Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hildebrand, 4. Karl - Hildebrand, 5. Bengt - Hildebrand, 6. Karl-Gustaf - Hildebrand (Ekwall), Weyler - Hildebrand (sagohjälte) - Hildebrand (påve) - Hildebrand, Ferdinand Theodor - Hildebrand, 1. Bruno
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HILDEBRAND
1902, ingick 1901 i redaktionen för ”Stockholms
dagblad” och var dess huvudred. 1904—13. Han
hade säte i A.k. 1907—08 och 1912—18, i F.k. 1909
—10 och spelade under sin riksdagstid en
framträdande roll som högerrepresentant. Under i:a
världskriget var han led. av
Folkhushållningskom-missionen och chef för dess upplysningsavd., 1916
—41 vär han riksgäldsfullmäktig, från 1925
fullmäktiges ordf. Han har dessutom ägnat sig åt
affärsverksamhet samt
har varit och är
styrelseled. och ordf, i
ett flertal industriella
o.a. företag. H. har
utövat ett omfattande
författarskap inom
skilda ämnesområden.
Bland hans skrifter
märkas utom dr-avh.
”Stockholms historia”
(1897), ”Demokrati.
Dagspolitiska inlägg”
(1913), ”Ett starkt
folk” (1915),
”Donau-monarkien i krig”
(s.å.), ”De svenska statsmakterna och krigstidens
folkhushållning” (5 bd, 1916—20), ”Handbok i
folkhushållningsfrågor” (1917), ”Gustav V” (i
”Sveriges historia till våra dagar”, 14, 1926), ”Det
gamla och det nya Kina” (1927),
”Riksgäldskon-toret 1789—1934” (i ”Sveriges riksdag”, 13, 1934),
”Afrika” (1936), ”Riksgäldskontoret 1789—1939”
(1939), ”Gustav V som människa och regent” (2
bd, 1946—48). B.
5) Bengt Olof Hildebrand H., den föreg:s
kusin, personhistoriker (f. % 1893), fil. kand, i
Lund 1920, fil. lic. vid Stockholms högsk. 1935,
fil. dr 1939 (”C. J. Thomsen och hans lärda
förbindelser i Sverige 1816—1837”, 1, 1937; bd 2 utg.
1938), doc. i historia 1938; medl. av ”Nordisk
fa-miljebok”s red. (3 uppl.) 1924—37, redaktionssekr.
där 1927—37, sekr. i Personhistoriska samfundet
1928—45 och red. för ”Personhistorisk tidskr.”
1928—45, red. för ”Svenskt biografiskt lexikon”
sedan 1937. H. har förutom en mängd biografier
i nämnda lexikon utg. bl.a. ”Kungl. Svenska
ve-tenskapsakad. Förhistoria, grundläggning och
första organisation” (1939), ”Biografisk
historiografi och svenskt biografiskt lexikon” (i
”Personhistorisk tidskr.”, 40, 1939—40) och ”Om
personregister” (därst., 41, 1941—42). C.
6) Karl-Gustaf H., son till H.4),
historiker, författare (f. 25/4 1911), fil. kand, i Uppsala
1932, fil. dr och doc. i historia där 1946;
medarbetare i tidskr. ”Nu” 1934—36, i ”Svenska dagbladet”
sedan 1936, red. för ”Vår lösen” 1938—40. Som
historiker har H. främst sysslat med den svenska
stormaktstidens ekonomiska förhållanden, ss. i
dr-avh. ”Falu stads historia 1641—87” (1946). H.
gjorde en uppmärksammad debut med diktsaml.
”Nödvärn” (1933), där han uppträdde för en idealistisk
livstro mot förlegad stüdentromantik och nihilism.
Han orienterade sig alltmer mot en kristen
grundåskådning och framträdde i kulturdebatten
under 1930-talet — hans inlägg äro samlade i
”Kristna perspektiv” (1935) och ”Medan natten
varar” (1940) — som en av de främsta
föresprå
karna för denna anda inom den yngre
generationen. Ur diktsaml. ”Vårdagjämning” (1937)
talade en personligt kristen livssyn. Ett viktigt
litteraturhistoriskt bidrag är hans undersökning
”Bibeln i nutida svensk lyrik” (1939). H. har
förf, flera krönikespel för radio, bl.a. ”Döbeln”
(1940). R.L.A.
Hildebrand (eg. Ekwall), Wey ler,
skådespelare, filmregissör (1890—1944), kom i
15-års-åldern till Stockholm, där han ägnade sig åt
olika sysselsättningar, bl.a. var han affärsman,
dekorationsmålare och vissångare. 1919 knöts
H. till Åbo teater, och bland hans många
skiftande uppgifter där kunna nämnas Hamlet, Erik
XIV i ”Erik XIV och Karin Månsdotter” och
Edvin i ”Czardasfurstinnan”. 1923 framträdde
han som operasångare på Mayolteatern i Oslo
och sjöng Germont i ”La Traviata”. — Som
statist och i mindre roller hade H. filmat från
1916. På allvar började hans filmverksamhet
1924, då han skrev filmen ”För hemmet och
flickan”, vari han själv spelade en stor roll.
Under de följ, åren medverkade H. i åtskilliga
av Fridolf Rhudins lustspel. Även i
fortsättningen var han flitigt verksam som
filmskådespelare, t.ex. i ”Bränningar”, ”Adolf Armstarke”
och ”Skepparkärlek”. H. var mycket produktiv
som filmförf. och -regissör. Tills, med T.
Lund-qvist skrev han o. 35 filmmanuskript, och hans
regiarbeten närmade sig 20-talet. Efter att från
1927 ha ufört beställningsfilmer åt Svensk
filmindustri gjorde H. 1932 sin första långfilm,
”Söderkåkar”. Av följ, filmer kunna nämnas
”Kadettkamrater” och ”Löjtnantshjärtan”. A.L.
Hildebrand [-t], tysk sagohjälte, Heribrands son,
Didriks av Bern uppfostrare och vapenmästare,
flydde för Odovakers hat med sin herre till
hunner-konungen Attilas hov. Vid hemkomsten möter han
i ofrivillig tvekamp sin son Hadubrand, som
under H:s exil vuxit upp. Händelsen skildras 1
en stavrimmad dikt (den äldsta bevarade med stoff
från folkvandringstiden),
Hildebrandssång-e n, som av två munkar o. 800 upptecknats på
om-slagssidorna av en latinsk handskrift, sannolikt
skriven i Fulda, nu i Kassel. Dikten är
fragmentarisk och bryter av mitt i stridsskildringen. Att
utgången var tragisk och slutade med Hadubrands
död, visas av sagans senare nordiska förgreningar
hos Saxo och i den isländska sagan om Asmund
Kämpabane. Dikten är utgiven av bl.a. E. v.
Steinmeyer i ”Die kleineren althochdeutschen
Sprachdenkmäler” (1916). — I den s.k. Yngre
Hildebrandssången från 1200-talet, en
vida spridd folkvisa, har den tragiska
grundstämningen urvattnats. Rth.
Hildebrand, påve under namnet Gregorius VII*.
Hildebrand [-t], Ferdinand Theodor,
tysk målare (1804—74), var en av de främsta
företrädarna för historiemåleriet i Düsseldorf och
hade också stort rykte som porträttmålare. Särsk.
prisades den friska koloriten i hans arbeten, ”Kung
Lear”, ”Sjungande gosskör”.
Hildebrand [-t]. 1) Bruno H., tysk
nationalekonom och statistiker (1812—78). H. var
prof, i Marburg, när han på gr. av opposition
mot regeringen avsattes, var därefter prof, i
— 427 —
— 428 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
