Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herrevadskloster - Herrevik - Herrgård el. herresäte - Herrgårdsost
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERREVIK
nets äldsta kända former äro från noo-talet, de
heriuado (1123—70) och in Heriuadum. Senare
leden är former av vad, vadställe, syftande på
ett grunt ställe i Rönneå. Förra leden är trol.
ett namn på ån, t.v. icke säkert tolkat. P.;Er.
Herrevik, fiskläge i östergarns* sn på Gotland.
Herrgård el. herresäte, i mots. till
bondgård en för ståndspersoner bebyggd lantgård, i
regel av större areal och friliggande i förh. till
de gamla bylagen. Med benämningen avses dels
egendomen, godset, dels i inskränktare mening
själva bebyggelsen på gården. H:s uppkomst står
i samband med tillkomsten under 1100—1200-talen
av ett privilegierat stormansstånd, som utförde
rusttjänst. Innehavet av h. var sålunda från
början ett prerogativ för adeln el. frälset*, som tid
efter annan utrustades med ett flertal privilegier
(se Säteri). Genom vasatidens och ] 600-talets
kungliga donationer av jord och räntor ökades antalet
h. väsentligt men minskades genom Karl XI:s
reduktion. De genom den sistn. till Kronan
indragna godsen apterades i stor utsträckning till
boställen för militära och civila
befattningshavare; även sådana boställen hänföras, i den
mån de voro ståndsmässigt byggda, till h. Hit
hänföras också på så sätt byggda gårdar vid bruk
och industrier, bruksherrgårdar. — H:s
storlek och karaktär är mycket skiftande, från
anläggningar av slottstyp (se Slott) till blygsamma,
bondgården närstående typer. Detta förhållande
präglar också bebyggelsen, som företer en högst
skiftande skala. Byggnader av slottstyp äro
rikast i de centralsvenska landskapen, där särsk.
storhetstidens krigaradel uppförde storartade
anläggningar, presenterade bl.a. i Eric Dahlberghs
Sveciaverk. Den genomsnittliga svenska h. är i
regel byggd i timmer. I fråga om arkitektur
skiljer sig h. från bondgården därigenom, att den
förra sökt följa rådande tidsstilar. Under
medeltiden byggdes herresätena vanl. i form av
befästa gårdar (borgar*), i regel vid sjöar el.
vattendrag och omflutna av vatten. På 1500—1600-talen
ersattes småningom den befästa gården av andra
anläggningsformer utan fortifikatoriska avsikter,
främst av en typ med en fyrsidigt kringbyggd
mangård och en på avstånd härifrån belägen
sluten ladugårdsfyrkant. Under loppet av karolinsk
tid inkom en planläggning i mangården enl. fransk
smak med huvudbyggnad, flankerad av ett el. flera
par symmetriskt lagda flyglar. Denna typ blev
gängse under 1700—1800-talen, med flyglarnas antal
i regel inskränkt till ett par, vilket är den allmänna
svenska herrgårdstypen. Bebyggelsen
kompletterades alltid genom en trädgård, på 1600—1700-talen
i fransk smak, arkitektoniskt planerad i noga
anslutning till huvudbyggnaden. Mot slutet av
1700-talet tillkom den romantiska engelska parken, ett
slags naturpark utan anslutning till bebyggelsen.
Utmärkande för h. äro också de längs
uppfartsvägarna planterade alléerna. — H:s
huvudbyggnad (herrebyggning, corps de logis) var på 1500—
1600-talen, i de fall den icke utgjordes av ett
stenslott, gärna en vanlig timrad envåningslänga med
ett flertal rum i rad. Under 1600-talets andra
hälft upptogs i allt större utsträckning en fransk
rumsindelning med förstuga och en stor sal i
husets mitt och två rum vid gavlarna, och denna
jämte andra, rikare utformade, franska
planlösningar blevo sedan dess regel. Samtidigt blevo
tvåvåningshus allt vanligare. I det yttre
karakteriserades det karolinska herrgårdshuset av det
s.k. säteritaket, en speciell svensk taktyp,
konstruerad i två avsatser med en med små fönster
försedd stående mellanled. Vid mitten av 1700-talet
upptogs det franska brutna taket (mansardtaket),
som kännetecknade rokokons och den äldre
gustavianska tidens herrgårdsarkitektur. Denna
taktyp behöll sin popularitet till långt in på 1800-taIet,
ehuru redan mot slutet av 1700-talet en
klassicistisk typ, ett lågt sadeltak, uppträdde som
konkurrent och blev allt vanligare. Karl-Johans-tidens
herrgårdshus byggdes i regel med lågt sadeltak
el. med mer el. mindre platta taktyper. Väggarnas
revetering med ljus puts var också ett stilmärke
för Karl-Johans-tiden. Under 1800-talets andra
hälft uppträdde romantiska herrgårdstyper i äldre
stilar (nygotisk stil, renässans etc.) samt slutl.
byggnader av villatyp. — Det svenska
herrgårds-beståndet av i dag representerar alla typer från
1500-talet och framåt och ger en synnerligen god
belysning av svensk stilhistoria, varvid man kan
konstatera den intressanta omklädnaden av
främmande förebilder och idéer i svensk dräkt.
Detsamma gäller h:s inredning, där olika tidsmiljöer
finnas rikligt företrädda. Våra h. bevara också i
sin möblering landets värdefullaste bestånd av
gammal svensk möbelkonst, förutom betydande
skatter av porträtt och annan konst, bibliotek, arkiv
etc. Genom sin anpassning till tidsstilarna samt
som centraler för bygdernas kulturliv har h. i
hög grad påverkat kulturen i den svenska
landsorten samt ägt en stor kulturhistorisk betydelse
även i många andra avseenden. — Litt.: E.
Lundberg, ”Herremannens bostad” (1935); M. Hofrén,
”Herrgårdar och boställen” (1937); G. Selling,
”Svenska herrgårdshem under 1700-talet” (s.å.);
”Svenska slott och herresäten” (1908—14, n.f. 1918
—23, reg. 1924, ny saml. 1931—34). Hfn.
Herrgårdsost är 35—38 cm i diam., 12—15 cm 1
höjd, 12—15 kg i vikt, liknar till texturen
schwei-zerosten och har en gång uppstått under försök att
framställa denna ostsort. Medan ostmassan vid
beredning av andra ostsorter i allm. söndersmulas
vid formningen och därvid mer el. mindre luft
inkommer mellan ostkornen, samlas för att undvika
detta ostmassan vid beredningen av h. under
vasslen till en klump före överförandet i formen. Detta
tillvägagångssätt är hämtat från
schweizerostbered-ningen och betingar uppkomsten av de 5—10 mm
stora, cirkelrunda, för h. såväl som för
schweizer-osten karakteristiska håligheterna el. piporna i
den f.ö. täta massan. Att det härvid icke samtidigt
erhölls den för schweizerosten karakteristiska
smaken, berodde på att man icke insåg betydelsen av
el. var förtrogen med schweizarnas speciella
behandling av den vassle, i vilken de extraherade
löpet och ovetande framfraktionerade de
långstav-formiga mjölksyrebakterier, som genom senare
undersökningar visat sig vara orsaken till
schwei-zerostens spec. sötaktiga smak. Den svenska
”schweizerosten”, som sålunda endast till texturen liknade
den äkta schweizerosten, erhöll senare namnet h.,
därför att den företrädesvis bereddes vid större
herrgårdar. Därigenom att senare renkultur av
— 327 —
— 328 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
