Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hingstdepå - Hingstförening - Hingstuppfödningsanstalter - Hin håle - Hinkmar - Hinlopensundet - Hinneryd - Hinnfrukt - Hinnkräftor - Hinnlabyrinten - Hinnoms dal, Hinnoms sons dal, Hinnoms barns dal - Hinnöy, Hindö - Hin onde - Hinrichs, August - Hinschius, Paul - Hinselmann, Emil - Hinterland - Hinterpommern - Hinterrhein - Hintertyg - Hinterwälderboskap - Hintze, Carl - Hintze, 1. Otto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HINGSTFÖRENING
På båda depåerna finnas dessutom ett 40-tal
svenskfödda fullblodshingstar. För den nordsvenska
hästavelns främjande underhållas av de norrländska
hushållningssällskapen två
hingstuppföd-ningsanstalter, en i Vången och en vid
Umeå. Båda åtnjuta årligt understöd av Staten.
De äro inga h. i likhet med ovan nämnda, utan
endast uppfödningsanstalter, vilkas fullåriga
produkter årl. försäljas. V.Mr.
Hingstförening. I syfte att underlätta
kapitalanskaffning för inköp av värdefullare avelshingstar
pläga hästuppfödare inom ett större el. mindre
område sammansluta sig till h. Dylika finnas i
stort antal inom varje provins, och deras
verksamhet understödes i allm. av resp, läns
hushållningssällskap, som åt föreningarna bevilja lån mot
billig ränta. Fr.o.m. 1931 har Staten anslagit ett
belopp av 200,000 kr till räntefria lån å högst
10,000 kr åt föreningar och enskilda för inköp av
svenskfödda hingstar av ardennerras. V.Mr.
Hingstuppfödningsanstalter, se Hingstdepå.
Hin håle, se Hin.
Hinkmar, ärkebiskop av Reims (o. 806—882), av
frankisk släkt, uppfostrad i klostret S:t Denis, 845
ärkebiskop av Reims. Som sådan hävdade han
sin ställning mot påven och biskoparna, vilka senare
sökte inskränka metropoliternas makt med stöd av
de pseudoisidoriska dekretalerna. H. bestred
dessas giltighet, ansåg sig som den västfrankiska
kyrkans primas och ville med stöd av kungamakten
skapa densamma en av Rom oavhängigare
ställning. 866 måste dock H. böja sig för påven
Nikolaus I. H. fortsatte de frankiska riksannalerna för
tiden 861—882 (”Annales Bertiniani”, i ”Monumenta
Germaniae. Scriptores”, l, 1826). 882 flydde han
för nordmännen till Épernay och dog där s.å. —
Litt.: Monogr. av C. v. Noorden (1863) och H.
Schrörs (1884). H.Bg.
Hin’lopensundet, sundet mellan Västspetsbergen
och Nordöstlandet, se Spetsbergen.
Hinneryd, socken i Sunnerbo hd i Småland,
Kronobergs län, och pastorat i Sunnerbo kontrakt
av Växjö stift, n. om Markaryd mellan
Hallandsgränsen och Bolmån; 231,43 km2, därav 226,34 land;
1,587 inv. (1949; 7 inv. pr km2). H. är kuperad
skogstrakt med ljunghedar, småsjöar och
vidsträckta mossar, särsk. österut. Åkern utgör 9 %
av landarealen, ängen 6 och skogsmarken 40%.
Kyrkan av sten byggdes 1886. — Socknen är
uppka/iad efter kyrkbyn och skrevs 1350
Hyndo-rydh. Namnet är givet efter Hinneån; ryd =
röjning. Se J. Sahlgren i ”Namn och bygd”, 1922,
sid. 146. P.;Er.
Hinnfrukt, bot., se Frukt, sp. 697.
Hinnkräftor, se Småkräftor.
Hinnlabyrinten, anat., se Hörselorgan.
Hinnoms dal, Hinnoms sons dal (Jos.
15:8 m.fl.), Hinnoms barns dal (2 Kon.
23:10), se Gehenna.
Hinnöy, H i n d ö, Norges största ö i Troms och
Nordland fylken mellan Ands- och Vestfjordarna;
2,197,95 km2; 20,420 inv. (1930). Större delen av
H. utgöres av kaledoniska graniter; endast s. om
staden Harstad i n.ö. uppträda köliskiffrar. Det
höglänta inre, särsk. i v. och mell. H., består av
fjäll. De lägre områdena bära lövskog. Åker och
äng förekomma huvudsaki. vid n.ö. kusten, särsk.
kring Harstad. Flera rätt långa fjordar skära sig
in i H., som i ö. och s.ö. skiljes från fastlandet
genom Vågsfjorden och Tjeldsund. [G.N.JF.I.
Hin onde, se Hin.
Hinrichs [-ks], August, tysk författare (f.
1879). H. är född i Oldenburg i en
snickarmäs-tarfamilj, utbildade sig först i faderns yrke men
började tidigt på lediga stunder författa, först
vers på plattyska, så skådespel men utan
framgång. Efter att i 4 år ha deltagit i i:a
världskriget tog H. åter upp pennan. Han har bl.a.
utg. romanerna ”Licht der Heimat” (1920), ”Die
Hartjes” (1924) och ”Das Volk am Meer” (1929),
berättelserna ”An der breiten Strasse nach West”
(1935), ”Mein ernstes Buch” (1941) och ”Mein
heiteres Buch” (s.å.) samt skådespelen
”Sweinsko-mödi” (1930; på högtyska ”Krach um Jolanthe”),
som blev en stor framgång, ”Freie Bahn dem
Tüchtigen” (1931), ”Wenn der Hahn kräht”
(1933) och ”Petermann fährt nach Madeira”
(1936). E.
Hin’schius [-skios], Paul, tysk kyrkorättslärare
(1835—98), prof, vid olika univ., från 1872 i Berlin,
utgav en kritisk uppl. av de pseudoisidoriska
dekretalerna (2 bd, 1863) samt det stora men
ofullbordade ”Das Kirchenrecht der Katholiken und
Protestanten in Deutschland” (6 bd, 1869—97),
berömt för sin noggrannhet och lärdom. 1873—76
var H. biträde i kultusministeriet och juridisk
rådgivare åt Bismarck vid den s.k. kulturkampen.
Hinselmann [hin’zal-], Emil, tysk
ämbetsman, meteorolog (1859—1923), offentliggjorde i tidn.
och tidskr. väderleksförutsägelser. De infördes även
i svenska tidn. och tillvunno sig bland
jordbrukarna ett visst förtroende.
Hin’terland [ty. utt. -lant] (ty.; eng. backward
territory), eg. bakland, benämning på område, som
ligger innanför ett koloniserat land, t.ex. en
kuststräcka. Tidigare betraktades den, som tagit ett
kustområde i besittning, som härskare över
bakomliggande h., men enl. en överenskommelse 1885
fordras för ockupation verklig utövning av
stats-höghetsrättigheter. Emellertid betraktas ofta h.
som tillhörande viss stats intressesfär och kan
senare ockuperas.
Hin’terpommern, se Pommern.
Hin’terrhein [-råin], Rhens ö. källflod.
Hintertyg (ty. Hinterzug, till hinter, bakom), ett
remtyg runt hästens bakdel. Ändamålet med
detta är att vid körning utför en backe
överföra en del av lasten från kollret till h. Det
finner användning företrädesvis till tyngre åkdon,
dock har bruket av detsamma på senare tid alltmera
avtagit.
Hin’terwälderboskap, nötkreaturras, se
Nötkreatur.
Hintze, Carl, tysk mineralog (1851—1916), 1872
—80 assistent vid univ. i Strassburg, 1880
vetenskaplig ledare av Krantzska mineralkontoret i
Bonn och 1886 prof, i mineralogi i Breslau. H.
utgav från 1889 den förtjänstfulla ”Handbuch der
Mineralogie”, som efter H:s död fortsattes av
G. Linck m.fl.
Hintze. 1) Otto H., tysk historiker (1861
—1940), prof, vid Berlins univ. 1902—20, lärjunge
till J. G. Droysen men slöt sig som historiker
närmast till Ranke. H. var banbrytande som
— 471 —
— 472 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
