Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hesselius, 1. Andreas (präst) - Hesselius, 2. Gustaf (målare) - Hesselius, 3. Andreas, Americanus (språklärare, redaktör) - Hesselius, 4. Gustaf (ornamentmålare) - Hesselius, 5. Johan - Hesselman, 1. Henrik - Hesselman, 2. Bengt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HESSELMAN
de i Gagnef 1725. — Brodern Samuel H. var
kyrkoherde i Christina 1723—31.
2) G u s t a f H., den föreg:s bror,
svensk-amerikansk målare (1682—1755), 1711 emigrerad till
USA, verksam huvudsaki. i Philadelphia. H. blev
USA:s förste konstnär av betydelse, bland hans
verk märkes en nattvardsframställning för en
kyrka i Maryland (1721, museet i Boston). H. var
även en högt skattad porträttmålare.
3) Andreas H. Americanus, son till
H.i), författare (1714—62), flyttade med fadern
från Amerika 1724, verkade som engelsk
språklärare i Uppsala, utgav veckotidskr. ”Thet swenska
nitet” (jämte O. Celsius, 1738) och ”Then swenska
sanningen” (på vers, 1739—-40), politiska dikter,
skådespel och i sht bröllops- och gravskrifter.
4) Gustaf H., den föreg:s halvbror,
ornamentmålare (1727—75), verksam i Stockholm. H.
arbetade på Stockholms slott under Johan Paschs
ledning, utbildade sig sedan i Paris till
historiemålare men tycks endast ha verkat som dekoratör.
5) Johan H., son till H.2), svensk-amerikansk
målare (1728—78), elev av sin fader och i sin tur
lärare för Charles Wilson Peale. Huvudsaki.
verksam som porträttmålare.
Hesselman. 1) Oskar August Henrik Vilhelm
H., botanist,
skogsman (1874—1943). fil.
dr i Uppsala och
doc. vid Stockholms
högsk. 1904, prof, och
föreståndare för
naturvetenskapliga avd.
vid Statens
skogsför-söksanstalt, nuv.
Statens skogsforsknings-inst, 1912, anstaltens
chef 1925. H. deltog i
A. G. Nathorsts
expedition till Spetsbergen
och Kung Karls land
1898 och publicerade
därifrån arbeten över arktiska växters geografi
och ekologi, delvis tills, med expeditionsdeltagaren
C. F. Gunnar Andersson. Han tillhörde
skogs-försöksanstalten från dess start 1902, och
genomförandet av anstaltens uppgift att bygga upp den
svenska skogsvården på nationell grund har särsk.
varit H:s och hans medarbetares förtjänst. H.
var även lärare i skoglig marklära vid
Skogs-högsk., utsågs till ordf, i de båda
riksskogstaxe-ringsnämnderna (1924 och 1934) samt tog mycket
aktiv del i det internationella skogliga arbetet.
Av hans skrifter, som särsk. behandla
växtsamhällena och deras biologi samt skogsmarkens
ombildning och dess inverkan på skogstillväxten,
märkas ”Zur Kenntnis des Pflanzenlebens
schwe-discher Laubwiesen” (1904), ”Vegetationen och
skogsväxten på Gotlands hällmarker” (i
”Skogs-vårdsfören:s tidskr.”, 6, 1908) och ”Studier över
salpeterbildningen i naturliga jordmåner och dess
betydelse i växtekologiskt avseende” (därst., 15,
1917) m.fl. arbeten, särsk. offentliggjorda i
”Meddelanden från Statens skogsförsöksanstalt” och
”Skogsvårdsförems (från 1927 Svenska
skogs-vårdsfören:s) tidskr.”, vars red. H. var från 1907
tills, med G. Schotte och från 1926 tills, med E.
Otto Hesselbom: Fädernegården, omkr. 1905.
Th. Laurins samling, Stockholm.
Lundh. — Litt.: C. Malmström, ”H. H.” (i
”Norrlands skogsvårdsförbunds tidskr.”, 1944). A.Hr.
2) Bengt Ivar H., den föreg:s bror,
språkforskare (f. 21/i2 1875), fil- dr och doc. i
nordiska språk i Uppsala 1902, prof, i Göteborg
1914, i Uppsala 1919, ordf, i
Ortnamnskommis-sionen från 1926, led. av Svenska akad. 1935. I
sina skrifter har H. framför allt behandlat svensk
språkhistoria, varvid han alltifrån sitt första
arbete ”Skiss öfver nysvensk kvantitetsutveckling”
(1901; i den av H. jämte R. G. Berg och O.
östergren grundade tidskr. ”Språk och stil”,
numera med namnet ”Nysvenska studier”) har
byggt på ett omfattande dialektstudium och låtit
skriftspråk och talspråk, gammalt och modernt
ömsesidigt belysa varandra. Här må nämnas:
”Stafvelseförlängning och vokalkvalitet” (1902),
”Sveamålen och de svenska dialekternas
indel
ning” (1905),
”Uppländskan som
skriftspråk” (i ”Uppland,
skildring af land och
folk”, 2, 1908), ”De
korta vokalerna i och
y i svenskan” (1909—
10), ett i svensk
ljudhistoria redan
klassiskt arbete, ”Studier
i svensk formlära”, 1
—2 (1911—31). I den
fina och som vanligt
hos H. metodiskt
intressanta avh. ”Giöta
— 365 —
— 366 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
