Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hettiter (hetiter, hittiter, hetéer, chetiter)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grundvalen för vår kännedom om h:s historia och
kultur. Senare ha utgrävningar företagits på ett
stort antal platser, och nytt, omfattande
källmaterial har bragts i dagen. Särsk. må nämnas
undersökningarna i Karkemisj samt i Alaca
Höyük, Karatepe och Kültepe (Kanes). På de
båda sistn. orterna äro nu (1949) ytterst
betydelsefulla turkiska undersökningar i gång. I
Karatepe har nyligen påträffats en text,
avfattad dels på feniciska, dels på hettitiska, skriven
med bildskrift, s.k. hettitiska hieroglyfer, ett
fynd, vars betydelse för tolkningen av denna
hittills otolkade skrift ännu ej kan överblickas.
Trots källmaterialets enorma tillväxt är vår
kännedom om h. fortfarande fragmentarisk, och
viktiga frågor kvarstå olösta. Bl.a. är
kronologien för tiden före 2:a förkristna årtusendets
mitt osäker, vilket sammanhänger med motsv.
osäkerhet i den äldre babyloniska kronologien
(jfr Babylonien, sp. 1031).
[C.F.] K.H.
Historia. Den äldsta historiskt gripbara
befolkningen i det inre Mindre Asien är det folk,
som i texterna från Boğazköy kallas
chatti-folket och som givit sitt namn åt både landet och
huvudstaden, Chattusas. Det bildade sannolikt
befolkningens huvudmassa också i historisk
hettitisk tid. Detta folk var varken indoeuropeiskt
el. semitiskt och kallas i modern vetenskaplig
litteratur protochattier till skillnad från
de indoeuropeiska h. När dessa, de första
historiskt påvisbara indoeuropéerna, invandrat och
på vilka vägar det skett, är ännu obekant, men
sannolikt ha de i flera vågor inkommit till
Mindre Asien norrifrån under senare delen av
3:e årtusendet f. Kr. Redan i en berättelse om
den babyloniske konungen Naramsins (o. 2300
f.Kr.) fälttåg i Mindre Asien nämnes bland
hans motståndare en furste med ett hettitiskt
namn, medan däremot fursten av Chatti, som
här f.f.g. uppträder, bär ett tydligt icke-hettitiskt
namn. Från ung. samma tid stamma också de
äldsta i Alaca Höyük funna hettitiska
hieroglyferna. De äldsta användbara källorna till h:s
historia äro emellertid ännu så länge de s.k.
kappadokiska tavlorna*, dokument från assyriska
handelskolonier i Mindre Asien från o. 1900
f.Kr., huvudsakl. härrörande från Kültepe
(Kanes). Här förekomma åtskilliga hettitiska namn,
även om huvudmassan fortfarande är
protochattisk. Dessa texter ge vid handen, att Mindre
Asiens inre högland vid 2:a årtusendets början
var uppdelat på en mängd smärre furstendömen,
men under de följ. årh. har en hettitisk dynasti,
som urspr. residerade i staden Kuššar,
tillkämpat sig ledningen och grundat det äldre
hettitiska riket. Som den egentlige
riksgrundaren nämner den inhemska traditionen
Labarnas (o. 1730 f.Kr.), vars namn bars som
titel av de följande storkonungarna. Sin högsta
utveckling nådde det äldre riket under
Mursilis I (o. 1600 f.Kr.), som gjorde Chattusas till
ständigt residens. Mursilis underlade sig
Nordsyrien och lyckades t.o.m. intaga och plundra
Babylon (se Babylonien, sp. 1033). Det äldre
rikets siste betydande regent var Telepinus
(o. 1550 f.Kr.), som bl.a. i ett slags
författningsurkund fastslog konungens rättigheter och
plikter. Därefter följde en nedgångsperiod, varunder
h:s historia är föga el. alls icke känd. Sannolikt
måste emellertid denna tillbakagång, som
resulterade i att riket inskränktes till centrala
Anatolien, ses i samband med hurriternas* expansion
och riket Mitannis* maktställning i Nordsyrien
och Mesopotamien.
Omkr. 1430 började h. åter framträda som
politisk maktfaktor, nu i kamp mot Mitanni, som
slutgiltigt besegrades av den store
krigarkonungen Suppiluliuma (o. 1395—1355),
grundaren av det yngre hettitiska riket.
Han återställde h:s gamla maktställning i
Mindre Asien och införlivade med riket Nordsyrien
mellan Eufrat och Medelhavet ända ned till
Libanon. Mitanni inskränktes till n.
Mesopotamien och blev hettitisk vasallstat; Assyrien,
tidigare Mitannis vasall, blev fritt (jfr karta vid
Assyrien). Hettitriket, vars maktställning
ytterligare befästes av Suppiluliumas yngre son
Mursilis II (o. 1353—1315), var nu jämte Egypten
den ledande stormakten i Orienten. Men
eftersom Egypten alltsedan Thotmes III:s tid (se
Egypten, sp. 28) hade betraktat Syrien som sin
intressesfär, ledde h:s framträngande i
Nordsyrien till en motsättning mellan de båda
stormakterna, som kom till utbrott, när Egypten under
den 19:e dynastien rycktes upp till ny
utrikespolitisk aktivitet. Mursilis II:s son,
Muwatallis (o. 1315—1290), hade att kämpa mot
både Seti I och Ramses II i långvariga strider,
vilka kulminerade i det ryktbara slaget vid
Kadesh vid Orontes-floden och slutl. ledde till ett
freds- och vänskapsfördrag (1277 f.Kr.) mellan
Muwatallis’ bror och andre efterträdare,
Chattusilis III (o. 1283—1250), och Ramses II.
Detta berömda fördrag, världshistoriens äldsta
kända fredstraktat, som finns bevarat i såväl
egyptisk som hettitisk version, beseglades genom
giftermål mellan farao och hettitkonungens
dotter. Under Chattusilis III nådde det hettitiska
riket sin högsta blomstring, men hans
efterföljare voro svaga regenter, och tillbakagång
inträdde. Dessutom började nya orosmoln hopa
sig västerut, vid Egeiska havet, där under
konung Arnuwandas III:s regering (o.
1220—1205) en mot h. fientlig koalition bildades
under ledning av ett land Achchija, ett namn,
som man velat identifiera med Achaioi, den
homeriska benämningen på grekerna. I kampen
mot västfolken gick hettitriket under, och dess
huvudstad brändes (o. 1192 f.Kr.).
H:s kärnområde i Mindre Asien ockuperades
av ett nytt, från Europa kommande folk,
frygerna (se Frygien), men i de ö. och s.
randområdena, Taurusländerna och Nordsyrien, höllo
sig h. kvar som ledande folk i ytterligare 500
år. Här uppstodo efter stormaktens
sammanbrott ett flertal hettitiska stadsfurstendömen, i
vilka traditionerna från storhetstiden obrutet
levde vidare. Den förnämsta av dessa
senhettitiska stadsstater var den rika och
lysande handelsstaden Karkemisch vid Eufrat.
Dessutom må nämnas de genom utgrävningar kända
orterna Hama, Malatya, Sakçagözü och Zencirli
samt det 1946 upptäckta Karatepe. I dessa
stater skrevs hettitiskan uteslutande med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
