Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heuristisk metod - Heurlin, släkt - Heurlin, Christopher Isac - Heurlin, Sven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEURLIN
frågorna så, att de från det enklare till det
svårare ledde till åsyftade kunskapsmål. I mindre
dogmatiskt bunden form är h. ett stimulerande
undervisningsmedel och har i modifierad form
även funnit användning inom vissa
reformpedagogiska riktningar. E.Bng.
Heurli’n [hör-], släkt, stammande från Hörda
by, Berga sn, Småland. Namnet upptogs av
kyrkoherden i Vetlanda Gunnar Petri H. (1648
—98), från vilken stamma dels den svenska
grenen, dels en finländsk, som utgrenat sig i adliga
ätten a f H. Av släktmedl. märkes utom
nedan-nämnde C. I. H. dennes far, den framstående
matematikern Samuel H. (1744—1835), 1767
doc. i matematik, 1774 adjunkt vid Lunds univ.,
1780 kyrkoherde i Åseda, Växjö stift, s.å. prof:s
titel, 1789 prost, 1800 teol. dr. C.
Christopher Isac H., biskop, politiker
(1786—1860). H., som växte upp i ett högt
bildat prästhem, inriktade sig urspr. på en
akademisk karriär. Han blev fil. mag. i Lund 1808,
doc. i klassisk filologi 1809, i matematik 1810
samt univ.-adjunkt i ekonomi 1813. I Lund
vann han en vän för livet i E. Tegnér, över
vilken han allt framgent kom att öva stort
inflytande. Båda tillhörde umgängeskretsen i
Härbärget* med dess svärmeri för franska
revolutionens idéer och för Napoleon. Då
befordrings-utsikterna på den akademiska banan voro dåliga,
sökte sig emellertid H. snart till hemstiftet.
1815 blev han gymnasieadjunkt i Växjö samt
1816 lektor i filosofi och konsistorienotarie. Där
stannade han till 1824, ehuru han redan 1822
blivit kyrkoherde i
Tolg; 1825 blev han
kontraktsprost. Han
spelade en ledande
roll vid Tegnérs val
till biskop i Växjö
1824. Hans anseende
och inflytande i
stiftet voro trots talrika
motståndare i ständigt
stigande; hans
ämbetsbröder valde
honom 1827 till
statsrevisor och 1828 till
riksdagsman. Därmed
gjorde han sitt
in
träde på den politiska banan. I statsrevisionen
lyckades han med stor slughet avvända
oppositionens planerade angrepp på regeringen. På
1828/30 års riksdag gjorde han en
uppmärksammad insats, särsk. i de statsfinansiella frågorna.
I huvudsak stödde han regeringen men visade
samtidigt stor självständighet. Han lierade sig
nära med generaladjutanten M. Brahe och
bidrog till uppkomsten av det s.k. Braheväldet.
Under riksdagen (1829) blev han domprost i
Växjö; 1830 utnämndes han till teol. dr. Även
på riksdagen 1834/35 gjorde sig hans
statsfinansiella insikter och hans taktiska skicklighet starkt
gällande. Han framstod alltmer som regeringens
man och förordnades 1838 till statssekr. i
Eckle-siastikexp.; s.å. blev han biskop i Visby men
avlade blott två korta besök där och begärde till
stor förvåning avsked 1841. Som statssekr.
kvar
stod han till 1840, då befattningen i samband med
departementalreformen indrogs. Under den tid
(1838—39), då kronprins Oskar förestod
regeringen, pressades H. hårt i liberal riktning, men
eljest intog han en klart klerikal och konservativ
ståndpunkt, särsk. i de betydelsefulla
undervisningsfrågorna. Sålunda skyddade han i görligaste
mån den gamla lärdomsskolan mot liberalernas
reformiver, förhalade frågan om lärarnas av
många klandrade prästerliga befordringsrätt, vari
han såg en garanti för prästeståndets politiska
och kulturella ledarställning, och gjorde
propositionen i folkskolefrågan 1840, för framtiden djupt
betydelsefull, så litet radikal som möjligt. Efter
att aktivt ha fört de regeringstrognas talan på
1840/41 års riksdag, tillträdde han 1841 Fellingsbro
indräktiga pastorat, som han dock lämnade redan
1842, samt utnämndes till ordensbiskop i
survi-vans (ord. 1859) och överhovpredikant. Från dec.
1842 till maj 1844 var han ecklesiastikminister,
av oppositionen ansedd som en av Karl XIV
Johans lydigaste ja-herrar. Han var sedan utan
tjänst, tills han 1846 blev kyrkoherde i Karlshamn.
1847 nådde han slutpunkten på sin karriär, i det
att han valdes till Tegnérs efterträdare som
biskop i Växjö. I denna egenskap bevistade han
riksdagarna 1847/48, 1850/51 och 1853/54, vid sista
tillfället som v. talman. — H:s åskådning försköts
på ett tidstypiskt sätt från ett ganska oklart
fri-hetssvärmeri till en sträng konservatism. Hos
H. förmäldes denna med en i ungdomsåren
tillägnad nyhumanism. De klassiska bildningsidealen
förblev han städse trogen, och han fann i dem
ingenting, som stred mot luthersk kristendom. I
ett humanistiskt bildat prästestånd såg han
samhällets viktigaste stöttepelare; han ogillade kravet
på en representationsreform och motarbetade
bild-ningslivets sekularisering. H. hyllade den
organiska statsuppfattningen och var anhängare av en
stark kungamakt, stödd på en effektiv byråkrati.
Själv var han en god byråkrat men icke av det
blodfattiga slaget; han var robust och
livsbejakande och kunde stundom verka ohyfsad. Som
politiker hade han starkt sinne för det möjligas
konst och firade många taktiska triumfer i
kampen mot den anstormande liberalismen. — Litt.:
En mycket anlitad källa för H:s liv är hans på
ålderdomen författade självbiogr. (nu i Lunds
univ.-bibl.), som dock är starkt felbemängd och
tendentiös. Vissa utdrag äro publicerade, bl.a. i
H. Reuterdahls levnadsteckning över H. (i
”Lef-nadsteckningar öfver Kongl. Svenska
veten-skapsakad:s efter år 1854 aflidna ledamöter”, 1,
1869—73). En viktig del av H:s biogr. är
undersökt av B. Lange i ”C. I. H. som politiker. Från
det politiska framträdandet vid 1827 års
statsrevision till 1840—41 års riksdag” (1948). St.C.
Heurli’n [hör-], Sven, bonde, politiker (1796—
1873). Uppvuxen i ett fattigt hem lärde sig H.
skriva och räkna först under konfirmationstiden.
Sedan han 1820 blivit självägande bonde i
Vire-stads sn, valdes han efter 2 år till nämndeman
och var riksdagsman 1834—48 samt 1859—60
och 1862—63. H., som vid olika riksdagar
tillhörde konstitutions-, allmänna besvärs-,
stats-och bankoutskotten samt 1840—48 var
riksbanks-fullmäktig, var en av ledarna för den liberala
— 391 —
— 392 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
