Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hieronymos (Sicilien) - Hieronymos från Kardia - Hieronymus (Eusebius Sophronius, teolog) - Hieronymus av Prag - Hieronymus Cardanus - Hierosolyma - Hierro - Hierta, ätt - Hierta, 1. Carl - Hierta, 2. Johan Gustaf - Hierta, 3. Lars Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HIERONYMOS
Sicilien (d. 214 f. Kr.), efterträdde 215 f.Kr. sin
farfader Hieron II, upplöste förbundet med Rom
och slöt ett fördrag med Kartago. När han
därefter stod i begrepp att anfalla det romerska
området på Sicilien, blev han mördad. Med
honom föll också monarkien i Syrakusa.
Hiero’nymos från Kardia, grekisk
historieskrivare (slutet av 4:e och början av 3:e årh.
f.Kr.). H. var nära vän till Eumenes och trädde
efter dennes död (316 f.Kr.) i tjänst hos
Antigo-nos samt därefter i tur och ordning hos dennes
son, Demetrios Poliorketes, och sonson,
Antigo-nos Gonatas. Sin samtids historia skildrade han
i ett verk, som omfattade tiden från Alexanders
till Pyrrhos’ död (323—272 f.Kr.). H:s arbete,
som utmärkte sig för objektivitet och
samvets-grannhet och var huvudarbetet om diadochernas
tid, har tyvärr gått förlorat men ligger i stor
utsträckning till grund för de bevarade
skildringarna, särsk. hos Diodoros och Plutarchos. K.H.
Hiero’nymus (Eusebius Sophronius H.),
teolog, kyrkofader (o. 340—419 el. 420). H.
studerade retorik och grammatik i Rom och blev
härunder döpt, tog senare djupa intryck av det
då framträngande eremit- och munkväsendet,
varefter han övergick till teologiska studier, prövade
en tid eremitlivet i Kalkiska öknen och vigdes o.
378 i Antiokia till presbyter. I Rom vann han
påven Damasus’ förtroende och blev en
inflytelserik förespråkare för det asketiska munkidealet men
ådrog sig prästerskapets och massans hat. Då han
385 nödgades lämna Rom, följde honom två
förnäma damer, Paula och hennes dotter Eustochium;
deras förmögenhet användes till klosterstiftelser
i trakten av Betlehem. Här ägnade sig H. till sin
död åt studier och författarskap. Främst bland
H:s verk står den nya latinska bibelövers. Vulgata,
vidare kommentarer till stora delar av Bibeln,
helgonbiografier, den kyrkohistoriskt viktiga ”De viris
illustribus” (en katalog över kristna förf, fram till
H. själv) samt polemiska skrifter. Hans elegant
stiliserade brev röja en viss lärdomshögfärd,
hätskhet och brist på sanningskärlek. I lärdom
överträffade H. sina samtida men saknade förmåga av
självständigt teologiskt tänkande och underkastade
sig i allt påvens avgörande. En uppl. av H:s
skrifter utgavs av D. Vallarsi (11 bd, 1734—42), urval
i övers, i ”Bibliothek der Kirchenväter”, 15 (1914).
— Litt.: Monogr. av G. Grützmacher (3 bd, 1901—
08), F. Cavallera (2 bd, 1922), P. Monceaux
(1932). A.Mn.
Hiero’nymus av Prag, böhmisk reformator
(o. 1365—1416), kom som J. Hus’ vän till Konstanz
för att bistå denne men blev liksom Hus bränd
som kättare.
Hiero’nymus Carda’nus, matematiker, se
Car-dano.
Hierosol’yma ek Hierusale’m, grekiska namnet
på Jerusalem.
Hierro [jä’rå], spanska namnet på Ferro.
Hierta [jär’-], adlig ätt, enl. uppgift urspr.
stammande från Norge, inkommen till Sverige med
Bengt H., som 1565 tillfångatogs av svenskarna
och senare gick i svensk tjänst. Av dennes
ättlingar blevo översten, sedermera generalmajoren
Lars H. (1718—78) och H.i) friherrar 1771; denna
ätt immatrikulerades på finska riddarhuset 1818.
En annan friherrlig gren stammar från
generallöjtnanten Gustaf Adolf H. (1781—1847), som
1832 blev friherre enl. RF § 37. — Son till H.i)
var Hans Järta* (1774—1847), som 1800
avsade sig adelskapet. C.
1) C a r 1 H., friherre, militär (1719—93), deltog
som fänrik i slaget vid Villmanstrand 1741 och
blev där fången, utmärkte sig därpå i pommerska
kriget och blev 1759 överstelöjtnant och 1761
överste. 1773 generalmajor och 1778 generallöjtnant
erhöll H. 1788 befälet mot Norge men tog följ,
år avsked. H. tog livlig del i partistriderna under
frihetstiden som hatt men övergick vid riksdagen
1771/72 till det kungl. partiet.
2) Johan Gustaf H., den föreg:s sysslings
sonson, politiker och publicist (1791—1859), 1808
underlöjtnant vid Göta art.-reg., 1816 kapten i
Generalstaben, 1818 major vid Vestgöta-Dals reg.,
1821 bataljonschef vid Lifbeväringsreg. och
överstelöjtnant i armén. Sin främsta insats gjorde H. som
politiker och publicist. Under riksdagen 1823 hörde
han till riddarhusoppositionens mera inflytelserika
medl., insattes i Stats- och Konstitutionsutskotten
och invaldes i bankstyrelsen. Av hans
finansstudier framgick ”Om mynt, banker och riksgäld”
(1828). På gr. av ekonomiskt obestånd, framkallat
av spelpassion, lämnade han 1829 sitt regemente
och 1832 bankstyrelsen. 1829—32 utgav H.
”Medborgaren”. I tidn., som upprepade gånger indrogs,
visade han sig påverkad av Saint-Simon. 1832—51
var H. medarbetare i ”Aftonbladet”, uppträdde
utan framgång som tidn.-utgivare, försökte sig
också som skald och utgav 1833 ”Valda sånger
af Béranger”. E.
3) Lars Johan H., den föreg:s syssling,
tidningsman, bokförläggare, politiker (23/i 1801—20/n
1872), fil. mag. i Uppsala 1821, jur. kand, s.å.,
tjänstgjorde därefter i huvudstaden i olika verk,
bl.a. i Bergskollegium, där han 1825 blev notarie
och en kortare tid skötte en bergmästartjänst. Men
ganska snart blev det klart för H., att han på
tjänstemannabanan ej skulle få användning för
hela den väldiga energi, varav han var mäktig,
samt att de liberala och av Bentham influerade
grundsatser han omfattade sannolikt skulle bli ett
hinder för karriären. H:s intressen drogos alltmer
åt den politiska och publicistiska banan, och vid
riksdagarna 1823 och 1828/30 tjänstgjorde han som
kanslist på riddarhuset. Vid den sistn. skaffade
han sig även säte och stämma på riddarhuset, där
han givetvis anslöt sig till oppositionen. Jämte
sin meningsfrände M. J. Crusenstolpe utgav han
en ”Riksdagstidning”, vilken fick en betydande
framgång och kan betraktas som provballongen
j för ”Aftonbladet”. Redan under de föregående
åren hade H. skaffat sig praktik i journalistens
yrke som medarbetare i tidn. ”Argus”, men hans
verksamhet här torde ha inskränkt sig till rent
reportage. Dess red., Johan Johansson, ogillade
den ironiska, lätta och lekande stil, med vilken
H. sedermera skulle erövra den tidningsläsande
publikens gunst. — Hos H. hade emellertid den
övertygelsen stadgat sig, att uppsättandet av en
ny, välredigerad tidn. var ett trängande
samhälls-behov. Så kom året 1830, då julirevolutionen i
Frankrike gav den liberala rörelsen i Sverige en
mäktig stöt framåt. H. ansåg då tiden vara mogen,
— 415 —
— 416 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
