Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herman (pfalzgreve av Sachsen) - Hermandad - Hermann, Gottfried - Hermann, Ludimar - Hermann, Georg - Hermann Göring-verken - Hermanni, Nicolaus - Hermannsburgmissionen - Hermannsschlacht - Hermannsson, Halldór - Hermannstadt - Hermannställningen - Hermannus Contractus (Herimannus Contractus) - von Hermansson, ätt - von Hermansson, Mattias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERMANDAD
lade upprepade gånger parti under de tronstrider,
som följde på Henriks död 1197, och spelade en
ledande roll inom den fursteliga, som 1211 hyllade
Fredrik II gentemot Otto IV. I sägnen är H.
känd som anstiftare av sångarstriden på
Wart-burg. E.Lö.
Hermandad [ärmanda’0] (spa., brödraskap),
benämning på förbund, slutna mellan städer och
bondebefolkning i det medeltida Spanien för att
upprätthålla ordningen i landet. De instiftades
1282 i Aragonien och 1295 i Kastilien. Den
viktigaste funktion h. hade att fylla, var att freda
pilgrimsvägen till Santiago di Compostela. 1476
organiserades Santa H., ”det heliga brödraskapet”,
av Kastiliens krona och cortes; det disponerade
rikligt med krigsfolk och penningmedel. Det
leddes av prins Alfons av Aragonien och lyckades
fram till 1498 i stort sett återställa landsfreden i
Kastilien. Lokala h. stiftades stundom för att
genomföra skilda politiska krav. [E.Lö.JB.
Hermann, Johan Gottfried Jakob, tysk
filolog (1772—1848), e.o. prof, i Leipzig 1797, ord.
1803. H. utgav förträffliga kritiska uppl. av bl.a.
Aristofanes (1790), Aristoteles’ poetik (1802) och
Aischylos (postumt 1852) samt det epokgörande
metriska arbetet ”Elementa doctrinae metricae”
(1816). H:s ”Opuscula” utgåvos i 8 bd 1827—77.
— Litt.: H. Köchly, ”G. H.” (1874).
Hermann, L u d i m a r, tysk läkare (1838—1914),
med. dr 1859, prof, i fysiologi 1868 i Zürich, 1884
i Königsberg, sysselsatte sig i sht med musklernas
och nervernas fysiologi. H. utgav bl.a.
”Grund-riss der Physiologie des Menschen” (1863; talrika
senare uppl.), ”Handbuch der Physiologie” (6 bd,
1879—83), ”Lehrbuch der experimentellen
Toxi-tologie” (1874) och redigerade 1894—1913
”Jahres-bericht über die Fortschritte der Physiologie”.
Hermann, Georg, pseud. för tyske förf. G.
H. Borchardt.
Hermann Göring-verken, se Reichswerke
Hermann Göring A.G.
Hermann’i, N i c o 1 a u s, biskop, se Nicolaus
Hermanni.
HePmannsburgmissionen [-bork-], har utgått
från den av L. Harms grundade missionsskolan
i Hermannsburg på Lüneburgheden och uppbäres
av den strängt lutherska bondebefolkningen där.
De första missionärerna utsändes 1853. Flera
mis-sionsfält upptogos, av vilka nu kvarstå endast
Bechuanaland i Sydafrika och Etiopien, sedan
även Indien under 1 :a världskriget uppgivits.
Missionen var till en början ”kolonialmission”,
d.v.s. man sökte efter hemlandets mönster grunda
åkerbrukskolonier. Denna metod har sedan
uppgivits, men missionen, som i Sydafrika haft
betydande framgångar, har alltid haft en folklig
prägel och lämnat åsido det högre kulturarbetet.
— Litt.: W. Bodenstein, ”25 Jahre Arbeit der
Hermannsburger deutsch-evangelisch-lutherischen
Synode in Süd-Afrika” (1937). [G.lV.L.]K.Gw
HePmannsschlacht [-Jla/t], tysk benämning på
slaget i Teutoburgerskogen (se Teutoburger
Wald). Benämningen har uppkommit genom en
felaktig identifiering av Arminius’ namn med
Herman.
Hermannsson, H a 11 d 6 r, isländsk-amerikansk
bibliograf (f. 1878), efter studier i Reykjavik och
Köpenhamn 1905 kurator för W. Fiskes stora
Islands-samling vid Cornell Univ., Ithaca, N.Y.,
prof, i skandinaviska språk där 1920—46. H. har
1 serien ”Islandica, an annual relating to Iceland
and the Fiske Icelandic collection in Cornell
Uni-versity library” (1908 ff.) utg. en lång rad
värdefulla bibliografier rörande isländsk litteratur,
t.ex. betr, konungasagorna (1910, suppl. 1937),
eddorna (1920) och Vinlands-färderna (1936),
ävensom ett flertal andra undersökningar rörande
den isländska litteraturen. [E.No.JL.
Her’mannstadt [-Jtat], tyska namnet på staden
Sibiu i Rumänien.
Hermannställningen, under i:a världskriget
bakre tysk ställning på västfronten, ofullständigt
utbyggd; besattes under reträtten 1918 av 2:a och
i8:e arméerna (9/io) och av 4:e och 6:e arméerna
(17/io); utrymdes i början av nov. Ställningen
utgick från trakten av Gent, följde Lys och Schelde
och övergick vid Marie i
Hunding-Brunhilde-ställ-ningen*.
Hermann’us Contrac’tus (H erimannus
Contractus) (lat., ”Herman den lame”),
schwabisk adelsman (1013—54), munk i
benedik-tinklostret Reichenau, bekant såväl för
annalis-tiska och matematiska som för musikteoretiska
verk (Gerbert, ”Scriptores II”) men främst som
diktare och tonsättare till redan tidigt allmänt
spridda, sköna hymner, sekvenser (t.ex. den
världsberömda ”Ave praeclara maris Stella”) och
mariaantifoner (t.ex. ”Alma redemptoris mater”).
von Hermansson, från en borgare i Vadstena
stammande ätt. Nedannämnde M. v. H., son till
prof, skytteanus i Uppsala Johan H. (1679—U37)»
adlades på gr. av faderns förtjänster 1744, blev
1762 friherre, 1771 greve, hans ätt utslocknade
på svärdssidan 1906.
Mattias von H., greve, riksråd (1716—
89). Inskriven i Kanslikollegium 1734, kanslist vid
v. Nolckens beskickning till Ryssland 1738, 2:e
sekr. vid fredsunderhandlingarna i Åbo 1742,
uppmärksammades H. tidigt på gr. av sin lysande
begåvning. Energisk, vältalig och i besittning av
stilistisk talang fann han ett tacksamt arbetsfält
i riksdagspolitiken. Anhängare av hattarna
började han sin politiska karriär vid 1751/53 års riksdag,
då han blev medl. av Sekreta utskottet och Mindre
sekreta deputationen; vid följ, riksdag blev han
red. för ”Riksdagstidningen”; hans polemiska
förmåga utnyttjades bl.a. för författandet av
ständernas skarpa skrivelser i den s.k. juvelsaken och
instruktionen för
kronprinsens guvernör. H.
var fortfarande
knuten till kansliet, från
1747 som kanslisekr.,
från 1756 som
kansliråd; 1759 blev han
statssekr. för
utrikes-ärenden. Han var nu
en av hattpartiets
ledande män; det var
H., som skötte
underhandlingen med
drottningen, då det
försvagade partiet börja-
— 299 —
— 300 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
