Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Himmler, Heinrich - Hin - Hinayana - Hinc illae lacrimae - Hinc robur et securitas - Hind - Hind, John Russel - Hnidemith, Paul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HINDEMITH
des omedelbart i London. Hitler lät genast
förklara H. avsatt och utstötte honom i sitt
testamente 29/4 ur partiet. Statschef blev Dönitz. H.
tillrådde alltjämt kapitulation men trädde själv
i bakgrunden. Kort efter vapenstilleståndet föll
han under förklädnad i händerna på brittisk
militär, röjde sig, togs i fängsligt förvar men
lyckades undgå ett säkert straff som en av de
svåraste krigsförbrytarna genom att med gift beröva
sig livet 23/ä. Att H. sålunda undgick att ställas
inför domstolen i Nürnberg har haft till följd,
att hans person vida mer undandrar sig vår
kännedom än de vid Nürnbergprocessen anklagade.
Säkert synes vara, att det råder en skriande
kontrast mellan H:s gärningar och de intryck, som
han gjorde vid personliga sammanträffanden.
Han skildras allmänt som en försynt och
tillbakadragen man, ”en oförarglig folkskollärare
från landet”, ej heller synes han, trots att
påståenden gjorts, att han fört ett dubbelliv, som
så många andra partikoryféer ha riktat sig på det
allmännas bekostnad. Det är ännu ej möjligt att
bestämt yttra sig om de gåtor, som H:s person
erbjuda. Så vitt nu kan dömas, synes man ej
— såsom på sina håll skett — böra söka
förklaringen till att han blivit alla tiders störste
massmördare i en brutal sadism utan i en otroligt
snedvriden uppfattning om vad som var hans
plikt, parad med brist på sedvanliga mänskliga
känslor och oförmåga att överblicka de konkreta
följderna av sina order. Belysande härför är följ,
i sammandrag återgivna passus i ett tal, som H.
4/io 1943 höll i Posen för ledande SS-män, vari
han omtalar judemorden: ”De flesta av Eder vet,
vad det betyder, när 100 lik ligga sida vid sida,
el. 500 el. 1,000. Att ha genomfört det och
samtidigt ha förblivit hyggliga människor är vad som
har gjort oss hårda. Detta är ett ärofullt blad i
vår historia, som aldrig har skrivits och som
aldrig heller kommer att skrivas. Ty vi veta, hur
svårt vårt läge skulle ha varit, om vi nu hade
judar i varje stad som hemliga sabotörer och
agitatorer. Vi ha tagit från dem alla deras
rikedomar. Jag har utfärdat en order, att dessa
rikedomar helt skulle överlåtas till staten. Vi ha
icke tagit något för oss själva. Några få SS-män
ha brutit häremot, och de skola dö utan
förbarmande. Det var vår moraliska rätt och
plikt mot vårt folk att utrota det folk, som ville
utrota oss. Men vi ha icke rätt att berika oss
själva med så mycket som ett skinn, en klocka,
en mark, en cigarett el. något som helst. Vi
kunna säga, att vi ha uppfyllt den tyngsta plikt,
som finns, av kärlek till vårt folk. Vår ande,
vår själ, vår karaktär ha icke tagit skada därav.” B.
Hin, minne av ett fsv. demonstrativt pronomen,
kvar ännu i den gamla bibelövers, och i svenska
dial., ävensom i hinsidan, hinsides, på
andra sidan, och i hin onde, hin håle (”den
hårde”) samt elliptiskt även blott hin, djävulen;
f.ö. ett spec. nordiskt ord av omstritt ursprung.
Hinaya’na, en buddistorden, se Buddism.
Hinc ill’ae lac’rimae (lat., härav dessa tårar),
”detta är orsaken till gråten el. jämmern”, ”det är
här skon klämmer”; från Terentius’ komedi
”An-dria”, första akten.
Hinc robur et secu’ritas (lat.), ”härav styrka och
trygghet”, Svenska riksbankens devis.
Hind, hona av hjortar och antiloper.
Hind [haind], John Russel, engelsk
astronom (1823—95), urspr. ingenjör, astronom vid
Bishops privatobservatorium i Twickenham 1844—53,
upptäckte 1852 en föränderlig nebulösa i Taurus.
H. utgav från 1853 ”Nautical almanac”.
Hin’demith, Paul, tysk tonsättare (f. 1895),
studerade från början violinspel, samtidigt med
att han lärde sig behärska en rad andra
orkesterinstrument, blev efter att ha spelat i
operett- och biograforkestrar vid 20 år
konsertmästare vid operan i Frankfurt a.M. och var 1921
—29 medl. av Amar-H.-kvartetten, där han
svarade för violan, det instrument, med vilket han
sedermera (jämte viola d’amore) oftast har
framträtt inför offentligheten. 1927 blev han ledare för
en mästarklass i komposition vid musikhögsk. i
Berlin, från vilken befattning han emellertid måste
träda tillbaka 1937, sedan han av nazistregimen
hade stämplats som
”konstbolsjevik”.
(Redan 1934 hade
Furt-wängler på gr. av sin
protektion av H. och
hans verk tvingats
lämna sina
befattningar, som han dock
återtog året därpå.) Efter
att under kortare
perioder ha varit
verksam i Turkiet och USA
verkade han 1939—48
oavbrutet i Amerika,
där han från 1942 är
ledare för musikdep.
vid Yale Univ. Från 1948 är han dock tidvis
verksam i Tyskland. — Grunderna för sin
virtuosmässiga behärskning av de kompositionstekniska
uttrycksmedlen förvärvade H. hos Bernhard Sekles
och Arnold Mendelssohn. Sina egna teoretiska och
pedagogiska åsikter har han framlagt i en rad avh.
och läroböcker (”Unterweisung im Tonsatz”, 1,
1937, 2, 1939, 3, i förberedning; ”The Craft of
mu-sical composition”, 1, 1941, 2, 1942; ”A
concentra-ted course in traditional harmony”, 1943). —
Genom musikfesterna i Donaueschingen och
Baden-Baden gick H:s rykte ut över Tyskland och hela
Europa. Stort inflytande fick han också genom sitt
arbete i rörelsen för ”nyttomusik”, som vill vinna
amatörer för aktivt musicerande. I anslutning till
denna rörelse har han också komponerat musik
av bestående värde (”Spielmusik” etc., op. 43,
44 och 45, 1927—31). — H:s stil utmärkes av
musikantisk friskhet i melodik och rytm, frän
harmonik, atonal i de klangliga uttrycksmedlen
men stundom med underförstått tonalt centrum.
Tendensen i hans musik är antiromantisk och
ofta parodisk. Utan att bilda skola har han dock
blivit förebildlig för grupper av unga musiker i
olika delar av världen. — H. har producerat sig
i snart sagt alla former (med undantag för den
rena kyrkomusiken). Utom operorna ”Mörder,
Hoffnung der Frauen” (1921), ”Sancta Susanna”
(s.å.), ”Cardillac” (1926), ”Neues vom Tage”
(1929) och ”Mathis der Maler” (1934) har han
— 461 —
— 462 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
