Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heruler - Herulf, Gustaf - Heruth - Hervararsagan - Herwarth von Bittenfeld, Carl Eberhard - Hervé (Ronger), Florimond - Hervé, Gustave - Herwegen, Ildefons
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERULF
från Norden. Efter 200-talets mitt uppdyka h.
både n. om Svarta havet, deltagande i de gotiska
plundringstågen mot Grekland, och i v., där de
286 besegrades på ett plundringståg in i Gallien.
På båda dessa folkvandringstidens stridsfronter
möta oss i fortsättningen h:s namn. I v. tycks det
s.k. västheruliska riket, om vars läge och historia
intet med visshet är bekant — man har velat
förlägga det till s. Jylland och Fyn —, ha bestått in
i 500-talet. De i ö. bosatta h. ha under
300—400-talen stått under östgotisk och därefter hunnisk
överhöghet. Efter hunnerväldets fall ha sannolikt
dessa h. 453 slagit sig ned i landet kring March
och Theiss. Deras rike utvecklades kraftigt, och
inemot 500 var det en av de germanska
huvudmakterna i ö. En plötslig katastrof följde i början
av 500-talet, då h. i grunden besegrades av
lango-barderna. En del av folket begav sig norrut till
Skandinavien och bosatte sig ”nära götarna”, en
del erhöll av den östromerske kejsaren land
upplåtet åt sig på Balkanhalvön och antog
kristendomen. Förbindelser mellan de till Skandinavien
utvandrade och de på Balkan bosatta h. omtalas; en
delegation från de i s. boende h. avsändes en gång
till Norden för att bland de n. h. hämta sig en
konung. Inemot 550 utbröto stridigheter mellan h.
och kejsaren; dessa ändade med ytterligare en
katastrof för h., av vilka endast spillror nu
återstodo. Deras fortsatta historia är okänd. —
Naturligt nog har den heruliska folkspillrans
bosättning i Skandinavien livligt sysselsatt nordisk
forn-forskning; den är den första kända händelsen i
nordisk historia. Ett flertal olika meningar ha
framställts om var h. slagit sig ned: Värend,
Lister och v. Blekinge (L Lindquist), Gotland (H.
Hildebrand). En annan uppgift, att h. fördrivits
av danerna, har ävenledes föranlett åtskilliga
hypoteser. Varken i ena el. andra fallet har verklig
visshet rörande händelseförloppet vunnits och står
nog ej heller att vinna. B.
Herulf, Gustaf Georg, tandläkare (f. 2h
1892), studerade vid Stockholms högsk. 1912—16,
avlade tandläkarexamen 1920, var assistent vid
Tandläkarinst. 1921—22, föreståndare vid dess
röntgenlaboratorium 1923, blev laborator 1938
och prof, i dental röntgendiagnostik vid
Tand-läkarhögsk. i Stockholm 1948. H. har även
undervisat vid Helsingfors univ. Bland H:s skrifter
märkas ”Om kontrasteringen i tandröntgenbilden” (i
”Svensk tandläkare-tidskr.”, 1940), ”On sources
of error in radiographs of canine teeth of man”
(1940) och ”Om tändernas och käkarnas
röntgenanatomi” (i ”Nordisk medicinsk-odontologisk
Haandbog”, 1943). C.Lqt.
Heruth, politiskt parti i staten Israel, se Irgun
Zwai Leumi.
Her’vararsagan (isl. Hervarar saga ok HeiÖreks,
Hervors och Heidreks saga), en av de märkligaste
isländska fornaldarsagorna, föreligger i två olika
redaktioner. Kompositionen är mycket lös; det
sammanhållande elementet är uteslutande det
olycks-bringande svärdet Tirfing*. I H. berättas bl.a. om
striden på Samsö (se Angantyr och Hjalmar den
hugfulle), om sköldmön Hervor*, om dennas son
Heidrek, kung i Reidgotaland, och slutl. om det
väldiga slag, som utkämpades mellan Heidreks
söner Angantyr och Hlod (Hlpör) om deras
fäderne
arv, varvid den senare, som är av oäkta börd, får
hjälp av hunnerna. Sagan förmodas vara avfattad
på 1200-talet men innehåller och bygger på dikter
av delvis säkert mycket hög ålder. Märkligast av
dessa äro fragmenten av ”Hlodskvädet”*, en
verklig eddadikt, som skildrar den stora kampen och
dess förhistoria, och en stor saml. gåtor (”Getspeki
Heiöreks”). — H. utgavs först av O. Verelius 1672
(med sv. övers.), senare bl.a. av S. Bugge (1873)
och J. Helgason (1924). E.No.
Herwarth von Bittenfeld [-fält], Carl
Eberhard, tysk militär (1796—1884), officer vid inf.
1813, generalmajor 1852, general av inf. 1863,
generalfältmarskalk och avsked 1871. H. deltog i
fälttågen 1813—15 och ledde som armékårchef
1864 intagandet av Als. Under 1866 års fälttåg var
han chef för Elbearmén och 1870—71
generalguvernör i försvarsområden vid gränsen mot
Nederländerna och Belgien. H. var från 1872 led. av
preussiska herrehuset.
Hervé [ärve’] (eg. Ronge r), Florimond,
fransk tonsättare (1825—92), skapare av den
burleskt frivola franska operetten, som sedan
fulländades av Offenbach. Bland hans verk, till vilka
han ofta själv skrev texten, märkas ”L’æil crevé”
(1868), ”Le petit Faust” (1869) och det
självbiografiska ”Mlle Nitouche” (1883; ”Lilla helgonet”). Vid
sidan av sin verksamhet söm kompositör ledde H.
från 1856 i Strauss’ stil populärkonserter över hela
Europa.
Hervé [ärve’], G u s t a v e, fransk publicist
(1871—1944). H. verkade först som
läroverks-lärare men fick 1901 lämna sin befattning på
gr. av sin häftiga antimilitaristiska inställning.
Han framträdde sedan som advokat men gjorde
sin främsta insats som publicist och politiker.
Han var medl. av det socialdemokratiska partiet
och tillhörde länge
dess radikala grupp.
Han redigerade från
1906 tidn. ”La
Guer-re sociale”. Vid 1 :a
världskrigets utbrott
svängde han starkt till
höger, lämnade 1916
socialistpartiet och
förändrade sin tidn:s
namn till ”La
Victoi-re”; han blev en av
Clemenceaus ivrigaste
medhjälpare i pressen.
Sin patriotiska
journalistik utgav H. i en
rad volymer, ss. ”Après la Marne” (1915), ”La
patrie en danger” (s.å.), ”Jusqu’å la victoire”
(1916). Av H:s övriga skrifter kunna nämnas
”Mes crimes” (1912), en självbiografisk skildring,
och ”Nouvelle histoire de 1’Europe” (1931). E.
Heriwegen, 11 d e f o n s, tysk katolsk teolog
(1874—1946), jur. och teol. hedersdr, abbot vid
benediktinklostret Maria Laach 1913—46. Bland
H:s skrifter märkas ”Der heilige Benedikt” (1917;
sv. övers. 1945) och ”Antike, Germanentum und
Christentum” (1932). Han var även utg. av
”Beiträge zur Geschichte des alten Mönchtums
und des Benediktinerordens” (1912—41) samt se-
— 351 —
— 352 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
