Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hertig - Hertigdöme - Hertigdömena - Hertigen av Yorks ö - Hertig Fredrik av Normandie - Hertiginnan av Finland - von Hertling, Georg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTLING
nare även i Schwaben, Lothringen och Franken.
De tyska kejsarna sökte dock stävja dessa farliga
medtävlares makt, främst genom att höja dem
underlydande grevar och biskopar, vilket ock
lyckades så väl, att många grevskap blevo kärnan
för nya statsbildningar, de tyska furstendömena
och landen, och hertigdömena sprängdes. Dessa
splittrades även genom arvskiften och avskiljande
av gränsområden i Nordalbingien och Ostmark,
det senare Österrikes länder. Nya, mindre
hertig-dömen uppstodo ock som självständiga bildningar;
särsk. det gamla Sachsen splittrades så. H.
förlorade tidigt all ämbetsmannakaraktär, och
hertigvärdigheten blev en titel för vissa riksomedelbara
landsfurstar, slutl. även titel för tyska högadelns
högsta klass. Skillnaden mellan dessa två grupper
minskades avsevärt, då med tiden de större
landsfurstarna antogo nya och högre titlar (konungar,
kurfurstar, storhertigar etc.) och endast de mindre
bibehöllo hertigvärdigheten, samt försvann
nästan helt, då 1918 de då bestående suveräna
hertigdömena, Anhalt, Braunschweig,
Sachsen-Alten-burg, Sachsen-Coburg-Gotha och
Sachsen-Meining-en, avskaffades. — I senromerska riket var h:s
motsvarighet, dux, militärbefälhavare med viss civil
myndighet i rikets gränsprovinser. 25 sådana duces
uppräknas i en romersk statskalender från o. 400.
Titeln dux upptogs sedan i de romanska delarna av
frankiska riket för dettas högsta vasaller, t.ex. i
Normandie, och ordet duc el. dess avläggare (duca,
duce, duque) har med tiden blivit den högsta
adelstiteln i Frankrike och Spanien, medan den i Italien
på gr. av för flitig utdelning sättes efter principe-,
även styresmannen i Venedig och i Genua, d o g e n,
var urspr. anförare i krig. — De anglosaxiska
hövdingar, som på 400-talet erövrade England,
kallades h. i ordets ursprungliga bemärkelse. Sedermera
blev dux i diplomen från detta land den latinska
övers, av ealdorman och jarl samt infördes på
1300-talet som en självständig titel, numera duke, för
den högsta engelska adeln. — I Norden förekommer
ordet h. först om försvararen av Danmarks
gränstrakter, Knut Lavard, o. 1125, och titeln fästes
sedan vid Sönderjylland, som senare jämte
Hol-stein i Danmarks historia går under beteckningen
hertigdömena. Tillfälligt funnos danska h. även i
Estland och Halland; i sistn. landskap skilde man
mellan hertigdömet S. Halland och grevskapet N.
Halland. — I Sverige användes h. först som
en från tyskan hämtad övers, av lat. dux, med vilket
det sv. jarl sedan gammalt återgavs, t.ex. för Birger
Jarl. Dennes näst äldste son Magnus blev den
förste ”Svea h.”, medan den yngre sonen Bengt
1284 blev h. över Finland. Magnus’ yngre söner
innehade även hertigdömen, som under striderna
mot Birger omdanades till självständiga riken,
omfattande stora delar av Sverige. Nyköpings
gästabud 1317 gjorde dock ett brått slut på
hertigvär-digheterna. Sedan kungagunstlingen Bengt
Algotsson på 1350-talet burit hertigtitel — denna var
knuten till Halland och Finland —, upptogs den
åter av Gustav Vasa för hans söner 1556—60.
Stora delar av riket förlänades dem som
fursten-dömen. Johan fick omfattande län i Finland,
Magnus i Östergötland, Karl i Södermanland, Närke
och Värmland. Erik innehade som tronföljare
Kalmar och ö. Småland. Liksom under de medeltida
folkungarna uppkommo svåra och för riksenheten
farliga slitningar mellan kungamakten och h., helst
som de sistn:s ställning enl. det grundläggande
dokumentet, Gustav Vasas testamente, var ganska
oklar. Genom Arboga artiklar* sökte väl Erik XIV
begränsa h:s makt, men Johan inlät sig det oaktat
på en egen, vidlyftig utrikespolitik. Stridigheterna
slutade med att först hertig Johan, så hertig Karl
med våld satte sig i besittning av kronan,
varigenom riksenheten till slut räddades. Nya
hertigdömen skapades dock för Johan III:s yngre son
Johan 1600 i Östergötland; vid Karl IX:s död fick
hans yngre son Karl Filip faderns f.d. hertigdöme.
Efter hans död 1622 utdelades icke vidare
hertigdömen; dock innehade Karl Gustavs fader Johan
Kasimir 1651—52 hertigtiteln för sin förläning,
Stegeborgs län, likaså hans yngre son Adolf Johan
1652—89. Efter revolutionen 1772 gjorde Gustav III
sina bröder till titulärhertigar av var sitt svenska
landskap, en sed, som därefter fortsatts i svenska
kungahuset. Någon ämbetsställning el. politisk
maktbefogenhet följer emellertid ej av dessa nyare
hertigtitlar. — I Norge brukades titeln h. någon
enstaka gång under medeltiden som liktydig med
jarl, t.ex. hertig Skule i st.f. Skule jarl. — Litt.: se
art. Friherre och Furste samt F. Westling, ”Hertig
Karls furstendöme 1568—92” (1883); K. Gk
Lund-quist, ”Om hertigdömenas statsrättsliga ställning”
(1895); W. Sickel, ”Wesen des Volksherzogtums”
(i ”Hist. Zeitschrift”, 52, 1884). [K.]B.
Hertigdöme, en hertigs* ämbetsområde el.
furstendöme. Termens betydelse är underkastad
samma förskjutningar som hertigtiteln.
Hertigdömena, i Danmark gängse beteckning för
Slesvig och Holstein fr.o.m. senmedeltiden, då
Hol-stein 1474 — liksom tidigare Slesvig — blev
hertigdöme, fram till 1864, då de skildes från Danmark.
Under tiden 1814—64 kan även Lauenburg
inbegripas i benämningen h.
Hertigen av Yorks ö, se Bismarcksarkipelagen.
Hertig Fredrik av Normandie, se Eufemiavisorna.
Hertiginnan av Finland, historisk berättelse av
Z. Topelius; huvudperson är Eva Merthen*.
von Hertling, Georg, greve, tysk politiker
(1843—1919). Som prof, i filosofi i Bonn och
München förfäktade den strängt katolske H. en
teleologisk världsåskådning, enl. vilken det är
människans plikt att arbeta för den gudomliga
världsplanen. Han försvarade naturrätten och kritiserade
den marxistiska socialismen för dess
materialistiska världsåskådning. Politiskt var H. centerman
och ultramontan; 1875—1912 var han med avbrott
för 1890—96 medl. av riksdagen och från 1909
ordf, i dess centergrupp. 1891 utsågs han till
ständig medl. av bayerska riksrådet och blev 1912
bayersk ministerpresident. V11 1917 utnämndes han
till rikskansler efter Michaelis, en ytterst krävande
post, för vilken redan hans höga ålder gjorde
honom mindre lämpad; hans stora erfarenhet kunde
ej ersätta hans brist på initiativkraft och
viljestyrka. Mot den militära ledningen, vars alltmera
ökade krav han ej förmådde motsätta sig, vågade
han ej söka stöd hos riksdagen, då han principiellt
ogillade en verklig parlamentarism och dessutom
icke kunde lita ens på sitt eget parti, då de tyska
motgångarna började på allvar sommaren 1918.
29/o 1918 lämnade han sin post, sedan även kejsaren
— 341 —
— 342 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
