Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herrelöst gods - Herremöte - Herren - Herrenchiemsee - Herrenhaus - Herrenhausen - Herrenklub (Deutscher Klub) - Herrens bön - Herrens dag - Herrens fruktan är vishetens begynnelse - Herrens smorde - Herrens sändebud - Herrens tjänare el. Jahves tjänare - Herren vare med eder - de Herrera, Juan - de Herrera, Fernando - de Herrera, 1. Francesco (de viejo, målare) - de Herrera, 2. Francesco (de mozo, målare och arkitekt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERRELÖST GODS
Herrelöst gods (lat. res nulli’us), jur., saker, som
icke äro underkastade någons äganderätt.
Herrelös kan en sak vara, ant. därför att den aldrig
tillhört någon (t.ex. vilda djur och fisk i
naturtillståndet; jfr Fiskerilagstiftning och
Jaktlagstiftning) el. därför att ägarens rätt därtill upphört,
frivilligt, genom bortkastande, el. ofrivilligt, under
sådana omständigheter, att rätten ej längre kan
göras gällande (jfr Fornminnesvård, Fynd och
Sjöfynd). Benämningen h. kommer företrädesvis
till användning beträffande sådana herrelösa
saker, till vilka envar genom besittningstagande må
förvärva äganderätt, ss. bortkastade föremål (s.k.
res derelic’tae; se Dereliktion). G.L.
Herremöte, se Herredag.
Herren, om Gud och Kristus, i GT beteckning
för Israels gud (hebr. ’ädhön, ’adhönäj). Den
svenska bibelövers, använder H. för egennamnet Jahve,
emedan judarna av kultiska betänkligheter ej
vågade uttala Jahve utan ersatte det med adonaj* vid
reciteringen av bibeltexten. Septuaginta översatte
Jahve med det grek. kyGios*, ”herre”, vilken
benämning inom kristendomen överfördes på Kristus, som
i NT vanl. kallas Herren.
HerPenchiemsee [-ki’mze], slott, se Chiemsee.
HerPenhaus [-haus] (ty., herrehus), benämning
på de aristokratiskt färgade första kamrarna i
Preussens och Österrikes folkrepresentationer före
de revolutionära omvälvningarna 1918. Det
preussiska ”herrehuset” bestod av personer, som av
monarken kallats att där ta säte ant. med ärftlig
rätt el. för livstiden. Av de ärftliga medl.
plägade endast omkr. hälften infinna sig. Av de
290 för livstiden utsedda voro 180 föreslagna av
vissa korporationer och större städer. En dyl.
”pre-sentationsrätt” tillkom i främsta rummet vissa
grupper av godsägare, varigenom det preussiska
junkerväldet blev väl företrätt i herrehuset. J.E.N.
Herr’enhausen [-hauzan], slott, se Hannover,
sp. 1006.
HerPenklub [-op], gängse benämning på
Deut-scher Klub, en 1924 grundad, aristokratisk
sällskaplig sammanslutning för skilda konservativt
och nationellt inriktade läger samt för den högre
civila och militära ämbetsmannakåren. Till H.
hörde v. Papen och åtskilliga medl. av hans
1932 grundade kabinett. Efter nazisternas
makttillträdde i jan. 1933 försvann H:s betydelse snabbt.
Herrens bön, se Fader vår.
Herrens dag betecknar i GT (Joel 1:15, Amos
5:18 m.fl.) en både domens och frälsningens dag
för Israel; jfr Dominica och Yttersta dagen.
Herrens fruktan är vishetens begynnelse, citat
ur Ps. 111:10, vanlig inskription i bl.a. skolaulor.
Herrens smorde betecknar i GT Israels konung,
vilken invigdes genom smörjning med olja (1 Sam.
2:10, 35 m.fl.). Den efterexiliske översteprästen,
som i många avseenden efterträdde den förexiliske
konungen, benämndes även ”den smorde” (3 Mos.
4:3 m.fl.). T.o.m. Kyros kallas H. Senare kom H.
att beteckna den kommande idealkonungen,
Mes-sias*, på hebr. mäschiah, smord.
Herrens sändebud, se Russellianer.
Herrens tjänare el. J a h v e s tjänare, se
Ebed.
Herren vare med eder, lat. Dom’inus vobis’cum,
se Dominus.
F. de Herrera (el mozo): Den helige Basilius.
Louvren, Paris.
de Herrera [ärä’ra], Juan, spansk arkitekt (o.
1530—97), utbildad i Bryssel och Italien, Filip II:s
hovarkitekt, ledde bygget av Escorial 1567—93.
Man kan i huvudsak betrakta detta jätteslott som
H:s verk, karakteriserat av den största enkelhet
i medlen, mästerlig disposition av
byggnadskroppen, sträng monumentalitet, i allt den största
motsats till den äldre spanska moreskstilen. Bland
H:s andra verk märkas domen i Valladolid,
börsen i Sevilla, slottet i Aranjuez m.fl.
de Herrera [ärä’ra], Fernando, spansk
författare (1543—97). H. skrev högt beundrad
kär-lekspoesi men nådde högre i sin patriotiska
diktning (Don Juan de Austria, Lepanto, Don
Sebastian av Portugal). Många av H:s skrifter, även
värdefulla historiska, ha gått förlorade. ”Versos”
äro utg. i ”Bibliotheca romanica” (1909, med
bib-liogr.), ”Poesias” i ”Clåsicos castellanos” (26,
1914).
de Herrera [ärä’ra]. 1) Francesco de H.
(el viejo), spansk målare (1576—1656),
verksam i Madrid, även som kopparstickare och
medaljör. H. arbetade i en för Spanien ny, frisk,
naturalistisk stil med monumental verkan och var
även den förste spanjor, som målade naket i
större omfattning. Huvudarbeten: ”Yttersta
domen” (San Bernardo i Sevilla), en San
Bonaven-tura-svit (San Bonaventura i Sevilla) m.fl., även
genrebilder med hel- el. halvfigurer.
2) Francesco de H. (el mozo), den föreg:s
son, målare och arkitekt (1622—85). H. målade
genrescener, gärna med fiskar, och senare huvudsaki.
religiösa motiv i olja och al fresco, ofta med
försummad teckning men med glödande kolorit.
Huvudarbeten: ”Det heliga sakramentets triumf”
(katedralen i Sevilla), ”Den helige Hermengilds
— 323 —
— 324 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
