Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - von Herder, Johann Gottfried
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERDER
J. G. von Herder.
Målning av Anton Graff, 1785.
honom att söka de äldsta, mest karakteristiska
dokumenten, vari han kan studera själen och andan
hos de primitiva folken. H. kombinerar sålunda
Rousseau och Montesquieu, historien och den
religiöst färgade tanken om människan i hennes
naturliga renhet. I detta ligger H:s betydelsefullaste
gärning, ty därmed har han utdanat romantikens
människobegrepp. Exempel för H:s teorier blevo
först de dikter, som Hamann visat honom på, och
kanske främst ”Ossian”. H. kommer därigenom
även att förmedla och fullborda den nya
romantiska uppfattning av skalden som den av regler
obundne, ursprunglige improvisatorn, och han är
en av de förste att påvisa lyrikens egentliga väsen.
För Goethes ungdomslyrik ha H:s tankar sålunda
betytt mycket. I ”Über den Ursprung der Sprache”
(1772), ett av de första försöken till komparativ
filologi, söker H. förklara språket som en levande
organism och finner poesien, känslans tolk, vara
människosläktets egentliga modersmål, och i
uppsatser om ”Ossian” och Shakespeare i hans jämte
Goethe utgivna ”Von deutscher Art und Kunst”
(i/73) framlägger han sina åsikter om diktkonsten.
Redan i ett fragment 1767, ”Versuch einer
Ge-schichte der Dichtkunst”, betraktar han den
bibliska poesien som en folkpoesi och utvecklar vidare
dessa tankar i ”Vom Geiste der ebräischen Poesie”
(2 bd, 1782—£3). Han opponerar i ”Plastik” (1778)
mot Winckelmanns syn på antikens konst som för
alla tider och folk förebildlig samt utreder vidare
målarkonstens begrepp i opposition mot Lessing;
bl.a. fäster han uppmärksamhet på Dürer. Tidigt
började H. arbeta på en samling av olika folks och
länders primitiva diktning. 1774 hade han en dylik
saml. färdig. De 3 första delarna innehöllo
engelska och tyska visor, i den 4:e funnos lettiska,
estniska, grönländska, isländska o.a. dikter. Efter
omarbetningar och utvidgningar utkom saml.
under titeln ”Volkslieder” (1778—79; sedan av Joh.
v. Müller kallad ”Stimmen der Völker”), och
samtidigt publicerade H. den grundläggande skriften
ӆber die Wirkung der Dichtkunst auf die Sitten
der Völker in alten und neuen Zeiten” (1778). Till
H:s insatser hör också, att han insett sambandet
mellan poesi och mytologi; han har påpekat den
primitiva religionens beroende av miljö och
folkkaraktär och framhållit den folkliga dikten som
tolkare av denna religion. Den stora plan, som H.
alltifrån rigatiden uppställt och till vars
förverkligande alla tidigare arbeten äro att betrakta som
förberedelser, var att åstadkomma ”en bildningens
universella världshistoria”, en mänsklighetens
utvecklingshistoria. Denna övermänskliga uppgift
förmådde han icke fullfölja, men grunden till
verket lade han med sitt huvudarbete ”Ideen zur
Phi-losophie der Geschichte der Menschheit” (4 bd,
1784—91). Han skildrar först jordens ställning i
världsalltet, vidare fortskridandet genom oorganisk
natur till kulturens begynnande samt utvecklingen
inom Orienten, Hellas, Rom och medeltiden fram
till reformationen. Metoden är egentligen
naturvetenskaplig, och kontruktionen har något av
1700-talets ”filosofiska” stil över sig, om än
tankegången står under intryck av Spinozas
naturfilosofi. Det betydelsefulla är emellertid, att H.
söker förstå varje period från dess egna
förutsättningar, upptäcka och förklara dess ”anda”.
Liksom han studerat diktningen i dess samband med
kulturen i stort, ser han historiens uppgift vara
att skildra just den allmänna utvecklingen, och
han är därför även en historieskrivningens
nydanare. Av H:s övriga verk må nämnas
uppsats-saml. ”Zerstreute Blätter” (1785—97), ”Kalligone”
(1800), där han kritiserande Kants estetik
betraktar det sköna som nära sammanhörande med det
goda, ”Adrastea” (1801—03), med förstuckna
angrepp på Goethe och Schiller, samt övers, av ”Cid”
(1803). — H. var ingen systematiker, ingen
logiskt rätlinig tänkare, han var de ymniga
uppslagens man. Fruktbarheten i hans livsverk var
sällsynt rik. Han skänkte faktiskt romantiken hela
dess program; dess filologiska, historiska,
nationella, poetiska förkunnelse kan ledas tillbaka till
honom, delvis även dess religiösa grundstämning.
Han har som få andra satt sin prägel på en stor
andlig rörelse. Men hans insats sträcker sig även
utom romantiken; den ingår i vår bildning, och
den moderna vetenskapen arbetar alltjämt med
uppslag, som härstamma från H. — H:s
”Sämt-liche Werke” utgåvos av hustrun (45 bd, 1805—20);
av B. Suphan (33 bd, 1877—1913). Korrespondens:
”Aus H:s Nachlass” (3 bd, 1856—57). Brev av H.
Düntzer och F. G. v. Herder (3 bd, 1861—62), av
O. Hoffmann (2 bd, 1887—89). — Litt.: E. G. v.
Herder, ”H:s Lebensbild” (3 bd, 1846—47);
mo-nogr. av C. Joret (1875), R. Haym (2 bd, 1880—85),
E. Kühnemann (1893), R. Bürkner (1904); C.
Sie-gel, ”H. als Philosoph” (1907); G. Jacoby, ”H:s
und Kants Ästhetik” (s.å.), ”H. als Faust” (1911);
K. May, ”Lessings und H:s kunsttheoretische Ge
— 283 —
— 284 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
