Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heraldik - Heraldisk courtoisie - Heraldisk lilja - Heraldisk sköld - Heraldisk ställning - Heraldiskt höger och vänster - Heraldisk örn - Herald’s College - Herapatit - Herat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERAT
dern tid, särsk. i Sverige, allm. brukliga,
fyrsi-diga sköldtypen med parallella sidor, nedtill
sammanlöpande i spets, efter sitt ursprung ofta
kallad fransk sköld, el. halvcirkel, då ofta,
ehuru utan grund, kallad spansk sköld.
Särsk. i Tyskland blir dock under 1400-talet
tarsen nästan enarådande och stiliseras i en
mängd olika former. Sköldens yta kallas fält
och kan genom regelmässigt dragna linjer, s k
u-r o r, delas i mindre fält (se nedan). En mindre
sköld i en störres mitt kallas hjärtsköld. —
Sköldemärkenas framställningssätt var i stort sett
underkastat de olika konststilarnas inflytande;
därjämte uppkommer i framställningssättet för
heraldiska figurer; den s.k. heraldiska stilen:
bilden framställes vanl. i silhuett mot sköldens yta och
utan något perspektiv, det mest karakteristiska
hos bilden framställes onaturligt stort och kraftigt.
Sköldemärkena indelas i häroldsbilder och
allmänna bilder. De förra bildades endast
genom sköldens delning medelst skuror samt
förekomma i en mängd olika variationer. Är skölden
skuren i två lika delar horisontellt, kallas den
delad, vertikalt kluven, både delad och kluven,
fyrdelt el. kvadrerad, snett skuren från
h. övre till nedre v. hörnet styckad (jfr Balk,
Bjälke, Gironerat fält, Kavel, Rutat fält,
Sköldhuvud, Sparre, Spets, Stolpe, Stråle, Styckad sköld).
De allmänna bilderna kunna vara naturliga, ss.
lejon, örnar och träd, konstgjorda, ss. borgar,
murar och kors, el. fantasiföremål, ss. änglar,
drakar och troll.
Hjälmen med sin hjälmprydnad är vapnets
andra huvudbeståndsdel. Hjälmen på skölden
uppträder något senare och är i Sverige påvisbar först
i ett Birger Jarls sigill av 1254. Under medeltiden
sitter den vanl. på den på skrå ställda skölden,
så som den upphängdes av krigaren själv. De i
h. använda hjälmtyperna äro under 1200- och
1300-talen de slutna s.k. kittelhjälmarna och under
1400-och 1500-talen tornerhjälmarna samt därvid först
den slutna dysthjälmen och senare den med
galler-visir försedda s.k. öppna hjälmen (jfr Hjälm 2).
Urspr. fördes blott en hjälm på skölden, men på
1500-talet, då flera sköldemärken förenades i samma
sköld, uppkom även bruket att föra 2 och flera
hjälmar. Dessa äro då i regel vända mot varandra.
Hjälmen uppbär hjälmprydnaden (crest)
och är utan sådan omotiverad. Som hjälmprydnad
fördes ofta sköldens huvudmärke, men även helt
andra föremål, ss. horn, vingar, fjädrar o.d.
Hjälmprydnaden är stundom vid hjälmen omgiven av en
hjälmbindel, hjälmkrans el. vulst,
som stundom ersättes med en hjälmkrona, ur
vilken hjälmprydnaden uppstiger. Hjälmen är ofta
omgiven av ett h j ä 1 m t ä c k e, som utgår från
dess hjässa och nedfaller i rika dekorativa flikar
kring dess sidor.
De heraldiska färgerna äro guld och
silver, som kallas metaller, samt rött, blått,
svart, grönt och purpur. Vid färgläggningen gäller
som huvudregel, att metall ej får läggas på metall
och färg ej på färg, d.v.s. en bild i guld el. silver
bör stå i färgat fält och tvärtom. Utom dessa
färger användes ofta pälsverk (h e r m e 1 i n*) samt
naturfärg på människoansikten, etc. På 1600-talet
uppkom den heraldiska färgbeteckningen el. s k r a f-
De heraldiska
färgbeteckningarna. 1 guld, 2 silver, 3 rött,
4 blått, 5 svart, 6 grönt,
7 purpur.
f e r i n g e n (se fig.). Sköldens yta är ofta på äldre
vapen dekorerad med ett utbrett mönster av
blad-rankor el. rutor, vilket kallas damaskering.
En heraldisk djurfigurs klor, näbbar, horn etc.
kallas för dess beväpning el. beväring
och göras i allm. i annan färg än figuren i övrigt.
Som mera oväsentliga bisaker till ett vapen må
räknas: s k ö 1 d h å 11 a r e, på ett postament vid
skölden stående
djur-el. människobilder,
som stödja el. vakta
skölden (var i
Sverige i regel
förbehållet kungl. och
högadliga vapen);
rangkronor, som
utmärka vapnets rang
(se Krona); murkronor*, som användes på
stadsvapen; vapenmantel, en mantel, som
omsluter hela vapnet och upptill vanl. sammanhålles av
en rangkrona och ofta är på sidorna uppknuten med
band. Slutl. må även nämnas de heraldiska
bitecknen el. brisurerna, som ha sin
särskilda betydelse men blivit föga använda i svensk h. De
allmännast brukliga äro den s.k. t o r n erk r
a-g e n, som utmärker yngre gren av ätten, och
strängen, en från övre v. till nedre h. hörnet
över en sköld gående sträng, vilken utmärker oäkta
börd, kallas även bastardsträn g. En
sköldkant, s.k. bård, i annan färg användes för att
skilja olika grenar av ätten. — Litt.: Rika saml.
färglagda vapen finnas från h:s äldsta tid och
utgöra våra viktigaste källor. De äldsta äro de
engelska från 1200-talets förra del i British Museum.
Den äldsta bevarade heraldiska läroboken är den
franska av Clement Prinsault 1416. En värdefull
medeltida vapenbok är den s.k. ”Bergshammars
vapenbok” (Riksarkivet, Stockholm), utförd
tidigast 1429. Den är dock av obekant utländsk
härkomst. Den första svenska vapenboken utgavs av
H. Keyser 1650. Av moderna arbeten må nämnas
C. A. Klingspor, ”Sveriges ridderskaps och adels
vapenbok” (1890) och H. Fleetwood, ”Handbok i
svensk h.” (1917). G.W.F.
Heraldisk courtoisie, se Courtoisie.
Heraldisk lilja, se Fransk lilja.
Heraldisk sköld, se Heraldik.
Heraldisk ställning, stilistisk uppställning enl.
heraldiska stilen (se Heraldik, sp. 269).
Heraldiskt höger och vänster, se Heraldik, sp.
268.
Heraldisk örn, se Fläkt örn.
Herald’s College [herr’aldz kåll’ij] (eng.), se
Härold.
HerapatiT, smaragdgröna kristaller av
jodkinin-sulfat, som polarisera ljuset. W. B. Herapath,
som upptäckte detta, har försökt att framställa
stora kristaller för detta ändamål. En annan
metod går ut på att använda kolloidala kristaller,
inbäddade i en plastmassa, som håller dem
orienterade. Sedan 1934 framställas sådana
polari-satorer i stor skala.
Hera’t, stad i n.v. Afghanistan, på en av Heri
Rud bevattnad stor och bördig slätt; c:a 50,000
inv. Staden, som omges av en hög, förfallen mur,
var förr och är delvis ännu en viktig handelsstad,
då vägar från Kina till Främre Asien, från Tur-
— 269 —
— 270 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
