Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hilbert, Jaroslav - Hild - Hildburghausen - Hildebrand, släkt - Hildebrand, 1. Bror Emil - Hildebrand, 2. Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HILD
von Falkenstein” (1903) med motiv från
Pfemysli-dernas riddarliv. Pragromanen ”Riddar Kura”
(1911) visar honom som en suggestiv berättare.
Hild (av isl. hildr, strid, och det därav bildade
Hildr, en valkyria, vars yngre isl. form Hildur i
sv. brukas som kvinnonamn), fornnordiskt
kvinnonamn, i sht som senare sammansättningsled,
t.ex. Gunhild, Ragnhild, i sv. ofta utvidgat till
Hilda (jfr Gunilla av Gunhilda, Mathilda).
Hildburghausen [hil’tborkhau’zan], stad i s.
Thü-ringen i Tyskland, vid övre Werra; 6,940 inv.
(1933). H., stad 1325, sedan 1300-talet under
huset Wettin, var från 1683 huvudstad i
hertig-dömet Sachsen-H., som 1826 förenades med
Mei-ningen. Gamla staden har något av
renässansprägeln bibehållen (rådhuset ombyggt 1572) men
visar huvudsaki. barock: det forna residensslottet
och bollhuset (teater), från 1700-talets början,
arvprinspalatset (”Altes Technikum”), från samma
årh:s slut, samt Apostelkirche och Christuskirche.
Flera fackskolor. P.;E.W.
Hildebrand, släkt, stammande från Skånstorps
by, Hällestads sn, Östergötland. Släktnamnet
ändrades 1764 till H i 1 d e b r a n d s s o n*, vilket
bibehölls av en äldre, 1926 utslocknad gren,
medan nedannämnde H.i) och tre hans bröder
återtogo namnet H. Förutom nedannämnda släktmedl.
märkes läroverksadjunkt Bror Albin H. (1844
—1917), son till H.i), huvudred, för ”Svenskt
porträttgalleri” (1895—1913).
1) Bror Emil H., museiman, historiker och
numismatiker (1806—84), fil. mag. i Lund 1826, doc.
i numismatik 1830, amanuens vid Historiska
museet s.å., anställd vid Kungl. myntkabinettet 1832, vid
Riksarkivet 1833, riksantikvarie, sekr. i Vitterhets-,
historie- och antikvitetsakad. samt garde des
mé-dailles 1837—79,
amanuens i Riksarkivet
1837, tf. riksarkivarie
1845—46; medl. av
Svenska akad. 1866,
dess ständige sekr.
1881—83. — En
vistelse i Köpenhamn 1830
blev för H. av
grundläggande betydelse
genom bekantskapen med
J. Chr. Thomsen, med
vilken han låg i
långvarig brevväxling och
som blev hans nära vän
och egentlige lärare.
De lärdomar H. erhöll av Thomsen i
numis-matiskt, arkeologiskt och musealt avseende,
framför allt om det av denne tillämpade
treperiod-systemet, omsatte H. i praktiken i Sverige;
redan 1830 ordnade han Lunds univ:s
fornmin-nessamlingar efter treperiodsystemets principer.
1833 kom H. till Stockholm, där han blev den
arbetstyngde J. G. Liljegrens högra hand och
snart även efterträdare. H. fick även tid för
tjänstgöring i Riksarkivet under Hans Järtas
ledning, och sedan denne bosatt sig i Uppsala, var han
realiter chef till 1846. Med Järta delar han
förtjänsten om verkets reorganisation. Det
huvudmål, som H. uppsatt för sig, var emellertid
omord
nandet och utbyggandet av de under
Vitterhets-akad. ställda samlingarna: myntkabinettet och den
ringa stommen till en förhistorisk och
medeltids-avd. Genom okuvlig energi lyckades H. skaffa
ökade anslag (1841) och ökade lokaler (1846
Rid-derstolpeska huset vid Skeppsbron, 1866
utrymmen i Nationalmusei byggnad). Samtidigt
började han ett målmedvetet insamlingsarbete och
sammanbragte på kort tid ett föremålsbestånd,
värdigt namnet Statens hist. museum. Även den yttre
fornvården var föremål för H:s omsorger; den
första förordningen härom går tillbaka på ett
initiativ av H. Stundom i konflikt med förespråkare
för en mer decentralistisk riktning hävdade H.
den centrala fornvårdsanstaltens intressen och
myndighet; 1860 fick han medel beviljade för
anställandet av en antikvitetsintendent med
fornminnesinventering som tjänsteåliggande. Även i
fältarbetet var H. en föregångsman och utförde t.ex.
givande gånggriftsundersökningar i Västergötland.
H:s stora flit och arbetsförmåga satte honom i
stånd att vid sidan om tjänsten utveckla en
omfattande och betydelsefull editions- och
författarverksamhet. Han utgav på ett mönstergillt sätt
”Svenskt diplomatarium”, 3—5 (1842—65) och
”Svenska sigiller från medeltiden” (1862—67). Av
hans rent numismatiska arbeten kunna framhållas
”Numismata anglo-saxonica” (1829),
”Upplysningar till Sveriges mynthistoria” (1831—32) samt de
grundläggande materialpublikationerna
”Anglo-sachsiska mynt i svenska kongl. myntkabinettet”
(1846, 2 uppl. 1881), ”Minnespenningar öfver
enskilda svenska män och qvinnor” (1860) och ”Sveriges
och svenska konungahusets minnespenningar” (2
bd, 1874—75)- Betydelsefull var H:s uppdelning av
de förhistoriska myntfynden i 4 klasser. H. tog
initiativet till och utgav början av ”Antikvarisk
tidskr.” (från 1864). Av i denna och akad:s
”Månadsblad” av H. publicerade avh. i förhistoriska
och konsthistoriska ämnen märkes ”Till hvilken tid
böra de svenska hällristningarna hänföras?” (1869).
Hans där framlagda datering till bronsåldern
innebar ett betydande framsteg. — Litt.: Biogr.
av C. Th. Odhner (i ”Sv. akad:s handlingar”, 1885),
O. Montelius (i ”Vetenskapsakad:s handlingar”,
1915) och B. Hildebrand (i ”Fornvännen”, 1934);
B. Hildebrand, ”C. J. Thomsen och hans lärda
förbindelser i Sverige”, 2 (1938). H:s lundaminnen i
E. Wrangel, ”Gamla studentminnen från Lund”
(1918). N.L.R.;B.
2) Hans Olof Hildebrand H., den föreg:s son,
förhistoriker och medeltidsforskare (1842—1913),
fil. mag. i Uppsala 1866, e.o. amanuens vid
Vitterhets-, historie- och antikvitetsakad. 1865, i:e
amanuens 1871, riksantikvarie 1879—1907; medl. av
Svenska akad. 1895. H. är jämte O. Montelius
grundare av den moderna förhistoriska
forskningen i Sverige och intager en rangplats även inom
europeisk arkeologi. I sin gradualavh. ”Svenska
folket under hednatiden” (1866; omarb. uppl. 1872)
— numera till väsentliga delar föråldrad men för
sin tid av stor betydelse — framhåller han
otillförlitligheten hos de skriftliga källorna och
grundar i huvudsak sin framställning på studiet av
fornfynden, därmed visande vägen för den följ,
forskningen. Genom att på fornsaksmaterialet
till-lämpa den naturvetenskapliga utvecklingsläran
— 423 —
— 424 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
