Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Himmler, Heinrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HIMMLER
rare vid Roehms frikår ”Reichskriegsflagge”, då
Hitler genom kuppen i Bürgerbräukeller sökte
störta republiken. I dennes nationalsocialistiska
parti inträdde H. 1925, fick 1926 säte i
partiledningen och var 1926—29 stf. riksledare för
propagandan. Vid sidan härav ägnade han sig från
1928 åt hönsavel på en hönsfarm nära München.
På fritid studerade han forngermansk arkeologi
och historia samt raslära; han hade i dessa
ämnen rätt stora kunskaper och mycket bestämda,
fast rent dilettantiska uppfattningar. Dyrkan av
det forngermanska arvet, tron på tyskarna som
det nordiska herrefolket och viljan att genom
en aktiv raspolitik skapa en härskande elit voro
de element i den nationalsocialistiska ideologien,
som för H. hade störst betydelse. 1929 blev
han ledare för partiets numerärt obetydliga
Schutzstaffeln (SS), vilkas främsta uppgift varit
att upprätthålla ordningen vid
partimanifestationer. H. fick av Hitler order att förvandla SS
till det nationalsocialistiska partiets kärntrupp.
Han grep sig verket
an. Från att 1929 ha
omfattat några
100-tal medl. växte SS till
en kår, som i jan.
1933 räknade över
50,000 man. Vid
nyrekryteringen och
organiserandet av SS
framträdde H:s
histo-rieromantik och
raspolitiska uppfattning
starkt. SS skulle bli
en återupplivad
forngermansk hird, en
modern motsvarighet
till medeltidens riddarordnar, vilkas medl. genom
särskilda trohetsband voro knutna till ledaren och
förpliktade till obrottslig lydnad mot denne. Men
SS skulle även bli framtidens nordiskt rasrena
herreskikt, och för inträde i SS fordrade H.
”goda rasegenskaper” — enl. egen uppgift
granskade han personligen porträtten av alla de 50,000
SS-män, som antagits 1929—33. Förmodligen är
uppgiften riktig, i varje fall typisk för mannen.
Redan 1931 ställde han SS-männens
äktenskapsförbindelser under kontroll, därmed inledande
raden av nationalsocialistiska rashygieniska
experiment. Som ledare för SS började H. tidigt
organisera en politisk spioneriverksamhet, riktad
såväl mot partiets motståndare som mot dess
egna medl. Den handhades av en särskild avd.
inom SS, Sicherheitsdienst (SD). Härvid kommo
H:s organisatoriska skicklighet och hans sinne
för politiska intriger väl till pass. 1930 hade H.
invalts i tyska riksdagen och efter
nationalsocialisternas makttillträde 1933 övertagit ledningen
av polisväsendet i München samt nyskapat en
”bayersk politisk polis”, en motsvarighet till
Gö-rings preussiska Gestapo, övriga delstaters
polismyndigheter underlades H., och på våren 1934
blev han stf. chef för Preussens Gestapo.
Därmed var han herre över rikets hela politiska
polis, ehuru han först 1936 blev högste chef för
Gestapo, som fick hela Tyskland till
verksamhetsfält; SD samverkade under H:s ledning
in
timt med Gestapo. Utrensningen 3% 1934 kom
till stånd på gr. av informationer från Göring
och H. till Hitler, verkställdes under H:s
ledning av Gestapo och SS samt hade till följd,
att medan SA nedsjönk till en skenorganisation,
H:s SS kom att dominera partiet. Allteftersom
polisstatens maskineri och spionnätet utbyggdes
i omfattning och fick effektivitet, blev H. efter
Hitler och vid sidan av Göring Tysklands
mäktigaste man, på vars bud tusenden överlämnades
till koncentrationslägrens fasor. Trots allt
lyckades det dock ingalunda H. att krossa
oppositionen och förhindra dess konspirationer; särsk.
inom officerskår och byråkrati var missnöjet
starkt. Krigsutbrottet 1939 troddes skola få till
följd, att Hitler skulle råka i beroende av
generalspersonerna. Som en motvikt till den
egentliga krigsmakten uppsattes emellertid ett antal
divisioner s.k. Waffen-SS, tillhörande SS och
underställda H. Inom Tyskland skärptes
polisväldet och spionerisystemet efter krigsutbrottet
och särsk. efter de militära motgångarna 1941
—42. Medan generalsoppositionen till följd av
vankelmod och oenighet förspillde sina chanser,
kom 2:a världskriget därför i stället att stärka
H:s position. Han blev 1939 stf. inrikesminister,
1943 inrikesminister och generalfullmäktig för
riksförvaltningen. Som överhuvud för den
nationalsocialistiska våldsregimens maskineri hade han
makt över liv och död, så långt som de tyska
vapnen härskade. Han hade ingen annan över sig
än Hitler själv. Och otvivelaktigt var han på
gr. av de resurser, som Hitler ställt till hans
förfogande, övermäktig även denne. I aug. 1943
gjorde den preussiske finansministern Popitz, som
tillhörde oppositionen, vissa närmanden till H.
för att förmå honom att medverka till diktatorns
fall. H. förrådde ej Popitz men förblev Hitlers
handgångne man samt stödde hans vacklande
välde genom att ytterligare skärpa terrorn över
Tyskland och de ockuperade länderna. Särsk.
ohyggliga former fick skräckväldet genom de
systematiska massmorden på millioner judar. Om
dessa massmord urspr. planerats av den exalterade,
desperate Hitler el. av den rasbiologiske dilettanten
H., under vars direkta ledning de företogos,
kan ännu ej avgöras. De två dela
huvudansvaret för skändligheterna. Säkert hyste H.
planer på liknande utrotningskampanjer mot vissa
slaviska folk och genomförde sådana, om än ej
i tilltänkt skala. — I juni 1944 fick
officersopposi-tionen mot regimen ett utlopp i Stauffenbergs
misslyckade attentat. H. utsågs till befälhavare
över hemmaarmén och fick Hitlers uppdrag att
nedslå oppositionen och bestraffa konspiratörerna.
H. fullbordade värvet med sedvanlig
hänsynslöshet; bland offren befann sig Popitz, som 1943
sökt kontakt med H. Först i mitten av april
1945 beslöt H. att bryta sin trohetsed till Hitler
och aktivt ingripa för att om möjligt hindra vidare
blodsutgjutelse. Genom greve Folke Bernadotte,
som vid sammanträffanden med H. 28/2 och %
s.å. utverkat lättnader för vissa fångar i
koncentrationsläger, riktade han natten 23/4—24A ett
anbud till västmakterna om kapitulation av de tyska
trupperna vid västfronten samt i Danmark och
Norge. Detta anbud, som avvisades,
offentliggjor
— 459 —
— 460 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
