Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herrnhut - Herrnhutism - Herrstuga (anderstuga, gäststuga, nystuga, sal) - Herråkra - Herräng - Herrängsfältet - Herschel, 1. Sir William - Herschel, 2. Caroline - Herschel, 3. Sir John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERRNHUTISM
litz; 1,550 inv. (1933); grundad av medl. av
Evangeliska brödraförsamlingen* på 1700-talet; säte för
brödraförsamlingens direktion och
missionsdirek-tion; här finnas också teologiskt seminarium och
andra brödraförsamlingens uppfostringsanstalter.
I H. finnes Zinzendorfs grav.
Herrnhutism’, se Evangeliska
brödraförsamlingen.
Herrstuga, även kallad anderstuga,
gäststuga, nystuga el. senast sal, var
helg-dagsrummet el. högtidssalen i bondgårdarnas
parstuga. När h. icke användes för feständamål,
togs den ofta i anspråk som förrådsrum. H. var
ofta försedd med målningar.
Herråkra, socken i Uppvidinge hd i Småland,
Kronobergs län, och församling i Dädesjö och
Herråkra pastorat i Uppvidinge kontrakt av Växjö
stift, invid häradets s.v. gräns; 74,55 km2, därav
72,17 land; 265 inv. (1949). H. uppfylles av
skogs-och mossmarker med småsjöar; högsta punkten
266 m ö.h. Åkern utgör blott 4 °/o av landarealen,
skogsmarken 74 %. Med endast 3,7 inv. pr km2
är H. Smålands glesast befolkade socken. Heda
kronopark ligger inom H. Kyrkan av trä
byggdes 1803. — Socknen är i början av 1600-talet
utbruten ur Dädesjö. Det saknas gamla belägg
på namnet, som är rätt dunkelt; senare leden är
en form av åker, och förra leden kan möjl. vara
obestämd form av Herren, d.v.s. Gud. Namnet
skulle då ha givits åt den plats, där kyrkan rests.
Se A. Eile, ”Värends sockennamn” (i ”Hyltén
Cavallius-fören:s årsb.”, 1925, sid. 34). P.;Er.
Herräng, industrisamhälle i Häverö sn i
Roslagen, vid Singöfjärden 20 km s.ö. om östhammar;
600 inv. (1946). Här finnas järnmalmsgruvor
(Herrängsfältet), masugnar, elkraftverk samt
järnverk (tackjärn) med anriknings- och
sintrings-verk, tillhörande Herrängs gru f-a b.,
grundat 1889, med ett aktiekapital av 1,5 mkr, 275 arb.
och ett årligt tillverkningsvärde av 5 mkr. Hamn
med 60 m kaj vid 4—2,3 m djup. Gruvorna torde
ha bearbetats redan under medeltiden. — Äldre
belägg saknas för namnet, som t.v. är
oförklarat. P.;Er.
Herrängsfältet, gruvfält i Häverö sn, Uppland,
innehåller ett flertal järnmalmskroppar, vilka tills,
med leptit bilda större och mindre brottstycken i
urgranit el. också ingå i mera sammanhängande
leptitfält, vilka äro rikt genomvävda av gråa och
röda urgraniter. Den äldre berggrunden
genomsättes av ett stort antal grönstensgångar.
Malmerna äro i huvudsak svartmalmer, åtföljda av
skarn och kalksten. Som ett underordnat inslag
förekommer kvartsrandig malm. Skarnet utgöres
dels och övervägande av granat, pyroxen och
ak-tinolit, dels uppträder ett magnesiarikare skarn,
bestående av diopsid, tremolit, antofyllit och talk.
I samband med granitinfiltrationen har en
nybildning av kvarts, fältspat, hornblände och epidot
ägt rum i skarnmalmen, som ofta erhållit en
mycket inhomogen utbildning. Därjämte har en mer
el. mindre riklig impregnering med sulfidmineral
skett, särsk. i malmbrottstyckena, där
svavelhalten kan uppgå till över 2 °/o. De vanligast
förekommande sulfiderna äro svavelkis, magnetkis och
zinkblände. — H. var känt redan på 1500-talet.
I äldre tider bröts endast den rikare malmen, som
torde ha hållit omkring 50 °/o järn. Numera är
driften helt inriktad på brytning av
anriknings-malm med en järnhalt av i genomsnitt 31—35 °/o.
Malmproduktionen uppgick 1939 till 60,000 ton.
H. äges av Herrängs gruf-ab. S.Hj.
Herschel [hø’Jøl]. 1) Sir Frederick William
H., engelsk astronom
av tysk börd (1738—
1822). Född i
Hannover utvandrade H. 1757
som musiker till
England och blev 1766
musikdirigent i Bath.
Han bedrev ivrigt
astronomiska studier med
av honom själv
konstruerade spegelteleskop av ända upp till
40 fots brännvidd och
4 fots diam., och
under sin 1779
påbörjade systematiska
ge
nommönstring av himlavalvet påträffade han 13/s
1781 planeten Uranus, vilken upptäckt med ens
skaffade honom världsrykte och anställning som
hovastronom hos Georg III. H. kunde nu helt ägna
sig åt vetenskapen och bosatte sig slutl. i Slough
vid Windsor. Genom sina forskningar och
upptäckter (huvudsaki. publicerade i engelska
vetenskaps-akad:s ”Transactions”, senare utg. som ”Scientific
papers”, 1912) är H. en av alla tiders största
astronomer; bl.a. fann han 2 saturnusmånar (178g), 2
uranusmånar (1787), ett stort antal dubbelstjärnor,
nebulosor och stjärnhopar samt införde genom
sina ”stjärnlodningar” en ny metod att bestämma
vårt solsystems plats i Vintergatan samt dennas
utsträckning och form. H. utförde även med hjälp
av stjärnornas egenrörelser den första
bestämningen av solsystemets rörelse i rymden (se Stjärnor).
— Litt.: Biogr. av R. Wolf (1867), E. S. Holden
(1881) och J. Sime (1900). W.N.
2) C a r o 1 i n e Lucretia H., den föreg:s syster,
astronom (1750—1848), var brodern behjälplig i
hans astronomiska arbeten och upptäckte bl.a. 8
kometer och 9 nebulosor. Hennes ”Memoir and
correspondence” utgavs 1875.
3) Sir John Frederick William H., son till
H.i), astronom (1792—1871), fortsatte efter faderns
död de astronomiska observationsarbetena i Slough,
företog 1834—38 i Feldhuysen (Godahoppsudden)
en genommönstring av s. himlavalvet som en
fortsättning av faderns arbete över n. och upptäckte
härunder ett stort antal nebulosor, stjärnhopar
och dubbelstjärnor (”Results of astronomical
observations made at the Cape of Good Hope”, 1847),
blev efter återkomsten baronet och var 1850—55
kungl. myntdirektör. Bland H:s skrifter märkas
vidare en katalog över nebulosor och stjärnhopar
(”Catalogue of nebulae and dusters of stars”,
1863) samt den klassiska ”Outlines of
astro-nomy” (1849). — H., som även var en av
fotografiens föregångsmän, framställde
natrium-tiosulfatet och införde det som fixeringsmedel,
påvisade, att silverbromiden hade större
ljuskänslighet än övriga silverhalogenider, gjorde de
första rönen om det röda ljusets blekande
inverkan på silverbilder (se Herscheleffekt) samt
— 335 —
— 336 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
