Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herwegen, Ildefons - Herwegh, Georg - Herweghr, Daniel - Hervey, släkt - Herveyöarna - Hervieu, Paul - Hervor - Herz, Henriette - Herzegowina - Herzen, Alexander Ivanovitj (Gertsen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERZEN
rien ”Ecclesia orans” (i—22, 1922—39). ”Heilige
Überlieferung”, festskrift till H., utkom 1938.
Herwegh [här’vek], Georg, tysk författare
(1817—75). Med ”Gedichte eines Lebendigen”
(1841) framträdde H. som en av det revolutionära
Tysklands schwungfullaste tendensdiktare, ofta
med slående refräng i Bérangers stil. Från
Preussen, dit han flyttat, utvisades han på gr. av
angrepp på censuren och förde sedan en
kringflackande tillvaro. 1844 utkom en ny saml. ”Gedichte
eines Lebendigen”, 1845 ”Gedichte und kritische
Aufsätze”. Hetsigt agitatoriskt yrkade H. i sin
dikt framför allt på handling och tog även
praktiskt del i
revolutionen 1848 men flydde
efter det med
vapenmakt nedslagna
arbetarupproret i Baden
till Schweiz. I och med
revolutionens
misslyckande slocknade H:s
poetiska eld. Postumt
utkommo ”Neue
Gedichte” (1877), som
beslagtogos i
Tyskland. Många av H:s
dikter finnas i övers,
till sv. (t.ex. av C. V.
A. Strandberg och C.
L. östergren). Postumt utkommo även ”Briefe von
und an H.” (1896) och ”Briefwechsel mit
sei-ner Braut” (1906). — Litt.: C. Petzet, ”Die
Blütezeit der deutschen politischen Lyrik” (1903);
V. Fleury, ”Le poète G. H.” (1911). A.Bd.
Herweghr, Daniel, biskop (1720—87), fil.
mag. i Uppsala 1746, lektor i Västerås 1758,
domprost där 1765, teol. dr i Lund 1768, biskop i
Karlstad 1773. Som framstående filolog och exeget
var H. led. av Bibelkommissionen.
Hervey [ha’vi, ha’vi], engelsk släkt, se Bristol,
sp. 1173.
Herveyöama [ha’vi-, ha’vi-], eng. Hervey Islands,
ögrupp s.v. om Tahiti, se Cook Islands.
Hervieu [ärvjö’], Paul Ernest, fransk
författare (1857—1915). Ironisk och konkret blev H.
en personligt formad men typisk representant för
realismen, delande dess pessimistiska syn på
samhällslivet. Han satiriserade de högre klassernas
ytliga sällskapsliv och försvarade den traditionella
moralen. Bland hans romaner märkas
”L’arma-ture” (1905) och ”Peints par eux-mèmes” (1898);
bland hans pjäser för teatern ”Les tenailles” (1896),
”La course du flambeau” (1901), ännu succépjäs på
Théåtre franqais, samt ”Le destin est maitre”
(1914). G.Lw.
Hervor, namn på personer i fornnordisk
hjältesaga. Mest bekant är H. (d.ä.) i Hervararsagan*,
dotter till Angantyr* från Bolmsö. Hon var en
vild sköldmö, som efter faderns död begav sig
till hans hög och besvor honom att utlämna
svärdet Tirfing*. Senare äktade hon konung Hovund
och hade med honom sönerna Angantyr och
Heid-rek. Den senare fick Tirfing och dräpte därmed
sin broder.
Herz [härts], Henriette, tysk-judisk
kulturpersonlighet (1764—1847). H. var g.m. en judisk
läkare och gjorde sitt hem i Berlin till en sam-
lingsplats för den romantiska intelligensen. Med
bl.a. Schleiermacher förde hon en livlig
brevväxling. Den unge Börne fann i hennes hem hjälp
och uppmuntran. Hon övergick till kristendomen
1817. Det filantropiska intresset var hennes livs
djupaste patos. Sin stora korrespondens brände
hon före sin död. — Litt.: H. Landsberg, ”H. H.”
(1913). A.Bd.
Herzegowina, se Hercegovina.
Herzen [här’tsan el. giä’rtsän], Alexander
I v a n o v i t j, rysk författare (1812—70), bar sin
moders namn (rysk form G e r t s e n), enär han
var född i en av den ortodoxa kyrkan ej erkänd
förbindelse mellan en
rysk godsägare
Jakov-lev och en tyska. Vid
univ. stiftade han
bekantskap med tidens
mest frisinnade idéer
och anammade
Saint-Simons läror. 1834
ar-resterades han jämte
likasinnade kamrater
och fick, ställd under
polisuppsikt, tillbringa
flera år i Vjatka och
Vladimir. Vid slutet
av denna tidsperiod
gifte han sig med sin
kusin Natalija, trotsande släktens vilja. 1840 fick
han återvända till Moskva, där han vid Belinskijs
sida intog en ledande ställning bland de
västerländskt sinnade intellektuella. 1846—47 utgav han
en rad noveller, bl.a. den uppmärksammade
berättelsen ”Vems är skulden?” med aktuellt
samhälls-filosofiskt ämne. 1847 dog fadern, och H. ärvde
en betydande förmögenhet, lyckades förskaffa sig
utlandspass och reste till Paris. Härifrån sände
han Nekrasovs tidskr. ”Sovremennik” 4 brev, där
han, överlistande censurens vaksamhet,
behandlade socialistiska idéer. Kort därpå utbröt
februarirevolutionen, vilken H. öppet hyllade, därmed
omöjliggörande ett återvändande till hemlandet.
Utvisad från Frankrike begav, han, sig till Rom,
deltog i omstörtningssträvanden, som
misslyckades, och for därefter till Schweiz, där han blev
nationaliserad. Efter en kort vistelse i Nizza slog
sig H. 1853 för en längre tid ned i England. Han
utgav nu på ryska en serie essäer och dialoger
”Från andra stranden” (tidigare på tyska ”Vom
anderen Ufer”, 1850), 1853 offentliggjorde han
även i:a d. av sina livfulla memoarer ”Verklighet
och tankar” (”Byloje i dumy”). Detta psykologiskt
och politiskt betydelsefulla verk fullbordades 1853
—68 (finnes i dålig sv. bearb., ”Memoarer”,
3 bd, 1902). Efter Krimkriget vändes H:s
intresse särsk. åt det ryska reformarbetet. 1857
grundade han tidn. ”Klockan” (”Kolokol”).
Ehuru städse officiellt förbjuden i Ryssland
var denna till 1861 landets mest
inflytelserika pressorgan; utan att uppge sin
socialistiska grundsyn var H. klarsynt nog att ge en
reformvänlig självhärskarmakt sitt insiktsfulla stöd.
Alexander II var en av tidn:s ivrigaste läsare, och
den stora bondefrigörelsen genomfördes till stor
del i anslutning till inlägg av H. 1862—63 intog H.
en starkt polskvänlig ställning och berövade sig
SU 13.
12 — Red. avsl. 25/s 49.
— 353 —
— 354 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
