Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herriot, Édouard - Herrlin, Axel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERRLIN
inrikespolitiken samarbetade han som
konseljpresident nära med socialisterna. Han
förmådde icke bemästra de statsfinansiella
svårigheter, som delvis berodde på att
affärsvärlden misstrodde hans politiska hållning, och
i april 1925 störtades hans regering. I
egenskap av deputeradekammarens president 1925—26
ingrep H. i juli 1926 uppseendeväckande i den
finansiella debatten och kullkastade Caillaux’
förslag om vittgående fullmakter åt regeringen. Han
bildade själv en ny ministär, som avgick redan
efter 2 dagar — den hade främst kommit till
för att visa behovet av en samlingsregering. I
regeringen Poincaré, som under de följ, åren
stabiliserade francen, var H. undervisningsminister.
Som bemärkt kulturpersonlighet med mångsidiga
bildningsintressen var han väl ägnad för denna
uppgift. Internationellt blev han känd även som
varm förespråkare för den europeiska
enhetstanken (se Europas förenta stater). I slutet av
1920-talet, då Chautemps och Daladier voro
radikalsocialistiska partiets förgrundsmän, hade H. en
mera undanskymd ställning i fransk inrikespolitik,
men 1930 blev han åter partiledare, och efter
vänsterns valseger 1932 bildade han sin 3:e
ministär, i vilken han själv var utrikesminister. Han
träffade överenskommelsen i Lausanne om
krigsskadeståndet och slöt en gentlemen’s agreement
med MacDonalds regering för att stärka
Frankrikes ställning gentemot Tyskland. Ehuru
anhängare av försoningspolitik var H. uppmärksam
på faran av ett nytt tyskt hot mot Frankrikes
säkerhet. Hans ministär föll i dec. 1932 på frågan
om den franska skulden till USA. H. behöll en
stark position och influerade alltjämt även den
franska utrikespolitiken. Han blev i febr. 1933
ordf, i deputeradekammarens utrikesutskott och
förberedde under två besök i Moskva 1935 års
fransk-ryska pakt. Han var 1934—36 minister
utan portfölj men med betydande inflytande i
Doumergues, Flandins, Bouissons och Lavals
regeringar. Inom sitt parti kom han i motsättning
till den av Daladier ledda vänsterflygeln, lämnade
ordförandeposten i dec. 1935 och valdes följ, år
till partiets hederspresident. Han var motståndare
till Münchenpolitiken och hörde till dem, som
inför sammanbrottet i Frankrike 1940 förordade
fortsatt kamp mot Tyskland från de franska
besittningarna i Afrika. Under förhandlingarna i
Bordeaux i juni s.å. stödde han i det längsta
Paul Reynaud men motsatte sig till en början
icke direkt marskalk Pétain, sedan denne hade
tagit makten; då Pétains förslag till en ny,
auktoritär författning framlades i
nationalförsamlingen i juli s.å., nedlade H. sin röst. Han drog
sig därefter tillbaka från det politiska livet, men
då Laval genom dekret i aug. 1942 definitivt
upplöste kamrarna, protesterade H. jämte senatens
president Jeanneney i ett öppet brev till Pétain
och varnade samtidigt för varje steg, som kunde
leda till att Frankrike droges in i krig med de
allierade. H. utträdde vid samma tidpunkt ur
Hederslegionen som protest mot att två franska
officerare, vilka hade stupat i tysk tjänst på
fronten i Ryssland, postumt hade tilldelats
Hederslegionens kors. I okt. s.å. arresterades H. av
Vichy-regeringen. Då de allierades militära aktivitet
öka
des, försökte Laval, i avsikt att rädda
Vichy-regi-men, förmå H. att bilda regering. Denne vägrade
och deporterades till Tyskland. Han befriades i
april 1945 i en ort v. om Berlin av ryska trupper,
fördes till Moskva och återvände därefter
omedelbart till Frankrike. Han återvaldes till
borgmästare i Lyon, den stad, som genom åren hade
varit en fast punkt i hans politiska karriär, och
blev ånyo ledare för Radikalsocialistiska partiet.
I jan. 1947 valdes han till president för
nationalförsamlingen. — H. intresserar sig livligt för de
nya strävandena efter 2:a världskriget att
upprätta en europeisk federation. Han har eg. aldrig
varit partiman i trängre bemärkelse. Lysande
parlamentariker och stor vältalare har han under
årtionden även varit en av sitt lands främsta
kulturpersonligheter. Han har idkat ett flitigt
författarskap, omfattande historiska och politiska
arbeten, essäer och reseskildringar. Han utgav 1948
i:a bandet av sina memoarer under titeln ”Jadis”. S.å.
valdes han till led. av Franska akad. Bland hans
övriga skrifter märkas ”Madame Récamier et ses
amis” (2 bd, 1904), ”Agir” (1917), ”Créer” (1917
—19), ”Dans la forét normande” (1925), ”La vie
de Beethoven” (1929; sv. övers. 1931), ”Europé”
(1930; sv. övers, s.å.), ”La France dans le monde”
(1933), ”Le problème des dettes” (s.å.), ”Orient”
(1934), ”Lyon n’est plus” (4 bd, 1937—40), ”Aux
sources de la liberté” (1939), "Hommage å la
ré-volution” (s.å.). — Litt.: B. L. E. Jammy-Schmidt,
”Les grandes thèses radicales: de Condorcet å É.
H.” (1931); monogr. av P. Grosclaude (1932) och
G. Suarez (s.å.). S.Br.
Herrli’n, Per Axel Samuel, filosof (1870
—1937), fil. dr i Lund 1892, doc. där i teoretisk
filosofi s.å., vid Göteborgs högsk. 1906, prof:s
titel 1911, kallad till
prof, i psykologi och
pedagogik vid Lunds
univ. 1912; avgick vid
uppnådd
pensionsålder 1935. H:s
metafysiska intresse,
röjande sig i hans första
skrift, ”Studier i
Ni-colaus’ af Cues
filosofi” (1892), bibehöll
sig alltjämt, medan
han förde sina
undersökningar in på det ena
specialområdet efter
det andra. Redan denna
skrift har därjämte ett motivhistoriskt inslag, som
fortsätter sig i en följd av senare skrifter: ”Till
ändamålsbegreppets historik” (1900),
”Renaissan-cens etik” (1904), ”De klassiska riktlinjerna för
Kants filosofiska utveckling” (i ”K. Humanistiska
vetenskapssamfundet i Lund. Årsberättelse”,
1923/24, tr. 1924). I dessa arbeten, där
motivhistorien alltid är förenad med
motivkritiken och systematiken, har H. framhävt de
genom tiderna fortlöpande motivlinjerna i allt större
sammanhang; alldeles särsk. i den föga
omfångsrika skriften om Kant har han kommit till en
överskådlighet i stor stil, på en gång historisk och
systematisk. Kontinuitetstanken är, som han själv
framhävt, den ledande i hans forskning. Utan att
— 331 —
— 332 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
