Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herbart, Johann Friedrich - von Herberstein, Siegmund - Herbert (namn) - Herbert, ätt - Herbert, 1. Edward, of Cherbury
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERBERT
ningsmassor, varvid de äldre
föreställningarna sträva att införliva den med sig. Denna
införliv-ningsprocess sker desto lättare, i den mån som
beröringspunkterna mellan äldre och nyare
före-ställningsinnehåll äro rikhaltigare och mera
likartade. Den betecknas av H. med det först av
Leibniz i psykologien införda ordet apperception.
Ej minst inom H:s pedagogik har detta begrepp
fått en vittgående betydelse, då ju varje
kunskaps-förvärv innebär en apperceptionsakt från
lärjungens sida. — Redan tidigt väcktes ock H:s intresse
för pedagogiska uppgifter, dels i samband med
praktisk informationsverksamhet hos en
schweizisk patricierfamilj, dels genom hans under
vistelsen i Schweiz inledda bekantskap med
Pesta-lozzi, som både genom sin praktiska gärning och
genom sin författarverksamhet fått stor betydelse
för H. Som pedagogisk skriftställare torde H.
dock än mera ha påverkats av A. H. Niemeyer,
vars ”Grundsätze der Erziehung und des
Unter-richts” vid 1800-talets början intog en ledande
ställning inom den teoretiska pedagogiken och bl.a.
även i Sverige, framför allt genom lundaprofessorn
Fremling, blev grundläggande för undervisningen
i detta ämne. Bland H:s pedagogiska skrifter
märkas särsk. ”Allgemeine Pädagogik aus dem Zweck
der Erziehung abgeleitet” (1806) och ”Umriss
pä-dagogischer Vorlesungen” (1835; sv. övers. 1917).
Pedagogiken som vetenskap vilar, säger H., å ena
sidan på den praktiska filosofien, å andra
sidan på psykologien. Den förra, av H. bl.a.
utformad i verket ”Allgemeine praktische
Philo-sophie” (1808), har att angiva uppfostringslärans
mål, den senare vägen och medlen därför samt de
hinder, varmed uppfostran ev. har att kämpa. Av
den praktiska filosofiens discipliner är det särsk.
etiken, som kommer i betraktande för
pedagogiken. Uppfostringens syftemål kan enl. H. över
huvud karakteriseras som sedlig karaktärsdaning.
Men även den egentliga undervisningen är till sin
syftning av etisk innebörd, sedlig karaktärsdaning.
Detta mål tillgodoser undervisningen genom
utveckling av mångsidighet i lärjungens intressen
i förening med största möjliga jämvikt dem
emellan, så att det ena intresset ej utvecklas på det
andras bekostnad. Mångsidigheten tillgodoses
genom vad H. kallar fördjupning, vilket
undervisningsmoment dels kräver vad H. kallar klarhet,
ett analytiskt klargörande av
undervisningsinnehållets enskildheter, dels association, syntetisk
för-knippning mellan föreställningarna inbördes och
med äldre föreställningsinnehåll. Det harmoniska,
mångläseri och splittring motverkande
jämviktsförhållandet i föreställningssammanhanget,
samlingen däri, betecknas av H. som besinning. Detta
didaktiska moment kräver dels system, d.v.s.
inordning av ett kunskapsförvärv i ett större
sammanhang i lärjungens medvetande, dels vad H.
kallar metod, d.v.s. att lärjungen vägledes att
självständigt tillämpa ett visst kunskapsförvärv. Dessa
fyra begrepp, klarhet, association, system och
metod, ha av H:s anhängare Tuiskon Ziller på ett,
som det synes, för H:s egna avsikter främmande
sätt gjorts till ett slags universalschema för
undervisningsmetodiken (de s.k. Herbart-Zillerska
for-malstadierna). Vid sidan av Ziller företrädes den
herbartska skolan inom pedagogiken av bl.a.
tys
karna K. V. Stoy och L. Strümpell samt av W.
Rein, österrikaren O. Willmann m.fl. Inom tyskt
kulturområde har H:s pedagogik intagit en
ledarställning, varmed ingen annan pedagogisk doktrin
under 1800-talet är jämförlig. Även i Sverige samt
än mer i Finland ha H:s uppfostringsteorier satt
djupa spår. — H:s ”Sämtliche Werke” utgåvos av
bl.a. G. Hartenstein (12 bd, 1850—52) och O.
Flü-gel, K. Kehrbach och Th. Fritsch (19 bd, 1887
—1912); hans ”Pädagogische Schriften” av O.
Willmann och Th. Fritsch (3 bd, 1913—15). —
Litt.: W. Kinkel, ”H., sein Leben und seine
Philosophie” (1903); O. Flügel, ”H:s Lehren und
Leben” (2 Aufl. 1912); Th. Ziehen, ”Das
Verhält-nis der H:schen Psychologie zur
physiologisch-experimentellen Psychologie” (2 Aufl. 1911); A.
Herrlin, ”Sambandet mellan H:s psykologi och
pedagogik” (i ”Skrifter tillägnade P. G. Eklund”,
1911). A.H.
von HePberstein [-Jtain], S i e g m u n d,
friherre, österrikisk diplomat (1486—1566), känd
framför allt för den skildring av sina resor till
Ryssland 1516—18 och 1526—27, som han lämnat i
”Rerum moscovitarum commentarii” (1549;
senaste ty. övers, i ”Der Weltkreis”, 1, 1926), en
av de viktigaste källskrifterna i fråga om äldre
ryska samhällsförhållanden. En självbiogr. av H.
är tr. i ”Fontes rerum austriacarum”, 1:1 (1855).
Herbert, urspr. tyskt mansnamn, till stammen i
här och fhty. berht, bjärt, ljus (jfr Albert).
Herbert [ha’bat], engelsk adelsätt, känd sedan
1300-talet; huvudmannen är sedan 1551 Earl of
Pembroke; medl. av en sidogren bära titeln Earl
of Carnarvon*.
1) Edward, Baron H. of Cherbury,
filosof och politiker (1583—1648). Efter studier i
Oxford förde H. ett skiftande liv i främmande
militärtjänst. 1619—24 var han engelsk ambassadör i
Paris. I idéhistorien är H. mest känd på gr. av
sitt försök att i den
mänskliga
kunskapsut-rustningen finna ett
underlag för den
”naturliga religionen”,
varför han anses som
en av deismens
grund-läggare. I sitt mest
lästa arbete ”De
veri-tate” (1624) gör han
gällande, att vissa
allmänna föreställningar
och principer äro alla
människor medfödda.
Det förnämsta
kännetecknet på dylika
före
ställningar är den allmänna överensstämmelse, som
om dem råder. I dessa föreställningar äga vi en
borgen för att Gud skapat oss så, att våra
förmögenheter korrespondera med universum, sådant som det i
verkligheten är. Det väsentliga innehållet i all
sann religion utgöres av fem medfödda idéer,
vilkas innebörd kan sammanfattas så: det finnes ett
högsta väsen, vars dyrkan skall bestå i ett
dyg-digt liv, och detta liv får sin belöning el. sitt
straff i ett evigt liv. Till 3:e uppl. av ”De
ve-ritate” (1645) fogade H. ”De causis errorum”
och ”Appendix ad sacerdotes”. 1663 utkom ”De
— 273 —
— 274 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
