Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hettitiska språket - Hettitologi - Hettner, 1. Hermann - Hettner, 2. Alfred - Hettner, Otto - Hetvin - Hetvägg - Hetzer, Hildegard - Hetär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Asien vek av åt v. till Mindre Asien och s. till
Syrien, medan huvudmassan trängde mot Iran och
Indien. — Vid tolkningen av det hettitiska
språkmaterialet har den principen alltmer slagit
igenom, att de hettitiska texterna skola ömsesidigt
bidraga till varandras förståelse. Den
etymologiserande principen, enl. vilken tolkningen skedde
under synpunkten av språkfrändskap åt ett el.
annat håll, är numera övergiven; ej heller har man
större nytta av de tvåspråkiga texterna, t.ex. de
vokabularfragment, i vilka hettitiska ord förklaras
med sumeriska el. akkadiska. — Den hettitiska
litteraturen synes ha varit synnerligen betydande.
Bortsett från de historiska dokumenten äro i sht
de juridiska och liturgiska texterna av
utomordentligt kulturhistoriskt intresse. — Litt.: L.
Delaporte, ”Manuel de langue hittite” (4 bd,
1929—33).
C.F.
Hettitologi’, den vetenskap, som behandlar
hettiternas och det förgrekiska Mindre Asiens
skrift, språk och kultur. H. är en ung
vetenskap, som kunnat utveckla sig först sedan
tysken H. Wincklers 1906 påbörjade utgrävningar i
Boğazköy bragt i dagen de oerhört rika fynden
från det forna hettitrikets huvudstad. H:s
närmaste stora uppgift blev att tolka de funna
urkunderna, i den mån de icke voro avfattade på
fornbabyloniska. Tolkningen av det hettitiska
språket gavs i princip av tjecken B. Hrozný,
som i avh. ”Die Sprache der Hethiter” (1916)
genom en analys av språkets struktur påvisade
dess indoeuropeiska karaktär. Efter 1:a
världskrigets slut togo sedan talrika forskare upp
studiet av hettitiskan o.a. fornmindreasiatiska språk,
samtidigt som nya utgrävningar frambragte nytt
material. H. har också under de sista
decennierna gjort storartade framsteg. F.n. bedrivas de
hettitiska studierna med särskild intensitet i
Turkiet. Stora utgrävningsarbeten ha satts i gång,
och ett hettitiskt museum har skapats i Ankara.
Den närmaste uppgiften för h. är tolkningen av
den hettitiska hieroglyfskriften (se Hettiter,
sp. 384). — De viktigaste tidskr. för h. ha
hittills varit de tyska ”Boghazköi-Studien”
(1916—24) och ”Kleinasiatische Forschungen” (1927—30),
den tjeckiska ”Archiv orientálni” (1929—42) och
dess forts. ”Archivum orientale Pragense” (1943
ff.) samt den franska ”Revue hittite et asianique”
(1930 ff.).
K.H.
Hettner. 1) Hermann H., tysk litteratur- och
konsthistoriker (1821—82). H. bröt med den
spekulativa estetiken och sökte i en rad
konsthistoriska skrifter genomföra en nykter historisk syn
på antikens och renässansens konst. H:s
egentliga livsgärning tillhör dock litteraturhistorien.
Redan 1850 utgav han ”Die romantische Schule in
ihrem inneren Zusammenhang mit Goethe und
Schiller” och 1852 ”Das moderne Drama”. 1855
blev han prof. vid konstakad. i Dresden. Här
skrev han 1856—70 sitt epokgörande verk om
1700-talets litteratur: ”Geschichte der englischen
Literatur von 1660—1770” (1856; sv. övers. 1865),
”Geschichte der französischen Literatur im 18.
Jahrhundert” (1860; sv. övers. 1872) och ”Die
deutsche Literatur im 18. Jahrhundert” (3 bd,
1862—70, 7 Aufl. utg. av E. A. Boucke 1925). Postumt
utkommo ”Kleine Schriften” (1884). — Litt.: A.
Stern, ”H. H.” (1885); H. Spitzer, ”H. H:s
kunstphilosophische Anfänge und Literarästhetik”, 1
(1903); E. A. Boucke, ”Aufklärung, Klassik und
Romantik” (1925).
A.Bd.
2) Alfred H., den föreg:s son, geograf
(1859—1941), studerade i Leipzig 1884—88 under
Richthofen och Ratzel, e.o. prof. i Leipzig 1894, prof.
i Tübingen 1897 och i Heidelberg 1899—1928. H.
företog 1883—84 och 1888—90 resor till
Sydamerika, 1897 till Ryssland och Kaukasus, 1908 till
Egypten, 1911 till Tunisien och Algeriet samt
1913—14 en rundresa genom Asien över Sibirien,
Japan, Kina, Java, Burma och Främre Indien. 1895
grundade H. ”Geographische Zeitschrift”, vilken
under hans mångåriga redaktörskap (1895—1935)
utvecklades till ett ledande organ för tysk geografi.
H. uppfattade den regionalgeografiska
framställningen som geografiens viktigaste mål, och hans
huvudintresse var människans geografi, men även
inom morfologien, klimatologien och den
geografiska vetenskapens metodik gjorde han betydande
insatser. Huvudarbeten: ”Gebirgsbau und
Oberflächengestaltung der sächsischen Schweiz” (1887),
”Reisen in den columbanischen Anden” (1888),
”Die Kordillere von Bogotá” (1892), texten till
”O. Spamers Grosser Handatlas” (1896, 2 uppl.
1900), ”Das europäische Russland” (1905, 2 uppl.
med titeln ”Russland” 1916), ”Grundzüge der
Länderkunde” (bd 1, ”Europa”, 1907, 5 uppl. 1932;
bd 2, ”Die aussereuropäischen Erdteile”, 1924, 4
uppl. 1930), ”Englands Weltherrschaft und der
Krieg” (1915, 4 uppl. med titeln ”Englands
Weltherrschaft” 1928), ”Der Friede und die deutsche
Zukunft” (1917), ”Die Oberflächenformen des
Festlandes” (1921, 2 uppl. 1928), ”Der Gang der
Kultur über die Erde” (1923, 2 uppl. 1929), ”Die
Geographie, ihre Geschichte, ihr Wesen und ihre
Methoden” (1927), ”Die Klimate der Erde” (1930)
och ”Vergleichende Länderkunde” (4 bd,
1933—35). — Litt: H. Schmitthenner i ”Geographische
Zeitschrift”, 47 (1941).
H.Rr.
Hettner, Otto, tysk konstnär (1875—1931),
huvudsakl. verksam som målare, från 1917 i Dresden.
Urspr. neoimpressionist utbildade H. en egen
dekorativ monumentalstil, påverkad av Chavannes
och Marées, senare även av expressionisterna.
Hetvin, se Starkviner.
Hetvägg (från lty. hetweggen, fettisdagssemla,
eg.: varma bullar [viggar, kilar]), fettisdagsbullar,
”fastlagsbullar”; sedan, i somliga trakter: aga,
utdelad på fettisdagsmorgonen, då bullarna i stället
fingo beteckningen fetvägg.
Betydelseändringen berodde därpå, att man friköpte sig från
piskningen genom h. Jfr Fettisdag och Semla.
Hetzer [hät’sər], Hildegard, österrikisk
barnpsykolog (f. 1899), utbildad vid univ. i Wien,
prof. i Elbing 1931, blev högt skattad i Tyskland
under den nazistiska regimen. H:s huvudarbete
är den socialpsykologiska undersökningen
”Kindheit und Armut” (1929). Tills. med Charlotte
Bühler utgav hon före diskrimineringen av
judarna bl.a. ”Kleinkinder-Tests” (1932). I sv.
övers. föreligga ”Lek och leksaker” (1937) och
”Småbarnets själsliga hygien” (s.å.).
Hetä’r (grek. hetaira, väninna), hos forntidens
greker skonsammare benämning (i st.f. porne,
sköka) på fal kvinna, glädjeflicka, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
