. Denna h:s historia har tre perioder, en
utvecklingstid, en blomningstid, som kulminerar
under 1300-talet, och en förfallsperiod, som inledes
under renässansen och fortsättes under
barocktiden och rokokotiden, under vilken genom
förstörande tillsättningar till de gamla vapnen smak
och karaktär förringas. Under sin blomstringstid
är h. i huvudsak lika över hela Europa; först
under förfallstiden framträda nationella olikheter.
Dock spåras tidigt en västlig grupp, bildad av
Frankrike med Spanien, Nederländerna och
England, och en östlig grupp, bildad av Tyskland med
Skandinavien, Böhmen och Ungern; övergången
bilda Rhenländerna och Schweiz, liksom Italien står
mera självständigt och Polen med sin på runor
och bomärken byggda h. intager en särställning.
Den heraldiska vetenskapen indelas i
teoretisk h., vapenkunskap, som behandlar
vapenväsendets uppkomst, systematisering,
utveckling och tillbakagång, och praktisk h.,
vapenkonst, som behandlar de heraldiska
reglernas tillämpning vid heraldiska bildframställningar.
Grevliga ätten nr 83 Cronstedts vapen.
Vapnet el. sköldemärket var dess
bärares igenkänningstecken. På 1200-talet började
högadeln och furstarna mera allmänt att använda
vapen för sina besittningar.
Besittningsvap-net blev då vanl. furstens släktvapen. Urspr.
innehöll skölden blott ett märke, men genom
vapnets ärftlighet uppkom bruket att i samma sköld
förena 2 el. flera vapen; så uppkommo vapnen med
flera fält. Vid förening av 2 vapen står alltid
fädernevapnet heraldiskt till höger (se nedan);
två så förenade vapen benämnas alliansvapen.
Tornerspelen utvecklade vapenväsendet i hög grad,
och så länge den med vapen smyckade skölden
och hjälmen utgjorde del av strids- el.
torner-utrustningen, kunde h. betraktas som levande.
Härolder el. vapenkonungar voro framstående
ämbetsmän, som hade att tillse, att h:s lagar efterkommos.
Dessa hade även domsrätt i vapentvistef. De av
härolderna samlade lagarna och den av dem
utbildade terminologien utgöra ännu h:s grundval, och
ett vapens blasonering el. beskrivning sker
alltid efter nämnda terminologi.
Ett heraldiskt vapens huvudbeståndsdelar äro
skölden och hjälmen. Skölden med sitt märke
är vapnets förnämsta beståndsdel. Det äldsta i
Sverige påvisbara sköldemärket är Sigtrygg
Bengtssons sigill av 1219, som visar en lilja mellan två
hjorthorn. Sköldens högra och vänstra sida
an-gives i förhållande till personen, som tänkes bära
den framför bröstet. Heraldiskt höger blir
alltså den del, som täcker högra, och vänster
den, som täcker bärarens v. sida, el. m.a.o.
motsatta som för åskådaren. Sköldformerna växla
under tidernas lopp men ha i huvudsak utgått från
tvenne verkliga stridssköldar, näml, noo-talets
normandiska sköld och den i slutet av 1300-talet
uppträdande tarsen (jfr Sköld). Ur den normandiska
skölden, som urspr. är långsträckt mandelformig,
utvecklas den upptill rätlinjiga, tresidiga sköld,
som behåller sig nästan oförändrad under h:s
kul-minationstid; den övergår sedan i den även 1
mo
— 267 —
— 268 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
