Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hermelin, 5. Joseph - Hermelin, 6. Eric - Hermelin, 7. Honorine - Hermelin, 8. Sven - Hermelinkanin - Hermelinska kartverket - Hermeneutik - Hermes (mytologi)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERMES
T.v. Hermes, vägande de avlidnas själar. Vasmålning. Louvren, Paris. T.h. Praxiteles’ Hermes med Dionysos.
Museet i Olympia. — Se även bild 21 å pl. vid Grekisk konst.
länge intog en framskjuten ställning, bl.a. 1900—
18 som ordf, i Sveriges blåbandsförening.
6) Axel Eric H., den föreg:s bror, friherre,
översättare (1860—1944). Efter studier vid
Uppsala univ. 1878—80 vistades H. lång tid i
utlandet, bl.a. i Ostindien, Persien och Australien.
H. gjorde sig känd dels som Böhme-översättare,
dels som framstående översättare av persiska
litterära verk, den förste svensken på detta
område. Här märkas framför allt Mahmüd,
”Mystikens rosengård” (1926), ’Umr Khaiy’äm,
”Rub-’äiy’ät” (1928), ’Attär, ”Mantiq-ut-tayir” (2 bd,
1929), Firdausi, ”Shähnämah”, 1—5 (1931), ’Attär,
”Ur Tazkiratü 1-awliyä” (4 bd, 1931—43), Galäl
ad-Din, ”Mesnavi” (6 bd, 1933—39) och Kalila
wa-Dimna (3 bd, 1938—42). G.Jg.
7) Honorine Louise H., dotter till H.5),
pedagog (f. 19/io 1886), lärarinna vid Anna
Sandströms högre lärarinneseminarium i Stockholm
1916—24, rektor vid Kvinnliga medborgarskolan,
Fogelstad, 1925, föreläser i historiska och
psykologiska ämnen. H. medarbetade 1926—33 i
”Tidevarvet”, har utg. bl.a. ”Skolan har makt” (1945)
och har varit flitigt verksam som översättare (bl.a.
ett flertal arbeten av V. Grönbech). — 1947 g.m.
prof. Vilhelm Grönbech.
8) Sven August H., den föreg :s syssling,
friherre, trädgårdsman (f. 12/i2 1900),
trädgårdsarkitekt i Stockholm 1924, lärare vid Statens
trädgårdsinst., Alnarp, sedan 1934, vägkonsulent
hos Samfundet för hembygdsvård sedan 1939.
H. har biträtt vid planerandet av åtskilliga
större parkanläggningar, tagit initiativ till
skydds-planteringar i slättlandskap och varit verksam
i flera trädgårdssällskap, ss. i Föreningen
Sveriges trädgårdsarkitekter som sekr. 1930—40 och
ordf, sedan 1943. Han har utg. Ӏpplen och
päron” (1931, 3 uppl. 1946), ”Körsbär och
plommon” (1933, 2 uppl. 1938) m.fl. arbeten i
fruktodling, trädgårdskonst, väg- och landskapsvård
samt redigerat bl.a. ”Sveriges pomologiska fören :s
årsskr.” 1926—37 och ”Lustgården” 1939—47. A.Hr.
Hermelinkanin, se Kaniner.
Hermelinska kartverket, se Hermelin 2).
Hermeneutfk (av grek. hermenéu’ein, uttolka),
vetenskapen om den rätta tolkningen el.
utläggningen av en text. Det är framför allt inom
rättsvetenskap, klassisk filologi och teologi, som en
egentlig h. utbildats. Ars interpretan’di (lat.,
konsten att uttolka) är en äldre term. — Litt.: F. Torm,
”Nytestamentlig h.” (2 Udg. 1938).
Hermes (grek. Herme’s-, romarnas M e r c u r
i-u s*), grek, myt., son av Zeus och Maia, dotterson
till Atlas. H. är en påfallande mångsidig gud, urspr.
sannolikt herdegud, född på berget Kyllene i
herdelandet Arkadien, i konsten ofta framställd som
den gode herden med ett får på axlarna {H.
kriofoFos). Slughet och uppfinningsförmåga äro
framträdande drag i H:s karaktär, vilka han
redan som nyfödd röjde, dels genom en listig
boskapsstöld (överensstämmande med primitiv
herdemoral), dels genom förfärdigandet av den
första lyran, som han skänkte sin halvbror
Apol-lon till vedergällning för den från denne stulna
boskapen. I gengåva fick han en gyllene stav,
jämte reshatten (pefasosj H:s vanligaste
attribut (jfr Kaducé). Den listige guden, som ökar
herdens egendom och förstår att dra folk vid
näsan, är även köpmäns, tjuvars och skälmars
skyddspatron och i allm. lyckogud. Han är
tilllika det mänskliga språkets upphovsman och
själv en ordets mästare; därför även
vältalighetens gud {log’ios}. Hos episka skalder är H.
gudarnas budbärare, vars snabbhet konsten
uttrycker genom vingar på hälar el. hatt. Namn
och kult förbinda H. med her’maios lof’os,
stenhögen, i forntidens Grekland (liksom flerstädes
i världen) uppkastad vid vägarna och av
väg-farande ökad med nya stenar. I dess mitt
ställdes ofta en större sten el. pelare, sedermera
— 305 —
— 306 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
