Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herdecke - Herdedikt - Herdedrama - Herdefolk - Herdehundar - Herden, Den gode - Herdenberg, Sven - von Herder, Johann Gottfried
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERDER
sedda med turbiner och kunna därför arbeta som
generatorer under högbelastningstid i och för
utjämning av belastningen på närliggande
ångkraftverk. Genom uppoffring av nattkraft till ett
belopp av 26 MWh erhålles under dagen en
spets-belastningsenergi av 160 MWh. Generatorernas
maximieffekt är 140,000 kW. A.Lg.
Herdedikt. Med h. i allmän bemärkelse förstås
en litteratur, som skildrar en idealiserad och
obestämd herdemiljö. De handlande personerna,
herdar och herdinnor med vissa stående namn (t.ex.
Amaryllis, Daphnis, Silvio, Tircis, Celadon,
Co-rydon), sakna individuella drag, och lika luftigt
obestämt är det lyckliga landskap, ”Arkadien”, i
vilket de bruka uppträda. Motivkretsen har
utnyttjats både för lyrisk, episk (se Herderoman)
och dramatisk (se Herdedrama) diktning. I
inskränkt bemärkelse är benämningen h. reserverad
för en kortare versifierad framställning. Denna
genre fick sin form genom Theokritos’ idyller*,
vilka efterbildades av Vergilius i hans ekloger*;
dessa i sin tur voro mönstergivande för
renässansen, då konstarten flitigt odlades. 1700-talets
natursvärmeri återgav genren ett visst realitetsvärde,
och den upplevde då en sista, blek
efterblomst-ring. — Litt.: E. Carrara, ”La poesia pastorale”
(1909); H. Cysarz, ”Deutsche Barockdichtung”
(1924). G.Am.
Herdedrama, en scenisk, i regel operamässig
framställning av det litterära herdelivet (se
Herdedikt). Konstarten stammar från den italienska
renässansen; de mönstergivande verken äro Tassos
”Aminta” (1572) och Guarinis ”11 pastor fido”
(1590; sv. övers. 1696). Genren åtnjöt länge en
viss popularitet som divertissement. I Sverige ha
”herdaspel” författats av O. Dalin och A. M.
Sahl-stedt. — Litt.: J. Marsan, ”La pastorale
drama-tique en France” (1905, med bibliogr.).
Herdefolk. Att ett folk huvudsaki. ägnar sig
åt herdeliv beror på lokala förhållanden, och den
äldre åsikten, att boskapsskötsel skulle utgöra ett
förstadium till åkerbruket, är längesedan
övergiven. Åtskilliga folk ha övergått till herdeliv från
åkerbruk, andra från jägarliv. Allt efter
naturförhållandena och andra omständigheter hållas olika
djur, renar, jakar, kameler, hästar, nötboskap,
åsnor, får och getter, vilka hållas för köttets,
ullens, hudarnas el. mjölkens skull. Som last- el.
riddjur nyttjas åtm. hos vissa folk alla nu nämnda
större djur. De större husdjuren skötas vanl. av
männen, de mindre ofta av kvinnorna. En stor del
av h. äro hel- el. halvnomadiska. Jfr
Boskapsskötsel och Nomader. G.Br.
Herdehundar, rasgrupp, se Hundar.
Herden, Den gode h., med ett får el. ett
lamm, åt vilket han ägnar sin omsorg, är en
symbol för Kristus och församlingen. Typologiskt
går framställningen tillbaka till förkristen konst:
en man med ett offerdjur är en gammalorientalisk
framställning, som även uppträder i arkaisk
grekisk konst (”Kalvbäraren” i Akropolismuseet,
Aten), och något senare har Kalamis utfört en bild
av Hermes, som bär en gumse (en sådan bild av
”Hermes Krioforos” i Barroccosaml. i Rom). I
gammalkristen konst upptogs denna framställning
med h. i ungdomlig idealgestalt, både i
katakombmålningar och i friskulptur (det vackraste ex. i
Lateranmuseet i Rom). I mosaikmålningar
förekommer den gode h. omgiven av fårahjorden. I
protestantisk konst är den gode h. återupptagen,
särsk. i måleri, med sceneriet växlande (ett lamm,
en fårahjord o.s.v.); J. Skovgaard har skapat en
av de yppersta av dessa framställningar. E.W.
Herdenberg, Sven Victor Engelbrekt,
operasångare, baryton (f. 7/s 1890), studerade sång vid
Musikkonservatoriet 1911—16 och genomgick
därefter operaskolan. Han debuterade 1918 vid
Kungl. teatern och var engagerad där 1919—45.
Bland hans roller kunna nämnas Escamillo i
”Carmen”, Klingsor i ”Parsifal”, Scarpia i ”Tosca”,
Marcel i ”Bohème” och Gudfast i ”Arnljot”. H.
verkar även som sångpedagog.
von Herder, Johann Gottfried, tysk
författare (1744—1803), en av den tyska romantikens
mest betydelsefulla förgrundsgestalter. H. var född
i Mohrungen (Ostpreussen), son till en fattig
klockare, kom 1762 till univ. i Königsberg, där han
studerade teologi, och kom där i beröring med
Kant och Hamann. Den förre riktade bl.a. hans
uppmärksamhet på Rousseau, den senare på
Youngs berömda skrift om skaldeoriginaliteten
samt på Bibeln, Homeros och Shakespeare. 1764
fick H. plats som skollärare och pastorsadjunkt i
Riga, 1769 tog han avsked och reste, närmast i
pedagogiskt syfte, till Paris. Redan
uppmärksammad genom sina skrifter fick han följa en ung
prins av Holstein-Eutin på en bildningsresa, som
han dock avbröt i Strassburg. Dessförinnan hade
han i Darmstadt träffat Caroline Flachsland, som
han 1773 äktade och vars inflytande över honom
icke var alldeles fördelaktigt. I Strassburg
vistades H. 1770—71 och träffade här Goethe. De båda
unga männens möte kan betraktas som
romantikens genombrott i Tyskland. H. blev 1771
konsis-torialråd hos greven av Lippe i Bückenburg och
kallades genom Goethe 1776 till superintendent i
Weimar, där han stannade till sin död. H:s sista
tid förbittrades av sjukdom och av känslan att
vara förbigången och misskänd. Även vänskapen
med Goethe svalnade efter dennes italienska resa.
— Redan under rigatiden synes H. ha
huvuddragen klara av den åskådning, som skulle göra hans
insats så utomordentligt fruktbar för den
kommande utvecklingen. I sin första tryckta skrift,
”Frag-mente über die neuere deutsche Literatur” (1767),
ivrar han för en nationell tysk diktning, och i
”Kritische Wälder” (1769) och ”Auch eine
Philo-sophie der Geschichte zur Bildung der
Mensch-heit” (1774) angriper han den tomma upplysningen
och går som kritiker förbi Lessing. Syntesen, den
genetiska uppfattningen, dominerar hans tänkande
och kommer honom att betrakta alltet som en
organisk skapelse; därmed skänker han romantiken
ett av dess betydelsefullaste grundbegrepp. H. är
först och främst lärjunge till Rousseau. Från
denne har han sitt levande intresse för det
ursprungliga och naturenliga. För H:s
vetenskapliga och historiska insats är likväl en annan
föregångare ännu viktigare: Montesquieu. Dennes
uppslag, att klimat och miljö inverkat på
folknaturell, lagar och samfundsliv, upptager och utför H.
på kulturens alla områden. H. vill undersöka
kulturens och främst diktens beroende av natur och
folklynne; hans folkpsykologiska intresse driver
— 281 —
— 282 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
