Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heyman, 4. Hugo (statistiker) - Heüman, Elis - Heymans, Gerardus - Heymans, Corneille - Heyne, Moriz - Heynicke, Kurt - Heyrovsky, Jaroslav - Heyse, Johann Christian August - Heyse, Paul - Heysig, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEÜMAN
4) Hugo Ivar H., brorsons son till H.i),
statistiker (1883—1936), fil. kand, i Uppsala 1906,
anställd i Kommerskollegium 1910, aktuarie i
Socialstyrelsen 1916, sekr. där 1918, adjungerad led. för
pris- och kooperationsstatistik 1919—28. H. var
1916 konsulent för de lokala livsmedelsnämnderna
och 1917 led. av Folkhushållningskommissionen.
Heüman [höj’-], Elis Daniel, präst, se
Heu-man 2).
Heymans [héi’-], Gerardus, holländsk
filosof (1857—1930), idkade studier i Leiden och
Freiburg i.Br., prof, i filosofi och psykologi i
Groningen 1890. Genom att på alla områden
till-lämpa empiriskt-analytiska metoder fördes H.
till resultat, i kunskapsteoretiskt avseende
befryn-dade med Kants. I metafysiken anslöt han sig till
en psykisk monism, som låter alla enskilda
med-vetanden omslutas av ett ”världsmedvetande”.
Inom etiken bestred han den fria viljan och
behandlade som experimentalpsykolog de
optiskgeometriska synvillorna, psykiska hämningar,
de-personalisation m.m. Huvudarbeten: ”Die Gesetze
und Elemente des wissenschaftlichen Denkens”
(1890, 3 Aufl. 1915) och ”Einführung in die Ethik”
(I9I4)- N-
Heymans [héi’-], C o r n e i 1 1 e, belgisk läkare,
farmakolog och fysiolog (f. 1892), prof, i
farma-kologi i Gent 1922. H. har bl.a. studerat
funktionen hos sin’us caro’ticus och glomus caro’ticum
och har kunnat visa, att dessa organ förutom
andra uppgifter även deltaga i regleringen av
andningsverksamheten. Sålunda minskas
andningsfrekvensen vid ökning av trycket i sinus
ca-roticus, medan den
ökar vid en
minskning av trycket.
Glomus caroticum, belägen
i nära anslutning till
sinus caroticus,
påverkas av förändringar i
blodets kemiska
sammansättning. Genom
detta organ utlöses
sålunda en ökning av
andningsfrekvensen,
när syrgashalten i
blodet minskar el.
kolsyrehalten ökar. H.
tilldelades 1939 för sina
upptäckter 1938 års Nobelpris i medicin och
fysiologi. Å.G.
Heyne [hai’na], M o r i z, tysk germanist (1837
—1906), prof, i Göttingen 1883, gjorde en värdefull
insats bl.a. inom tysk lexikografi, främst som
medarbetare i Grimms ordbok från 1867 och genom
sin egen ”Deutsches Wörterbuch” (3 bd, 1890—95;
2 Aufl. 1905—06). H. utgav Heliand och Wulfila
i ännu gångbara ed. samt ”Fünf Bücher deutscher
Hausaltertümer” (3 bd, 1899—1903); ur H:s
litterära kvarlåtenskap utgavs ”Das altdeutsche
Hand-werk” (1908).
Heynicke [håi’nika], Kurt, tysk författare (f.
1891). H., som först framträdde som lyriker i
expressionistisk stil (”Gottes Geigen”, 1918, ”Rings
fallen Sterne”, 1920, ”Die hohe Ebene”, 1921)
och sedan skrev episka och dramatiska arbeten
(”Sturm im Blut”, 1925, ”Das Meer”, s.å., ”For-
tunata zieht in die Welt”, 1930), anknöt på
1930-talet till nationalsocialismen, vilket avspeglades
i hans produktion, bl.a. i ”Neurode” (1933) och
”Der Weg ins Reich” (1934), tryckta 1935. H.
har också skrivit filmer och hörspel. E.
Heyrovsky [hai’råfski], J a r o s 1 a v,
tjeckoslovakisk kemist (f. 1890), sedan 1926 prof, i
fysikalisk kemi vid Karlsuniv. i Prag. H. införde
polarografien som ett nytt hjälpmedel i den
analytiska kemien. Hans böcker ha utkommit på
ett flertal språk, däribland ”Polarographie” (ty.
ed. 1941).
Heyse [hai’za], J o h a n n Christian
August, tysk språkforskare och skolman (1764—1829),
utgav bl.a. ”Allgemeines Fremdwörterbuch” (1804,
21 Aufl. 1922) och ”Theoretisch-praktische
deut-sche Grammatik” (1814, 29 Aufl. 1923), vilka haft
ej ringa betydelse.
Heyse [häi’za], Paul (von), tysk författare (1830
—1914), var utan tvivel den förnämsta
diktarbegåv-ningen i Münchener Dichterkreis (under
Maximilian II :s beskydd bildad av E. Geibel), som
ostörd av alla vindkast och strömningar Europa
runt under 1800-talets senare hälft hyllade klassisk
och efterromantisk formkultur i ordets egentliga
bemärkelse och — med tiden alltmer i H:s person
— praktiskt taget dominerade i tysk litteratur ända
till naturalismens genombrott på 1890-talet. Som
lyriker odlade han med mästerskap sonett, terzin
och ottaverime; som dramatiker vann han
betydande framgångar med ”Hans Lange” (1866; uppf.
i Stockholm), ”Die Belagerung von Kolberg”
(1868), ”Maria von Magdala” (1899; uppf. i
Stockholm). Men sin
största insats har H.
gjort som berättare,
och spec. på den
längre prosanovellens
område torde han alltid
få behålla sin plats
som en av
världslitteraturens stilfullaste
gestalter: ”L’Arrabbia-ta” (1855), ”Andrea
Delfin” (1864),
”Me-raner Novellen” (1867),
”Novellen vom
Garda-see” (1902) etc., inalles
ett 100-tal, påfallande
ofta med motiv ur konstnärslivets tragik och med
förkärlek förlagda till Italien (flertalet i sv. övers.,
9 bd 1886—89 med förord av G.Brandes). H:s brett
upplagda, ofta tidskritiska romaner sakna däremot
konstnärlighet: ”Kinder der Welt” (1873; sv. övers.
1874), ”Im Paradiese” (1876; sv. övers, s.å.),
”Mer-lin” (1892), ”Über allen Gipfeln” (1895), ”Die
Ge-burt der Venus” (1909). H. erhöll 1910 Nobelpriset
och blev s.å. adlad. — ”Gesammelte Werke” ha
utkommit i 15 bd, senaste uppl. 1924. — Litt.:
”Ju-genderinnerungen und Bekenntnisse” (1900); V.
Klemperer, ”P. H.” (1907); H. Raff, ”P. H.” (1910);
H. Spiero, ”P. H.” (s.å.); E. Petzet, ”P. H.” (1913);
A. Farinelli, ”P. H.” (s.å.); P. Zincke, ”P. H:s
Novellentechnik” (1927); G. Kemmerich, ”P. H.
als Romanschriftsteller” (1928). Lff.
Heysig [hej’-], Johan, bibliograf, se
Ridder-stierna.
— 403 —
— 404 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
