Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herrborum - Herre - Herre, Paul - Herredag - Herredagsman - Herredjur - Herrefolk - Herrehus - Herreklassen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERREKLASSEN
Hj. Lindroth i ”De nordiska ortnamnen på -rum”,
1916, sid. 33. P.;Er.
Herre (från fsax. hèrro, komparativ av hèr,
förnäm, hög, eg.: gråhårig), Herr (från mlty. hér,
ty. Herr’), framför namn och titlar, förkortat till
Hr, plur. Hrr. Ordet brukades under medeltiden
och på 1500-talet som titel om el. till konungen,
riddare (men ej till andra frälse- el. adelsmän) och
andliga (jfr herredag), under 1600-talet även till
officerare, högre ämbetsmän och förnämliga borgare
och under 1700-talet också till s.k. ståndspersoner
i allm. Efter hand har ordet fått allt vidsträcktare
bruk. Titeln h. tillkommer enl. ordensstatuterna
serafimerriddarna, liksom den också officiellt
användes om stats- och utrikesministrarna samt
riksmarskalken. Titeln En av rikets herrar
infördes av Gustav III 1773 och medförde samma
rang, som tillkom led. av rikets råd, efter 1809
statsrådet, och berättigade till titeln excellens;
värdigheten, som utdelades av konungen,
avskaffades 1868. — Jfr Herren. E.H.
Herre, Paul, tysk historiker (f. 1876), efter
univ.-studier, utrikesresor och tjänstgöring som
univ.-lärare regeringsråd i utrikesdep. 1919, dir.
i riksarkivet 1921—23. Därefter har H. helt
ägnat sig åt historiskt-politiskt författarskap. Så
gott som hela hans produktion uppehåller sig
vid den moderna tidens utrikespolitiska historia,
varvid han med utgångspunkt i aktuella problem
sökt teckna den historiska bakgrunden. Bland
H:s synnerligen talrika arbeten kunna nämnas ”Der
Kampf um die Herrschaft im Mittelmeer” (1909),
”Quellenkunde zur Weltgeschichte” (1910),
”Welt-politik und Weltkatastrophe 1890—1915” (1916),
”Weltgeschichte der neuesten Zeit 1891—1925” (2
bd, 1926; sv. övers. 1928), ”Die kleinen Staaten
Europas und die Entstehung des Weltkrieges”
(1937), ”Schöpferisches Alter. Geschichtliche
Spätalterleistungen in Überschau und Deutungen”
(1939). JrR.
Herredag (till fsv. gen. av herre*, storman, och
dag, möte), beteckning på ständermöten av
växlande sammansättning och karaktär under senare
medeltiden och ända till 1600-talet, stundom
ännu senare, en samtida benämning på riksdagen.
I modern vetenskaplig litteratur är ordets
betydelse vanl. begränsad till sammankomster av
rådet och adeln. Termen h. uppträder i Sverige
först vid mitten av 1400-talet (”Karlskrönikan”)
och är då sannolikt ett terminologiskt lån från
den tyska författningsrätten. Själva namnet h.
antyder, att mötet i Sverige urspr. varit
inskränkt till sammankomster med den kyrkliga
och världsliga aristokratien. H., vars
förhållande till hovdagen* icke har undersökts, synes
närmast ha utvecklats ur rådsmötet, som
understundom förstärktes med stormän utanför
rådskretsen. Till dessa möten började under
1400-talet även representanter för borgare och
bönder mera regelbundet inkallas, varigenom en
fyrståndsriksdag (se Riksdag) uppstod. Då
landslagen icke känner någon annan representation
för riket än den av landskapsrepresentanter
sammansatta kungavalsnämnden, finnas h. och dess
befogenheter icke omnämnda i någon medeltida
laguppteckning. H. inkallades dock huvudsaki.
för att ta ställning till frågor av utomordentlig
natur, ss. val av konung el. riksföreståndare,
reglering av förhållandet till Danmark etc.
Dessa möten spelade under senmedeltidens
unions-strider en avgörande roll och bidrogo att stärka
riksenheten på landskapens bekostnad. Samtidigt
blev h. en politisk representation för det socialt
redan utvecklade ständersamhället och beredde
därmed vägen för de ofrälse ståndens inflytande
på riksstyrelsen. Då inkallandet av riksdag
under hela 1500-talet alltjämt uppfattades som en
utomordentlig åtgärd, fortsatte kungamakten även
under denna tid att hålla h. i den trängre
betydelsen av möte med rådet och adeln för att
på ett bekvämare sätt än vid allmänt riksmötes
sammankallande skapa kontakt med opinionen i
olika landsändar. Först under Karl IX:s strider
med rådet och högadeln på 1590-talet blev det
ett politiskt intresse för furstemakten att ersätta
h. i inskränkt bemärkelse med allmänna
ständermöten. Som självständig mötesform försvann
h. genom Gustav II Adolfs förvaltningsreform,
som mera permanent knöt rådsherrarna till
deras ämbetskollegier i Stockholm. H. ersattes
definitivt av ständerriksdagen, ehuru namnet h.
ännu under frihetstiden levde kvar i betydelsen
av riksdag i olika sammansättningar H.J.d.
Herredagsman, äldre benämning på ombud
vid herredag el. riksdag.
Herredagspenningar, medel, avsedda till arvode åt h.
Herredjur, Prima’tes, ordn. av klassen däggdjur,
omfattar till det yttre starkt varierande former,
som alla äro hälgångare och av vilka de flesta
leva i träd. I den femtåiga handen och foten är
första tån ofta motsättbar el. starkt rörlig i förh.
till de övriga och de yttersta tålederna vanl. och
på första tån alltid försedda med platta naglar.
Nyckelben finnas. Kindtänderna äro vanl.
knöli-ga, ögonhålorna stora, mer el. mindre
framåtrik-tade samt helt el. genom en benring skilda från
tinninggroparna. Synen är väl utbildad,
luktorganet ofta svagare. Stora hjärnan, som hos högre
former är rikt vindlad, är starkt utvecklad och
övertäcker vanl. helt lilla hjärnan. Magen är med
få undantag enkel, och födan utgöres vanl. av
växtämnen; en del former äro allätare, endast få
insektätare. Blott sällan födes mer än en unge.
De första h., små insektätarlika former, uppträdde
under tidig eocen i Asien och Nordamerika.
Ordningen uppställdes av Linné, som hit hänförde
även fladdermöss och trögdjur. Numera omfattar
den underordn. halvapor, spökdjur och apor. Jfr
Människan. H.Bn.
Herrefolk (ty. Herrenvolk), folk med
egenskaper, som göra det lämpligt att härska över andra
folk, härskarnation, särsk. under den
nationalsocialistiska tiden i Tyskland använt uttryck. I
anslutning till ariermyten kallades tyskarna ett
h. med överlägsna egenskaper, vilket i kraft av
den starkares och bättres rätt kunde uppställa
oavvisliga krav gentemot andra. I jämförelse
med den tyska ”herrerasen” betecknades ofta
vissa undertryckta folk, även i Europa, t.ex.
polackerna, såsom födda ”slavfolk” el.
”Untermen-schen”. Se Chamberlain, H. S., och
Nationalsocialister. S.Br.
Herrehus, se Herrenhaus.
Herreklassen, se Riddarhuset 2).
SU 13.
ii — Red. avsl. 24/s 49.
— 321 —
— 322 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
